Hälso- och sjukvårdspolitik skall syfta till att främja alla
människors hälsa och skapa goda förutsättningar för
vårdens resultat. Det handlar om att forma en rättvis vård
för alla på lika villkor och att ge vård med hög kvalitet där
vårdpersonalen ställer upp med kompetens och
engagemang.
Politikernas uppgift är att analysera befolkningens
behov och fördela hälso- och sjukvårdsresurserna efter
behovet. Vårdens resultat, i olika avseenden, skall följas
upp, analyseras och ställas i relation till kostnaderna. Den
demokratiska uppgiften är att bevaka rättviseaspekterna.
Den viktiga demokratiska dimensionen i vården kan
marknaden inte ersätta. Det blir uppenbart när vi jämför
vår hälsa och vår vård med andra länders.
Förenta Nationerna har de senaste åren mätt och
jämfört välfärden i olika länder i rapporter om mänsklig
utveckling. I dessa väger man samman inkomst, utbildning
och livslängd. Man tar också hänsyn till hur inkomsterna
fördelar sig inom befolkningen. I den senaste rapporten
som offentliggjordes under förra året visas det att
levnadsvillkoren är bäst i Japan, Nederländerna och
Sverige. Enligt de mått som det internationella samfundet
valt att använda är Sverige bland de tre länder där välfärden
är mest utvecklad.
Den amerikanska organisationen National Council for
International Health som varje år delar ut pris för arbete
med hälsoutvecklingen i världen uppmärksammade 1991
kvinnors hälsa. 1991 års pris tilldelades Sverige för att
Sverige anses vara ett modelland för vad som går att göra
vad gäller kvinnors hälsa. De har pekat på vår låga
barnadödlighet, våra barnmorskors insatser och satsningen
på mödra- och barnhälsovården.
Detta är den svenska välfärd vi kan vara stolta över.
FNs undersökningar ger, precis som detta pris och en rad
andra uppmärksammade rapporter och inlägg i debatten,
en välbehövlig motbild mot den ensidiga och svepande
kritik som under senare tid drabbat hälso- och sjukvården i
Sverige.
I ett internationellt perspektiv framstår den svenska
sjukvården än bättre och mera kostnadseffektiv om hänsyn
tas till att Sverige har världens äldsta befolkning. I Sverige
får de medborgare som är 65 år och äldre fem och en halv
gång så mycket sjukvård som dem, som är under 65. I övriga
Europa är det en och en halv, upp till två och en halv gång
mer. Detta är ett resultat av en medveten politik som
grundas på kunskapen om att de äldre har så mycket större
vård- och omsorgsbehov.
Trots denna generellt sett mycket positiva
hälsoutveckling i Sverige är skillnaderna i hälsoläge mellan
olika sociala grupper fortfarande alltför stora och dessvärre
förefaller vissa av dessa att vara växande. Att utjämna dessa
skillnader ställer särskilda krav på förebyggande och
hälsofrämjande insatser.
Hälso- och sjukvård för en bättre välfärd
Hälso- och sjukvården är en viktig del av
välfärdspolitiken. Socialdemokraterna vill minska
klasskillnaderna i ohälsa. Solidaritet och rättvisa skall styra
också den kommande hälso- och sjukvårdspolitiken.
För socialdemokraterna gäller följande viktiga
principer:Hälso- och sjukvården skall betalas solidariskt
och vara i huvudsak skattefinansierad.Hälso- och
sjukvården med dess forskning och utbildning skall styras
demokratiskt i en öppen beslutsprocess.Inom hälso- och
sjukvården skall den gemensamma sektorn, genom
kommuner och landsting, även i framtiden ha ett
övergripande ansvar för att tillhandahålla hälso- och
sjukvård.
Detta innebär att vi kommer att ha vård i offentlig regi
kompletterad med vård som ges inom ramen för kooperativ,
stiftelser eller av andra enskilda vårdgivare.Hälso- och
sjukvård skall ges efter behov och då den behövs.Inom
hälso- och sjukvård skall det finnas tillgång till en god
utbildning och goda arbetsmiljöer med en
arbetsorganisation som kan kombinera det goda arbetet
med kvalitet och effektivitet. Detta för att sjukvårdens
personal skall klara hög vårdkvalitet och god service.Vi
vill fullfölja arbetet med bättre utnyttjande av våra
gemensamma resurser inom hälso- och sjukvård och
socialförsäkring genom att samordna samhällets insatser vid
vård och rehabilitering. Vi vill skapa förutsättningar för
effektivitet inom vård- och socialförsäkringssektorn som
resulterar i en god samhällsekonomi.Vi vill utveckla
arbetet med kvalitet och utvärdering för att ge hela hälso-
och sjukvården bra beslutsunderlag.
Det är från dessa utgångspunkter som socialdemokratin
vill förändra och utveckla hälso- och sjukvården under
1990-talet.
Hälso- och sjukvårdens roll i samhället
Det stora förändringsarbete som pågår inom sjukvården
väcker frågan om vilken roll hälso- och sjukvården skall ha
i samhället.
Den påbörjade samordningen av finansieringen av vård
och rehabilitering har påverkat inte bara hälso- och
sjukvård utan också socialförsäkring, företagshälsovård och
arbetsförmedling.
Samma behov av samverkan över sektorsgränser har
väckts i utredningen om den nya psykiatrin, det finns
dokumenterat i riksdagens beslut om äldrereformen våren
1991 och i utvecklingen av primärvården. Inom
primärvårdens ansvar finns också ett tydligt uttalat
folkhälsoansvar med behov av samarbete med
kommunerna och olika folkrörelser.
