I de strukturförändringar som genomförs inom vården
runt om i vårt land betonas allt oftare behovet av att
använda olika yrkesgruppers kompetens så rationellt som
möjligt. För att förändringarna ska leda till avsedd effekt är
det av största vikt att ta vara på den kunskap och erfarenhet
som vuxit fram under lång tid inom hälso- och sjukvården.
Det förebyggande och rehabiliterande arbete, som t.ex.
sjuksköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor och
arbetsterapeuter ansvarar för, får allt större betydelse inom
primärvården.
I regeringsförklaringen och årets budgetproposition
uttrycks en bestämd vilja att införa ett s.k. husläkarsystem.
Liknande tankegångar har även framförts från partier som
står utanför regeringen. Tanken är att förstärka
kontinuiteten i vården men också att öka den enskildes fria
val av läkare och sjukvård. Allt detta är positivt. Det är
emellertid viktigt att diskussionen om framtidens hälso- och
sjukvård inte enbart fokuseras till hur ett system med
husläkare skall utformas. Det finns starka skäl att även se
över hur sjuksköterskornas och barnmorskornas
kompetens bäst kan tas tillvara i den öppna vården för att
få en så effektiv organisation som möjligt.
Frågan är om det folkhälsoarbete, som t.ex.
distriktssköterskan och barnmorskan sedan länge utfört i
nära samarbete med befolkningen beaktas tillräckligt i den
pågående omstruktureringen av vården. Även
skolsköterskor och BVC-sköterskor ska nämnas i detta
sammanhang. Den sedan länge väl utbyggda barn- och
mödrahälsovården och som i hög utsträckning sköts av
sjuksköterskor och barnmorskor torde i hög grad ha
bidragit till att vi i Sverige har en i särklass låg
barnadödlighet.
Genom sin uppsökande verksamhet, sin närhet till
befolkningen och sitt samarbete med socialtjänsten och
barnomsorgen har dessa yrkesgrupper också en
områdesbaserad kunskap som inga andra anställda inom
primärvården besitter och som det är viktigt att slå vakt om
och stärka parallellt med införandet av ett
husläkar/familjeläkarsystem.
Sjuksköterskor och barnmorskor bör således även i
fortsättningen ha ett områdesansvar för att lära känna
människorna inom ett avgränsat geografiskt område och
kunna fånga upp problem som påverkar deras hälsa. En
distriktssköterska t.ex. kan på det sättet samarbeta med
flera olika husläkare eller andra specialistläkare beroende
på hur människorna inom hennes område väljer sina läkare.
Men distriktssköterskor och barnmorskor samarbetar även
med sjukgymnaster, arbetsterapeuter och
laboratorieassistenter för att nämna några viktiga grupper.
Detta arbete har underlättats genom den samlokalisering
vårdcentralerna kunnat erbjuda. Inför en ny organisation är
det viktigt att beakta behovet av ''samverkanscentra'' för
olika yrkeskategorier -- oavsett vem som bedriver vården.
Genom att satsa på det hälsopolitiska arbetet och ge
detta en egen organisatorisk plattform med egna klart
definierade mål kan sjuksköterskornas och barnmorskornas
yrkesroller ytterligare utvecklas.
Sjuksköterskan är inte ''kringpersonal''!
Även inom ramen för den rena sjukvården finns det
utvecklingspotential inom gruppen sjuksköterskor som kan
tas tillvara på ett bättre sätt än idag. Sjuksköterskans
kompetens vilar på en lång tradition och genom den
förlängning som budgetpropositionen aviserar beträffande
sjuksköterskeutbildningen och utbildningen av
barnmorskor torde den svenska sjuksköterskan mycket väl
kunna hävda sin position inom yrkesområdet även
internationellt sett.
Inom den svenska sjukvården har sjuksköterskor och
barnmorskor en betydligt större självständighet i sitt
yrkesutövande än vad sjuksköterskor har i de flesta andra
länder. De utför många fler avancerade medicinska
uppgifter än sina kollegor i andra länder och tar mycket ofta
själva ställning till olika sjukdomstillstånd. Det är av stor
vikt att den kompetensen används fullt ut även i framtiden.
Under senare år har vissa specialistsjuksköterskor tagit
hand om vården av patienter med t.ex. diabetes och
hypertoni. Det har ökat effektiviteten på ett betydande sätt
eftersom uppföljning och efterbehandling inte belastar
läkarna i samma utsträckning som tidigare. Även ifråga om
tillgänglighet och kontinuitet finns det anledning att rikta
intresset till de möjligheter som ytterligare finns inom detta
område.
