Alla människor kan råka ut för psykisk ohälsa i form av ångest, oro, krisreaktioner, sömnproblem eller annat. Inom sjukvården finns fortfarande en benägenhet att behandla dessa problem som somatiska och därför skriva ut lugnande medel, vanligen i form av bensodiazepiner. Många människor som skulle kunna få annan typ av behandling med t.ex. terapi eller sociala stödåtgärder kan därför hamna i ett beroende som uteslutande beror på tidsbrist i mötet mellan läkare och patient samt en obalans i sjukvårdssystemet med stor tyngdpunkt på symtombehandling i stället för orsak. Givetvis finns det behov av lugnande medel under korta tidsperioder vid akuta kriser eller vid sömnproblem på äldre dagar.
Under de senaste åren har läkarkåren och i viss mån allmänheten fått en ökad medvetenhet om problematiken kring läkemedelsmissbruk och beroendebildning som kan uppstå även vid förskrivet användande av psykofarmaka.
Den grupp som aktivt missbrukar läkemedel skall inte förväxlas med de lågdosberoende som endast tar sin förskrivna dos och endast använder en läkare. Läkemedelsmissbrukarna torde uppgå till ca ett tusental och blandar ofta läkemedel med alkohol och/eller narkotika. De går till flera olika läkare för att få högre doser och köper även psykofarmaka illegalt. Dessutom finns en stor grupp som huvudsakligen är alkoholmissbrukare men också periodvis använder sig av läkemedel som de skaffar legat och illegalt.
Givetvis är det viktigt att drabbade människor erbjuds vård. Behov av specialiserad vård och rådgivning kommer att finnas inom överskådlig tid då många personer byggt upp sitt beroende under mycket långa tidsperioder. En mycket stor del av de lugnande läkemedlen skrivs fortfarande ut av allmänläkare utan djupare psykisk diagnos på varje enskild patient. En brist i dagens vård är att resurserna för behandling av läkemedelsberoende är mycket ojämt fördelade över landet och helt saknas i stora regioner.
För att förebygga problemen måste överförskrivningen minska. En ändrad attityd har märkts de senaste åren inom sjukvården, vilket är positivt. Nu är öppenheten större för problemet och en diskussion pågår. Detta är dock inte tillräckligt, framför allt inte för att hindra missbruk. Förbättrade möjligheter fås om enskilda läkares förskrivning av bensodiazepiner registreras och följs upp av socialstyrelsen/läkemedelsverket.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering av enskilda läkares förskrivning av bensodiazepiner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av ökad utbildning kring läkemedelsberoende,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att resurserna för befintlig vård och behandling av läkemedelsberoende ses över både totalt och avseende fördelningen i Sverige.
Stockholm den 23 januari 1992 Göran Magnusson (s)