-- Den demokratiska styrningen av sjukvården.
Alla internationella jämförelser visar att svensk sjukvård
ger hög kvalité, tillgång till sjukvård och god folkhälsa.
Den viktigaste förklaringen till detta är den
demokratiska styrformen. Vi har en decentraliserad
organisation med förankring hos medborgarna.
Landstingen är ålagda att ansvara för förebyggande
insatser, ge vård på lika villkor och ansvara för hela sitt
befolkningsområde.
I det förändringsarbete som nu pågår är det
utomordentligt viktigt att vi utgår ifrån dessa demokratiska
mål också i en framtida hälso- och sjukvård.
-- Hälso- och sjukvårdens resurser.
Förtroendet för hälso- och sjukvården bygger på vårdens
tillgänglighet, kvalitet, service och omtanke. En god
vårdkvalitet förutsätter att det finns tillräckligt med resurser
i form av personal, kunskap, teknik och lokaler. Inom
landstingen hävdas att det går att ''göra mer''. Det finns
förutsättningar, att genom aktivare insatser inom t.ex.
läkemedelsområdet -- inom projektet -- ''Ont i ryggen'',
genom bättre nyttjande av befintliga resurser vid operation
etc., skapa utrymme för de kostnadsökningar som vi kan
förvänta inom omvårdnad och vård av främst de allra äldsta
och långvarigt sjuka.
Detta förutsätter naturligtvis att regeringen inte
fortsätter med att minska statsbidragen till kommuner och
landsting. De 5,5 miljarder som tillfördes kommuner och
landsting i anslutning till äldrereformen riskerar nu att
urholkas genom det budgetförslag som lämnats till årets
riksdag.
Socialdemokraterna kommer att noga följa denna
utveckling.
Förändringsarbetet inom hälso- och sjukvården
Den svenska hälso- och sjukvården är öppen för
förändringar. Den medicinsk-tekniska utvecklingen,
personalutvecklingen och terapeutisk utveckling har
tillsammans skapat en modern och tillgänglig sjukvård.
Trots detta pågår en debatt med krav om att förändra
sjukvården i grunden. Ännu har dessa krav inte grundats på
dokumenterat faktaunderlag. Tvärtom visar de analyser
som genomförts av professionen, internationell expertis och
de undersökningar om förtroende för vården som
genomförts, att den svenska sjukvården åtnjuter
utomordentligt stort förtroende. För att ta bort de brister
som förekommer har en rad åtgärder vidtagits.
I syfte att minska köer, öka operationskapaciteten,
förbättra vårdens kvalitet och effektivitet genomför
landstingen ett genomgripande utvecklingsarbete.
Den medicinsk-tekniska utvecklingen är mycket snabb.
Landstingen har genomfört stora investeringar i utrustning
och utbildning inom en rad viktiga områden. Detta har gjort
det möjligt att öka kapaciteten för ögonoperationer, hjärt-,
kärl- och höftledsoperationer.
Trots detta har vi haft besvärande köer under ett antal
år tillbaka. Genom överenskommelsem om en vårdgaranti
kommer landstingen att på ett helt annat sätt än tidigare
kunna erbjuda sina invånare vård och behandling inom en
rad viktiga områden.
Den snabba medicinsk-tekniska utvecklingen har fört
med sig en eftersläpning i de investeringar och den
organisationsförändring som krävts för att lösa
förberedande insatser och eftervård. Detta är en del av
förklaringen till de köer som uppstått. Landstingen har på
olika sätt löst eller är på väg att lösa upp de flaskhalsar som
funnits inom hälso- och sjukvården.
De västsvenska landstingen samt landstingen i bl.a.
Bohuslän, Malmö, Kopparberg och Stockholm har genom
olika modeller startat sitt utvecklingsarbete.
Detta utvecklingsarbete utgår ifrån behovet av att finna
bättre styrning av resurserna inom hälso- och sjukvården.
Genom att skilja konsument från producent inom ramen för
den offentliga verksamheten försöker huvudmännen att få
tydliga ekonomiska incitament i resursanvändning,
decentralisering och delegering av ansvar.
Samtidigt pågår ett omfattande arbete inom övriga
landsting i en rad sjukvårdsområden med att ändra
arbetsorganisation, ge utrymme för styrning av verksamhet
på varje arbetsställe, utveckla lönesystem och ta fram
nyckeltal för att kunna jämföra resultat av behandling och
ekonomiskt utfall. Utvärderingen av olika
behandlingsmetoder inom vården ger underlag för ändrade
vårdrutiner och behandlingsmetoder.
Utvecklingsarbetet inom både hälso- och sjukvård och
socialtjänstens område är beroende av att kunna göra
jämförelser mellan olika landsting och kommuner.
Utvärdering och analys av kvalitet och andra resultat blir
beslutsunderlag för politiska beslut och avvägningar inom
professionen.
Innan sådana utvärderingar har genomförts är det inte
möjligt att avgöra om det förändringsarbete som pågår kan
ligga till grund för en nationell strategi för hälso- och
sjukvården.
Därför är det utomordentligt angeläget att de instrument
för utvärdering som staten och landstingen förfogar över
inte försvagas. Detta gäller både SPRI och SBU samt
Socialstyrelsens läkemedelsepidemiologiska centrum och
det nya utvärderingscentrat för socialtjänsten.
Förändringsförslag
Utvecklat faktaunderlag
Det finns mycket statistik inom hälso- och sjukvård. Men
inför de förändringar som pågår krävs ytterligare
jämförelsematerial om kvalitet och service för att uppnå
effektivitet. Det som krävs är underlag för beslut på alla
nivåer, lokalt, regionalt och inför de nationella beslut som
kan komma att erfordras.