I Jämtland pågår en försöksverksamhet med viss
receptförskrivningsrätt för distriktssköterskor, vilket har
effektiviserat och underlättat distriktssköterskornas arbete.
Framförallt gäller det i kontakterna med de patienter som
normalt söker distriktssköterskan för sina åkommor.
Tidigare måste patienterna därutöver träffa en läkare för att
få ett recept utskrivet. Enligt distriktssköterskorna själva
har arbetet inom hemsjukvården underlättats betydligt.
Särskilt gäller det inom området smärtlindring. Servicen till
befolkningen har ökat, något som betyder mycket i
Norrlands inland, där tillgången på läkare ofta är
begränsad. Trots att utvärderingen ännu inte är klar har de
positiva resultaten av försöken kommenterats från olika
håll. Bl.a. framhåller riksdagens revisorer i sin rapport
1990/91:4 att de mycket goda resultaten beror på att
distriktssköterskor ofta bättre än läkarna känner till
patienternas särskilda problem.
Såväl Storbritannien som USA och Kanada står i
begrepp att utfärda eller har redan infört en liknande
receptförskrivningsrätt, erfarenheter som självfallet bör
spridas. Det är angeläget att en permanentning sker av
försöket i Jämtland och att en utvidgning sker så att det
omfattar alla distriktssköterskor i hela landet.
Även barnmorskorna har rätt att förskriva vissa
läkemedel, men i deras fall begränsas förhållandet av att en
läkare måste delegera uppgiften i varje enskilt fall. En
annan begränsning är att förskrivningsrätten inte är
tillämpbar i privat verksamhet. Eftersom alla barnmorskor
numera utbildas i preventivmedelsrådgivning fyller dessa
restriktioner inte längre någon funktion, varför de bör tas
bort. Ett utvidgat yrkesansvar med förskrivningsrätt inom
preventivmedelsområdet men också vad avser en del andra
läkemedel skulle effektivisera barnmorskornas arbete.
Dessutom skulle en ändring av regelsystemet i detta fall
underlätta för barnmorskor att t.ex. etablera sig privat
genom att öppna egen barnmorskemottagning.
Instruktioner och reglementen måste ses över
Barnmorskornas och sjuksköterskornas reglementen
från 1955 resp. 1957 är otidsenliga. De beskriver på intet
sätt den utveckling och professionalisering som skett inom
yrkesgrupperna. Samma förhållande gäller
distriktssköterskans normalinstruktion från 1968.
Patienten i centrum kräver en individuellt inriktad vård
där flera kunskapsperspektiv bör tas tillvara. Dagens
regelsystem förhindrar viktiga yrkesgrupper att utveckla sin
speciella profession på ett självständigt sätt. Inom
omvårdnadsforskningen utvecklas kunskap som det är
nödvändigt att återföra till den praktiska patientvården.
Det regelverk som staten utformar bör understödja en
sådan process.
Från den nyligen avslutade Tillsynsutredningen
återkallades uppdraget som gavs 1987 om att undersöka
behovet av att precisera sjukvårdspersonalens medicinska
yrkesansvar utöver bestämmelserna i tillsynslagen. Frågan
som skulle övervägas i annat sammanhang har ännu inte
blivit föremål för någon översyn. Det är angeläget att ett
nytt uppdrag med syfte att modernisera regelverket snarast
formuleras så att detta klart beskriver ansvaret och den
yrkesfunktion som olika yrkesgrupper har inom hälso- och
sjukvården. Även samarbetsrelationerna mellan de
professionella yrkesgrupperna bör formuleras på ett sätt
som motsvarar den utveckling som skett.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sjuksköterskans och
barnmorskans professionella kompetens bör tillvaratas i
folkhälsoarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamheten med
receptförskrivningsrätt för distriktssköterskor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att barnmorskorna bör ges ett
utvidgat yrkesansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att reglementen och
instruktioner bör omarbetas så att de överensstämmer med
den utveckling som skett inom sjuksköterskans och
barnmorskans yrkesområde.
Stockholm den 23 januari 1992
Gullan Lindblad (m)
Inger Koch (m)
Maud Ekendahl (m)
Margitta Edgren (fp)
Karin Israelsson (c)
Märtha Gårdestig (kds)
Chatrine Pålsson (kds)
Fanny Rizell (kds)
Margareta Viklund (kds)
Ingrid Andersson (s)
Iréne Vestlund (s)