Fram till 1 januari 1970 arbetade landets
provinsialläkare och sjukhusläkare med
prestationsersättning. Detta system innebar att läkarens lön
förutom en relativt låg fast grundlön var avhängig av vad
denne presterade på sin mottagning. Man fick betalt för sina
insatser, dels beroende på antalet behandlade patienter,
dels beroende på svårighetsgraden för utförda åtgärder. Det
föreligger ingen statistik på hur många patienter som
exempelvis en distriktsläkare behandlade på 60-talet innan
prestationsersättningen avskaffades. Intervjuer med flera
läkare verksamma då, inklusive egna erfarenheter visar att
det rörde sig om i medeltal 30-40 per mottagningsdag.
Enligt Riksdagsrevisorernas senaste rapport behandlade en
distriktsläkare vid en viss vårdcentral i medeltal knappt 10
patienter per arbetsdag. Efter det att denna vårdcentral
privatiserats fördubblades antalet behandlade patienter!
Ett annat exempel: ett distrikt i Norrbotten sköttes av 1
provinsialläkare 1967, denne behandlade då 40-50 patienter
varje mottagningsdag. Idag har man 5 distriktsläkartjänster
i detta distrikt och ändå har befolkningsantalet på grund av
utflyttning halverats sedan dess.
Lika illa har det gått vid våra sjukhus. Antalet
behandlade patienter per mottagning har kraftigt minskat.
Före sjukronorsreformen utförde samtliga överordnade
läkare vid våra kirurgiska kliniker ett stort antal polikliniska
operationer. Det kunde röra sig om cirka 10 sådana
operationer vissa dagar. Dessa polikliniska operationer gav
en icke föraktlig inkomstförstärkning. Efter införandet av
sjukronorsreformen då arvoderingen upphört, valde man
att lägga in många av dessa patienter istället. Exempelvis,
operationer för åderbråck började nu oftast utföras efter
det patienten lagts in på vårdavdelning, detta innebar en
enorm ökning av samhällets kostnader för sådana
operationer!
Trots mycket kraftiga protester från läkarna genomdrev
socialminister Aspling den så kallade sjukronorsreformen
vilket innebar att prestationsersättningen inom den
offentliga sjukvården avskaffades. Detta var en katastrof
för vår sjukvård. Man har därefter hela tiden försökt att
kompensera produktionsbortfallet med att utöka antalet
läkartjänster och resultatet har blivit en dyr och ineffektiv
sjukvård.
Om man tittar på andra länder finner man att i de länder
där prestationsersättningen finns kvar så behandlar läkarna
många fler patienter per dag än i Sverige. Så är fallet till
exempel i Japan, Frankrike, Schweiz samt Tyskland.
Antalet behandlade patienter per läkare och dag är nästan
alltid dubbelt så många, ofta 3 till 4 gånger så många som
här hemma. I Sverige är till exempel ett besök på en
kirurgmottagning 3 gånger så dyrt för samhället än hos en
privatpraktiserande kirurg, ansluten till Försäkringskassan.
Nyligen har man även gjort ett försök med
prestationsersättning utgående till en hel klinik. Hela
personalen vid Thoraxkirurgiska kliniken på Karolinska
sjukhuset erbjöds en bonus på 5 %
av grundlönen mot att man ökade produktionen
under 1991 med 125 operationer (från cirka 1000 öppna
hjärtoperationer) under året. Genom att personalen på alla
sätt försökte effektivisera arbetet lyckades man öka antalet
operationer med 211! Personalen vid kliniken fick en
bonuslön på totalt cirka 3 miljoner kronor. Besparingen för
Landstinget blev 3 gånger så stor. Inga negativa effekter
noterades, tvärtom upplevde samtliga inblandade
personalkategorier försöket som mycket positivt! Det bör
noteras att de olika inblandade fackförbunden till en början
var mycket negativa till försöket, vissa av förbunden gick
med på försöket först efter det att medlemmarna annars till
100 %
hotat med att lämna förbundet! Läkarförbundets
invändning var att 5 %
var för litet. Motionärerna instämmer i detta och
hävdar att uppnådda vinster bör fördelas lika mellan
arbetstagare och anställda.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frågan om prestationsersättning inom sjukvården snarast
utreds.
Stockholm den 27 januari 1992
Ian Wachtmeister (nyd)
Leif Bergdahl (nyd)