Regeringen bör tillsätta en arbetsgrupp vars uppgift är
att fullfölja och påskynda utvecklingen inom
statistikområdet. Underlag för kvalitetssäkring,
utvärdering och mått för att mäta effektivitet bör tas fram
för att tillförsäkra hälsooch sjukvården sådant
faktaunderlag.
Socialstyrelsen, Landstings- och kommunförbunden,
SCB, SPRI, SBU bör vara lämpliga medlemmar i en sådan
arbetsgrupp. Inom Dagmaruppgörelsen finns utrymme för
detta arbete, genom det arbete som redan påbörjats.
Bättre nyttjande av våra gemensamma resurser
De senaste årens utvecklingsarbete har visat att
nuvarande sektorsbudgetering i vården, i
sjukvårdsförsäkringar m.m. inte leder till en bra
hushållning i samhällsekonomin. Försök och utveckling
pågår nu för att finna lösningar över sektorsgränserna när
det gäller rehabiliteringen. SBUs arbete om ''Ont i ryggen''
visar på behoven att se arbetsmiljön, försäkringen och
sjukvården gemensamt. Här kan pengar sparas och vården
förbättras. För landstingen och socialförsäkringen handlar
det om drygt fyra miljarder i 1991 års penningvärde.
Situationen inom psykiatrin är också i behov av
gemensam finansieringssyn och resurstilldelning i
förhållande till nyttan. Med nytänkande skulle de ca 36
miljarder kronorna som används i dagens vård kunna
omdisponeras så att brister avhjälps och välfärden
förbättras.
Utvärdering av sjukvårdens behandlingsmetoder
Vi vill se utvärderingen av sjukvårdens vård och
behandlingsmetoder som ett av de instrument som krävs för
att få bättre beslutsunderlag. SBU -- statens beredning för
medicinsk teknologi -- har till uppgift att genomföra
kvalificerade utvärderingar av befintliga och nya terapier.
Utvärderingarna skall bygga på vetenskap och beprövad
erfarenhet. Med små resurser har SBU gjort banbrytande
insatser. Det tvärvetenskapliga arbetet om ''Ont i ryggen''
avslöjar behovet av ett nytt synsätt på finansiering samt
behov av ett ändrat arbetssätt inom vård, aktivare
försäkring och förbättringar i arbetsmiljön.
Vi vill att SBU får ytterligare två miljoner i nästa års
budget för sin verksamhet, att SBUs arbeten omsätts i
vården och att resultaten redovisas på lämpligt sätt.
Prioriteringar och etik i sjukvården
Målet är att vi i Sverige skall få väl förankrade riktlinjer
för prioriteringar i vården. Därför är det angeläget att
riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården
utvecklas.
Socialdemokratin utgår ifrån att regeringen fullföljer
riksdagens beslut om att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift
att utveckla riktlinjer för etik och prioriteringar inom hälso-
och sjukvårdens område.
Det är angeläget att arbetet förankras så att berörda
intressen får komma till tals och ge synpunkter i en så
avgörande fråga som prioriteringar i sjukvården. Den
demokratiska förankringen är betydelsefull för att spegla
medborgarnas önskemål och åsikter.
Enligt socialdemokraterna är det viktigt att de
ställningstaganden och råd som utges av Statens Medicinsk-
etiska råd sprids inte minst bland hälso- och sjukvårdens
och socialtjänstens personal. Ett sätt att göra detta kan vara
att varje landsting inrättar ett etiskt råd, vars uppgift blir att
sprida kunskap och därmed bredda debatten med etiska och
moraliska frågor inom hälso- och sjukvårdens och
socialtjänstens område.
Livskvalitet i sjukvården
Den svenska sjukvården har en hög teknisk kvalité.
Medicinsk-teknisk utveckling har gjort det möjligt att
genomföra komplicerade och avancerade operationer,
bland annat transplantationer.
Intensivvården har hög kompetens genom en
fortlöpande teknisk och medicinsk utveckling och
utbildning. Detta är av mycket stor betydelse för
sjukvårdens möjligheter att svara mot medborgarnas
önskemål och krav.
Under senare år har en angelägen diskussion påbörjats
om livskvalitén inom vården. Den har främst berört två
områden dels omvårdnaden av alla patienter dels vård i
livets slut. En av de svåraste och viktigaste uppgifterna för
vården är att ge människor rätt till en värdig död. Detta
kräver omsorg och omtanke byggd på kunskap och
erfarenhet. Det är angeläget att den diskussion som startats
inom hälso- och sjukvården får möjlighet att fördjupas och
breddas till fler än de yrkesaktiva inom sjukvården.
Inom dessa båda områden har Svenska
Kommunalarbetareförbundet och SHSTF både erfarenhet
och kompetens att delge det arbetet.
Medicinsk-etiska rådets remissvar och Socialstyrelsens
arbete med riktlinjer för när sjukvården får avbryta
livsförlängande behandling innebär att det kommer att
finnas underlag för en diskussion bland en bredare
allmänhet om dessa frågor som djupt berör alla människor.
Vi förutsätter att regeringen tar erforderliga initiativ så
att en sådan diskussion blir möjlig.
Regeringen bör återkomma med förslag som innebär att
vi får ytterligare forskning och utbildning när det gäller
långtidsvård.
I kommande riktlinjer för prioriteringar inom vården
förutsätter vi att regeringen kommer att lägga förslag om
hur omvårdnaden skall utvecklas och förbättras.
