Den moderna medicinska tekniken har medfört att allt
fler skador, sjukliga förändringar och kosmetiska defekter
behandlas med korrigerande kirurgiska åtgärder där
kroppsfrämmande material kommer till användning, så
kallade implantat.
Att detta medfört stora förbättringar för många
människor är ställt utom allt tvivel men samtidigt innebär
allt manipulerande med den mänskliga organismen risker
och dessa har klart ökat vid inplantering av främmande
material i kroppen. Många människor har reagerat med
smärtsamma och/eller kosmetiskt och funktionellt svåra och
störande tillstånd.
Utredning av dessa fall försvåras av att skyldighet att
uppge vem som är tillverkare inte föreligger. Det föreligger
inte heller skyldighet att innehållsdeklarera implantat och
inte heller någon tillsynsmyndighet som övervakar
implantatshanteringen. Det saknas alltså ordentliga
kontroller och en samlad kunskapsbank av och om
implantatmaterial som används inom medicin- och
tandvård. Därigenom kan direkt olämpliga material
fortfarande komma till användning samtidigt som
möjligheterna att hjälpa en skadad patient försvåras då en
detaljerad beskrivning av vad som inopererats ej kan
erhållas. Det faktum att exakta uppgifter om vad som
opererats in ej går att få försvårar också möjligheterna att
påvisa att implantatet är skulden till lidandet och därmed
försvåras möjligheterna att erhålla ersättning.
Frågor om säkerhet i användandet av olika material har
berörts av allergiutredningen (SOU 1989:76) och av tidigare
utredning om den medicinsk-tekniska säkerheten (SOU
1987:23). Verkligheten visar dock att dagens tillstånd är
otillfredsställande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av innehållsdeklaration,
fabrikantansvar och tillsynsmyndighet för implantat.
Stockholm den 23 januari 1992
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)