Ett flaggskepp inom svensk sjuk- och hälsovård har
sedan länge varit den förebyggande mödra- och
barnhälsovården. Dess betydelse för vår låga
barnadödlighet är oomtvistlig. Även internationellt sett har
den ''svenska modellen'' mycket gott rykte och fungerar
som ett föredöme.
Verksamheten vid mödra- och barnavårdscentralerna
har inte bara bidragit till att göra siffrorna för
barnadödligheten till bland de lägsta i världen. Den har
också spelat en oerhört stor roll i att upptäcka och stödja
barn och föräldrar i riskzonen. Att få barn är för de allra
flesta en mycket omtumlande händelse i livet fylld av oro
och osäkerhet. I dagens samhälle saknar många föräldrar
anhöriga eller andra erfarna personer i sin nära omgivning
som kan dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter
när föräldrarna känner sig otillräckliga. Där har
barnavårdscentralerna spelat en mycket viktig roll som
kunskapsförmedlare och säkerhetsventil. Det har också
varit av stor betydelse att barnavårdscentralerna kunnat nå
barn och familjer med problem. Familjer som inte annars
skulle söka kontakt med samhällets institutioner.
BVC har en unik position på så sätt att den uppfattas
som en positiv resurs av praktiskt taget alla. Den når också
ut till nästan hela sin målgrupp. Förklaringarna till dessa
fina resultat är bl.a. att man vänder sig till alla, att man är
tillgänglig för alla genom att det är kostnadsfritt och så långt
där är möjligt beläget på inte alltför långt avstånd, man har
åtnjutit gott rykte för kunnighet och kompetens, samt en
frivillig service som man kan välja att tacka nej till.
Under de senare åren har det skett en omorganisation.
Allt fler barnavårdcentraler har lagts ner och verksamheten
förts över till vårdcentraler och distriktsläkarmottagningar.
Kraven på särskild kompetens som barnläkare eller
barnsjuksköterska har avskaffats. Detta kan självklart vara
en nödvändig organisationsform på orter där man inte har
tillräckligt underlag för att driva separata BVC. I övriga fall
är det dock stor risk att man gjort en allvarlig felbedömning.
De kortsiktiga ekonomiska vinsterna kan verka
begripliga. Men var ligger vinsten för barnen och deras
föräldrar. För de flesta väger nog löftet om att hela familjen
får träffa samma läkare lätt mot förlusten av en särskild
kompetens på barn och garanterat utrymme och resurser för
barn.
Mot bakgrund av barnhälsovårdens oerhörda betydelse
som förebyggande och stödjande resurs för barn och deras
familjer och som garant för att alla barn ges en rimlig start i
livet är det därför viktigt att utvärdera den omorganisation
och det förändringsarbete som skett inom barnhälsovården
för att se om de behov och mål som finns för
barnhälsovården uppfylls. Detta är särskilt angeläget med
tanke på att Sverige har förbundit sig att följa FNs
konvention om barnens rätt. Där stadgas bl.a. att
konventionsstaterna skall tillförsäkra barnen bästa möjliga
sjuk- och hälsovård.
Vid en utvärdering bör bl.a. följande frågeställningar
belysas: kompetensnivå, klarar man att upprätthålla
tillräcklig kompetens, har man tillräckligt med barn inom
sitt upptagningsområde. nuvarande besöksfrekvens i
förhållande till tidigare och antalet barn inom området.
förtroendet och tilltron till barnhälsovården nu och tidigare.
Ett annat orosmoln på barnhälsovårdens himmel är de
förslag om avgiftsbeläggning av hela eller delar av
barnhälsovården. För alla som sätter sig in i frågan torde det
vara uppenbart att sådana förslag skulle få katastrofala
följder för barnhälsovårdens möjligheter att fungera
förebyggande och stödjande. En av effekterna skulle bli att
man effektivt blockerar möjligheterna att nå barn och
föräldrar i en utsatt situation på ett tidigt stadium. I stället
skulle man tvingas vänta tills problemen blivit så allvarliga
att t.ex. sociala myndigheter kopplats in.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av barnhälsovården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgiftsbeläggning av
barnhälsovården.
Stockholm den 24 januari 1992
Ulla-Britt Åbark (s)
Anita Johansson (s)