Primärvården
Socialdemokratisk politik har inneburit en ökad valfrihet
inom hälso- och sjukvården. Denna valfrihet skall gälla alla
medborgare. Den skall omfatta tillgång till läkare, annan
vårdpersonal, vårdcentral och sjukhus.
Primärvården har en utomordentligt viktig roll i den
svenska hälso- och sjukvården. Inom primärvården skall
både sjukvård och förebyggande uppgifter klaras. Olika
uppgifter har successivt förts över till primärvården.
Primärvården har dock inte fått den omfattning som varit
intentionerna i överenskommelserna mellan staten och
landstingen.
Landstingsförbundets beslut om att precisera
primärvårdens arbetsuppgifter innebär bland annat att ett
system med familjeläkare/husläkare kommer att införas. I
detta arbete ingår att de förebyggande uppgifterna
garanteras liksom det viktiga kunskapssambandet till
länssjukvården, samt att det finns en tillräcklig tillgång till
läkare i hela landet.
Enligt socialdemokraterna är en förutsättning för att
genomföra ett familjeläkar/husläkarsystem att det
garanterar alla medborgare tillgång till läkare. Det är en
fråga för staten att garantera ett system som gör det möjligt
för sjukvårdshuvudmännen att rekrytera läkare och därmed
klara rättvisan i systemet.
Vi förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen i
denna fråga.
Om den valfrihet som byggts upp inom den svenska
sjukvården skall kunna erbjudas också i framtidens
sjukvård krävs att primärvården blir utbyggd i hela landet.
Valfriheten stöter på problem i det system som hittintills
föreslagits med familjeläkare/husläkare, där kravet på
obligatoriskt remissförfarande står i motsatsförhållande till
den valmöjlighet som råder idag.
Vi förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen
med förslag på detta område.
''Den nya psykiatrin''
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte utredningen
om den nya psykiatrin. Utredningens uppgift är att beskriva
situationen för de många människor som drabbas av psykisk
ohälsa.
Under 80-talet genomgick den psykiska vården en stor
förändring, där den mest genomgripande var nedläggning
av de stora mentalsjukhusen. Den slutna vården har
reducerats och förmedlas i ökad omfattning vid psykiatriska
kliniker. Öppenvården har byggts ut. En samlokalisering
mellan somatisk och psykiatrisk vård har bidragit till att
reducera fördomar. Denna utveckling har naturligtvis varit
positiv. Men -- det finns fortfarande mycket stora
svårigheter inte minst i samverkan mellan olika sektorer.
Den läkemedelsterapeutiska utvecklingen har medfört
både för- och nackdelar och vållar en del debatt.
Patientföreningarnas arbete har stor betydelse i arbetet med
att finna nya vägar för att minska det lidande som drabbar
människor med psykisk ohälsa.
Utredningen har redan visat att 7 000 psykiskt störda
som idag är inskrivna i sluten vård saknar egen bostad.
Enligt uppgifter har 43 procent av samtliga
förtidspensionärer i åldrarna 16--29 år diagnosen psykisk
störning.
Utgifterna inom psykiatriska vården kan idag uppskattas
till ca 12 miljarder kronor. Insatser inom Samhall,
lönebidrag och hemtjänsten kostar 12 miljarder kronor och
lika stora är utgifterna inom socialförsäkringen, dvs. totalt
36 miljarder.
Det finns skäl att anta att det inte i första hand är
ytterligare resurser, utan en bättre samordning mellan
resurserna som erfordras. System för samordnad
finansiering behövs.
Under 1990-talet krävs en total översyn av samhällets
reurser till patienterna och deras omgivning. För dem som
drabbas av psykisk ohälsa är solidaritet och rättvisa av än
större betydelse än övriga grupper inom hälso- och
sjukvård. Nu förestår att utveckla en fungerande
samverkan mellan vård, boende och fritid, socialtjänst,
socialförsäkring och arbetsliv. Den ''nya psykiatrin'' bygger
på ett gemensamt ansvar när nu en allt större del av vård
m.m. klaras ute i samhället.
Barns hälsa
Skillnaderna i ohälsa är klassbundet, också hos barn.
Inför Folkhälsorapporten har ett antal rapporter lämnats
som underlag som beskriver utvecklingen av barns hälsa.
Flera av de insatser som krävs rör det förebyggande
Folkhälsoarbetet, t.ex. minska tobaksbruket hos mödrar,
eller generella insatser i form av bra barnomsorg, god skola
osv.
Men frågan om hälso- och sjukvårdens roll är också
avgörande bl.a. för att upptäcka brister i barns hälsa.
Förutsättningarna för arbetet inom barnhälsovården har
förändrats under de senaste åren. Primärvårdens utbyggnad
och mödra- och barnhälsovården har delvis integrerats däri.
Antalet födda barn i Sverige har ökat liksom antalet barn
med invandrar- och flyktingbakgrund, vilket ökar
barnhälsovårdens ansvar och arbetsbörda.
De specialistkunskaper som barnhälsovården har är
utomordentligt betydelsefulla. Dessa specialister finns inte
på alla primärvårdscentraler. Men den samlade
kompetensen och utvecklingen av barnhälsovården har
betydelse även för dem som inte har denna kompetens.
Den socialdemokratiska regeringen gav socialstyrelsen i
uppdrag att kartlägga och beskriva de förändringar som
skett inom primärvården med särskild betoning på
barnhälsovården.
I uppdraget ingår också att starta arbetet med att skapa
förutsättningar för en mer systematisk utvärdering av den
förebyggande barnhälsovårdens insatser.
Vi förutsätter att regeringen till riksdagen lämnar förslag
på de särskilda åtgärder som behöver vidtas för att
tillförsäkra alla barn i landet en god barnhälsovård.
Det goda arbetet -- personalens nyckelroll
Personalens utbildning och lönesättning samt
arbetsorganisationen utgör viktiga områden för kvalitet och
effektivitet i vården.
Sverige har en personaltät sjukvårdsorganisation.
Personaltätheten har till stor del byggts upp och motiverats
av schematekniska skäl. Nackdelarna är nu att
bemanningen inte främst styrs av verksamhetens,
patienternas eller personalens behov -- utan av
regelsystemet. Det finns sjukvårdskliniker som skulle vilja
höja dygnetruntbemanningen med en person och av
schematekniska skäl då behöver nio till elva tjänster. Detta
visar på dilemmat i dagens system.
Här pågår också utvecklingsarbete ute i vården och i
landstingen. Det är enligt socialdemokratin nu nödvändigt
att ta generella krafttag i syfte att ändra dagens arbetssätt
och ersättningssystem. Vi tror det är möjligt att kombinera
stora förändringar i sjukvårdens arbetssätt, förverkliga stor
frihet för individen att själv reglera sin arbetstid, påverka
sin lön och samtidigt få ett personalbesparande system.
Vid regionsjukhuset i Umeå presenterades en sådan
lösning när socialutskottet för en tid sedan besökte
sjukhuset. Syftet är att ''70 personer utför vad tidigare 100
gjort, men till 90 personers kostnad''. Här förenas förslag
om det goda arbetet med utvecklad kvalité och till 10
procent lägre sjukvårdskostnad. Frihet för den enskilde att
bestämma arbetstid och inkomst -- också över en livscykel --
öppnar sig i det här förslaget.
Liknande goda exempel visar att socialdemokratins mål
om det goda arbetet kan förenas med en effektivare
sjukvårdsorganisation. Försöken bör följas och vid lyckat
utfall bli generell för berörd sjukhusvård.
Läkarutbildningen
Socialutskottet har i flera sammanhang uttalat att
samhället inte kan acceptera den brist på läkare som råder
i vissa delar av landet.
Enligt de nordiska läkarförbundens prognos från 1990
förvärras läkarbristen från sekelskiftet. Ett par år in på det
nya seklet pensioneras flera läkare än vad det nu
utexamineras. Norrbottens läns landsting har beräknat att
mellan åren 2005 och 2015 kommer pensionsavgångarna
inom länets läkarkår att vara 160 personer eller 60 procent
av de specialister och allmänläkare som i dag finns i
landstinget.
UHÄ har i en arbetsrapport från 1989 angivit att antalet
nybörjarplatser i läkarutbildningen måste ha utökats med
400 vid sekelskiftet för att läkarkåren inte skall minska efter
2008. Det tar ca 13 år från intag i läkarutbildningen tills man
är färdig specialist.
I en utredning som genomförts i samarbete mellan
företrädare för Umeå universitet och landstingen i norra
sjukvårdsregionen föreslås att läkarutbildningen i Norrland
utökas med 50 platser. Stora delar av den kliniska
utbildningen för de nytillkomna platserna förutsätts läggas
till sjukhus och vårdcentraler ute i regionen.
Enligt en redovisning till socialutskottet vid dess besök i
Västerbotten i november 1991 framgår att 250 specialist-
och allmänläkartjänster eller 15 procent av de inrättade
tjänsterna är vakanta. På grund av den otillräckliga
grundutbildningen i regionen står dessutom flera hundra
AToch FV-block vakanta.
Utbildningen av läkare i Umeå och i den egna
sjukvårdsregionen har avgörande betydelse för
läkarförsörjningen. Undersökningar visar att upp till 70
procent av de läkare som utbildats i Umeå stannar kvar och
tjänstgör i något norrlandsting efter examen. Samma
erfarenhet har man från Tromsöutbildningen för de
nordnorska fylkena.
Så länge inte läkarutbildningen utökas i Norrland räknar
landstingen med att bristen kvarstår trots
rekryteringssatsningar på omkring 20 miljoner extra varje
år. Socialdemokraterna förordar nu en särskild satsning på
läkarutbildning i Umeå.
Läkemedel
Regeringen föreslår förändringar i
läkemedelsbestämmelserna och läkemedelsersättningen.
Det finns alla skäl att ta initiativ för att förbilliga
läkemedelskostnaderna.
Socialdemokraterna ställer sig dock ytterst tveksamma
till de lösningar regeringen föreslår. Dels drabbas
patienterna hårt, dels tar de sikte på ett referenssystemet
vars förebild tagits från Tyskland och inte är tillräckligt
bearbetat.
Av propositionen framgår inte hur de beräkningar ser ut
som ligger bakom försämringen för patienterna. Det finns
ingenting som talar för att försämringen ger det belopp som
redovisats i budgetförslaget.
Det föreslagna referenssystemet ger inte heller den
effekt som förväntats.
Enligt vår uppfattning bör andra vägar prövas i syfte att
minska kostnaderna i dagens system.
Utgångspunkterna för ett sådant arbete bör vara
följande:Det bör säkerställa en tillfredsställande
utveckling av nya läkemedel.När patenttiden går ut för
berört läkemedel bör konkurrensen i systemet skärpas.
Utveckla den oberoende informationen.Återuppta det
tidigare inledda arbetet mellan staten och
Landstingsförbundet. Syftet är att införa ekonomiska
incitament för landstingen inom läkemedelsområdet.
Genom olika insatser t ex vidga läkarnas ansvar bland annat
i läkemedelskommittéerna.
Socialdemokraterna föreslår att regeringen prövar
alternativ till det nu framlagda förslaget med utgångspunkt
från de ovan angivna riktlinjerna.
Tandvård och amalgam
Riksdagen har beslutat att amalgam bör ersättas av
annat lämpligare tandfyllningsmaterial, när fullvärdigt
alternativ finns att tillgå.
I detta beslut ingick också att utöka forskningen -- dels
om amalgamets skadeverkningar och dels om alternativa
tandfyllningsmaterial.
Socialdemokraterna anser det angeläget att riksdagens
beslut med kraft fullföljs. Regeringen bör därför redovisa
gjorda forskningsresultat, utvecklingen av alternativa
tandfyllningsmaterial och presentera resurs- och tidplaner
för att fullfölja riksdagens beslut.
HIV/AIDS
Den globala spridningen av hiv är dramatisk. WHO
beräknar att cirka 10 miljoner människor är hiv-smittade
vid årsskiftet 1991/92. Vid slutet av 1990-talet kan siffran
vara uppe i 40 miljoner.
Dessa ohyggliga siffror betyder behov av omfattande
insatser i det internationella stödarbetet. Ingenting talar
idag för att vare sig medicin eller vaccin kan utvecklas så att
det på något avgörande sätt kan hejda smittspridningens
konsekvenser under resten av detta sekel.
I Sverige har det intensiva förebyggande arbetet fått
effekt.
I förhållande till andra länder har vi haft goda
förutsättningar att motverka spridning av hiv/aids. Vi är ett
relativt litet land med en sammanhållen befolkning sett från
ett religiöst och kulturellt perspektiv. Svenskarna har en
allmän och hög utbildningsnivå som har gjort det möjligt att
nå ut med informationsinsatserna. Det är förhållandevis
välkänt bland svenskar, både unga och gamla, att risken för
hiv/aids är stor också i Sverige.
En mycket betydande insats för att minska risken för
smittspridning är den offentliga vården med en redan tidigt
etablerad smittskyddslagstiftning, med smittspårning och
med en möjlighet till samverkan mellan sjukvård och
socialtjänst.
I dag registreras mellan 80 och 90 nya fall i kvartalet. Det
är en betydligt lägre siffra än den som befarades när AIDS-
delegationen inledde sitt arbete i mitten av 1980-talet.
Men samtidigt har det skett en förskjutning av
smittspridningen som i och för sig var väntad. Men den
måste nu uppmärksammas speciellt.
I ett tidigt skede förekom smittan i vårt land
huvudsakligen inom ett par s.k. riskgrupper, homosexuella
män och intravenöst missbrukande narkomaner.
I dag är det den heterosexuellt överförda smittan som är
den största gruppen av nyregistrerade. Detta är också den
internationella utvecklingen. Svenska medborgare reser i
ökad utsträckning till många av de länder där
smittspridningen redan är omfattande. En fortsatt
invandring till vårt land från dessa länder bidrar också till
att smittan förs in i landet.
Den hittills begränsade smittspridningen i vårt land
måste ses mot bakgrund av den mycket oroväckande
internationella utvecklingen under 1990-talet. Det
förebyggande arbetet måste i framtiden inriktas mot detta
omvärldsperspektiv.
I Sverige sprids hiv i ökad utsträckning också utanför
storstadsregionerna. De förebyggande insatserna i
landsting och kommuner utanför storstadsregionerna får
därför allt större betydelse kommande år.
Riksdagen betonade våren 1991 (1991/92 SoU 12) att det
inte fanns anledning att avveckla Aids-delegationen eller att
förändra dess arbetsuppgifter. Utskottet förutsatte dock att
delegationens arbetsuppgifter så småningom förs över till
en permanent organisation utanför regeringskansliet.
Regeringen har nu i direktiv 1991:96 givit
Organisationskommittén för Folkhälsoinstitutet i uppdrag
att utreda de organisatoriska förutsättningarna för att föra
över det aids-förebyggande arbetet i Folkhälsoinstitutets
verksamhet redan från den 1 juli 1992.
Det kan inte enligt socialdemokraternas uppfattning
finnas skäl att nu forcera in det förebyggande
hiv/aidsförebyggande arbetet i Folkhälsoinstitutet.
Folkhälsoinstitutet som skall starta sin verksamhet den 1
juli 1992 kommer att få ett stort antal arbetsuppgifter och
kommer inledningsvis att få söka formerna för sitt arbete
med dessa områden.
AIDS-delegationens parlamentariska sammansättning
med en direkt kontakt i den dagsaktuella utvecklingen har
stor betydelse när det krävs snabba beslut om åtgärder. Den
dramatiska internationella utvecklingen talar också för att
den nuvarande arbetsformen bör fortsätta under
överskådlig tid.
AIDS-delegationen bedriver sitt arbete i enlighet med
en politik som fastställts i stor enighet.
Det är socialdemokraternas uppfattning att
delegationen bör ges möjlighet att också under längre
övergångstid fullfölja detta arbete.
HIV och smittskyddslagen
Som ett led i HIV-bekämpningen beslutade regeringen i
september 1985 att smittskyddslagen skall gälla också för
HIV-infektioner. Samtidigt genomfördes förändringar i
smittskyddslagen i syfte att stärka förtroendet för
smittskyddsarbetet (prop 1985/86:13).
I den propositionen förs en omfattande genomgång av
argumenten för och emot att Hiv skulle omfattas av
smittskyddslagen.
AIDS-delegationen fann den gången att övervägande
skäl talade för att HIV-smitta borde omfattas av
smittskyddslagen.
Avvikande uppfattning har framförts såväl ur hälso- och
sjukvårds- som ur författningssynpunkt.
Det är två principer som ställs mot varandra. Å ena sidan
samhällets behov av att skydda medborgarna från dödlig
smitta å andra sidan den enskilde medborgarens rätt till
personlig integritet och anonymitet.
Smittskyddslagen har föreskrifter som medger rätt att
tvångsisolera smittade och en rätt för smittskyddsläkaren
att bryta sekretessen och därmed i realiteten den enskildes
anonymitet.
Smittskyddslagens hiv-paragraf tillkom för att förebygga
smittspridning. Om det finns skäl att beakta risken för
minskad benägenhet för testning, färre kontakter med
sjukvården och om tilltron till den nu gällande ordningen
minskar måste detta uppmärksammas.
Det som hittintills diskuterats är att antingen hålla fast
vid att smittskyddslagen i sin nuvarande utformning trots
kritiken är den mest lämpade lagstiftningen eller pröva
möjligheten att tillskapa någon form av särlagstiftning.
Regeringen bör ge AIDS-delegationen i uppdrag att
redovisa för- och nackdelar med att pröva annnan
lagstiftning.
Folkhälsopolitik
I den Folkhälsoproposition som den socialdemokratiska
regeringen presenterade 1991 betonades att ökad jämlikhet
skall vara ett överordnat mål vid prioriteringar i
folkhälsoarbetet. Insatser som medför att de sämst ställdas
situation förbättras bör komma i första hand.
Detta övergripande politiska mål är enligt vår
uppfattning en av de väsentligaste utgångspunkterna i
hälsopolitiken.
Folkhälsoarbetet har ett mycket nära samband med en
allmän betoning på att förbättra livsvillkoren för
befolkningen.
Folkhälsan har förbättrats bl.a. genom bättre hygien och
kost. Vi har fått förbättrade arbetsvillkor och arbetsmiljöer,
den allmänna skolgången, en genomtänkt fysisk planering
med bra omgivnings- och boendemiljöer och medicinskt
förebyggande insatser.
Dessa erfarenheter av att förbättrade allmänna
livsvillkor har den största betydelsen för folks hälsa vill vi
använda också i det kommande förebyggande hälsoarbetet.
Hälsoriskerna och folksjukdomarna är inte desamma
som förr men betydelsen av att betona den politiska
inriktningen för en ökad jämlikhet synes viktigare än
någonsin.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen, kommuner
och landsting har beslutat om och genomfört viktiga
insatser. Men även inom folkrörelserna bedrivs aktivt
arbete, inte minst inom fackföreningsrörelsen,
bildningsförbunden och nykterhetsorganisationerna. Deras
insatser både som informatörer och folkbildare behöver
försvaras och stärkas.
Genom Folkhälsopropositionen har grunden lagts för en
annorlunda politik där kunskap och kompetens mera än
hinder och förbud ger oss förutsättningarna. Under 90-talet
kan ''de goda folkhälsoexemplen'' ge oss förutsättningar för
andra levnadsvanor.
Folkhälsa och folkhälsoarbetet har en djup ideologisk
dimension. Med utgångspunkt i solidaritet och rättvisa har
folkhälsoarbetet särskilt värde.
En av orsakerna till folksjukdomar är ojämlikheten i
samhället. De drabbar människor med låg lön, med
monotona och icke stimulerande arbetsuppgifter.
Arbetsmiljön -- i mycket vid mening, de sociala
nätverken, den yttre miljön, arbetsmarknaden, fritiden,
kosten, motionen, drogerna är områden som ger
förutsättningar för hälsa -- eller brist på hälsa.
Men samhället är inte sådant att det finns fria val till en
bättre hälsa. De klasskillnader i dödlighet och sjuklighet
som finns behöver angripas också från mera övergripande
utgångspunkter, som allmänna levnadsvillkor, i arbetslivet
t.ex. Kvinnorna är också utsatta i form av störst ökning i
sjukfrånvaro och förtidspensionering. De handikappades
och de psykiskt stördas situation behöver också förbättras
vad avser boende, sysselsättning och livskvalitet.
Folkhälsovetenskapen blir en viktig drivkraft i det
arbetet. Levnadsvanornas betydelse för hälsan behöver få
ett bättre genomslag i befolkningen. Utmaningen i
folkhälsopolitiken är att människorna själva kommer att
välja liv för bättre hälsa.
Folkhälsoarbete måste bedrivas på många fronter och
utgå ifrån människors skilda villkor och förutsättningar. Det
är angeläget att grundligt ta reda på orsakerna till ohälsa,
men lika angeläget att undersöka vad som ger hälsa.
Det är också angeläget att föra ut kunskaper om hur vi
bör leva för att undvika ohälsa.
Här måste åter betonas folkrörelsernas roll i det
förebyggande arbetet. Dessutom krävs också att den
information som ges våra ungdomar genom skolor och
föreningsliv både stärks och utvecklas. En av de viktigaste
insatserna i folkhälsoarbetet är att ge unga människor goda
kunskaper om alkohol, droger och tobak och riskerna för
missbruk av dessa.
Hos flera av de stora folksjukdomarna är felaktig kost en
starkt bidragande orsak till sjukdom.
Det är vår uppfattning att det nya folkhälsoinstitutet i
sitt arbete också skall lyfta fram detta område i sitt arbete.
Inom folkhälsoarbetet hävdar vi ofta den viktiga
samhällsekonomiska och mänskliga nyttan av olika insatser.
Det har som inom det övriga hälso- och sjukvårdsområdet
varit svårt att få jämförbarhet i ekonomiskt avseende
mellan olika insatser. Att finna mätmetoder som är
relevanta och som accepteras av ''aktörerna'' är en viktig
uppgift. Vi vet att folkhälsoarbete är ''lönsamt'' för
individen och för samhället. De som idag arbetar med dessa
uppgifter tror på den ekonomiska nyttan. Det har inte alltid
varit så lätt att tydligt visa på ''vinsten''. Och det gäller för
såväl den enskilde som samhället.
Världshälsoorganisationens, WHOs, mål om ''högsta
möjliga kroppsliga, själsliga och sociala hälsa'' kan låta
utopiskt, men ser vi i backspegeln vet vi ju att
folkhälsoarbete genom århundraden haft stora framgångar.
Hälsan definieras också som ''inte bara frånvaron av
sjukdom utan också ett tillstånd av fysiskt, mentalt och
socialt välbefinnande''. Detta mål skall gälla alla människor.
Alkoholpolitiken
Riksdagen har hos regeringen hemställt om förslag som
innebär en mer aktiv alkoholpolitik. Denna hemställan
föregicks av en omfattande debatt om att en bred
parlamentarisk majoritet står bakom beslutet.
Regeringen väljer nu att tillsätta en alkoholkommission.
Detta innebär enligt vår uppfattning att vi förlorar tid.
Enligt direktiven skulle kommissionen vara klar 1993. Efter
remissarbete kan det bli beslut i riksdagen först 1994. Det
betyder i praktiken att ingenting nytt kommer att tillföras
under denna mandatperiod.
Det finns också skäl att reagera mot de uttalanden och
beskrivningar som berör Europapolitiken och EG. De
väcker farhågor beträffande konsekvensen i det svenska
förhållningssättet till den hittills förda restriktiva
alkoholpolitiken.
Det är socialdemokratins uppfattning att
alkoholpolitiken skall utvecklas inom ramen för en aktivare
folkhälsopolitik. Den innebär att vi skall ge en ökad
information och kunskap. Vi skall genom bättre kunskap
kunna förändra våra levnadsvanor. Detta förebyggande
arbete tar tid och en restriktiv alkoholpolitik behöver gå
hand i hand med ökad kunskap och bättre
informationsinsatser.
Informationen skall naturligtvis gälla alla människor.
Men det är helt naturligt att vara speciellt uppmärksam mot
ungdomar.
Tobakspolitiken
I Folkhälsopropositionen föreslogs en rad åtgärder för
att komma åt de negativa effekterna av tobaksbruk. WHO
har slagit fast att ingen annan enskild åtgärd kan bidra mera
till förbättrad folkhälsa än minskad tobaksrökning.
Vi vet att barn till mödrar som röker föds med lägre vikt
än andra barn. De senaste rapporterna visar att barn till
tobaksrökande föräldrar också drabbas av en rad andra
sjukdomar.
Propositionen föreslog åtgärder för att tillförsäkra
framför allt barn och ungdomar möjligheten att få vistas i
rökfria miljöer. Frågor om tobaksprodukter skulle också
fastläggas i en särskild lagstiftning. Avsikten var att
förelägga riksdagen förslag till lag under hösten 1991.
Vi förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen
med förslag om en tobakslag.
Alternativ medicin
Den tidigare socialdemokratiska regeringen tog ett
viktigt initiativ i frågan om komplement och alternativ
medicin. En utredning tillsattes och har för första gången i
Sverige presenterat fakta om alternativa terapier i vården.
Socialdemokratin är positiv till alternativ som kan
förbättra människornas hälsa. Det kommer också ny
forskning som visar på levnadsvanornas -- och inte minst
kostens -- betydelse för hälsan. Regeringens folkhälsogrupp
har gjort ett viktigt kartläggningsarbete. Här framgår att
felaktig kost är högst bland 10 orsaksfaktorer till cancer och
hjärtoch kärlsjukdomar.
Förutom nya fakta har nu allt fler människor
erfarenheter av alternativ behandling. Enligt
alternativmedicinkommittén är omkring 1 miljon människor
positiva till denna form av behandling.
Den medicinska tidskriften ''The Lancet'' presenterade
nyligen en ny vetenskaplig studie, som visar att individuellt
anpassad vegetarisk kost har god effekt på reumatiker.
Detta sett i förhållande till dagens vård.
Behandlingsmetoden är sedan länge känd och går under
namnet biologisk medicin. Den tillämpas på seriösa
hälsohem i Sverige.
Respekten för det lika människovärdet kräver vård och
behandling utifrån människornas skilda behov och
önskemål. Att välja mellan doktor i privat eller offentlig
regi betyder som regel samma behandling och medicin.
Behandling på de auktoriserade hälsohemmen med
biologisk eller antroposofisk medicin ger komplement och
en valfrihet i djupare mening.
Socialdemokratin tar bestämt avstånd från kvacksalveri.
Men vi är öppna för de seriösa alternativ som visat positiva
behandlingsresultat.
Vi anser att auktoriserade hälsohem bör kunna utgöra
remissunderlag på i princip de sjukdomar som redovisas i
alternativmedicinkommittén. Vidare anser vi att
forskningsmedel ställs till förfogande för alternativa
terapier på hälsohem. Detta bör prövas i samband med
nästa forskningspolitiska proposition.
Vi anser också att de gäster som remitteras till
auktoriserade hälsohem bör få vistas där på likvärdiga
ekonomiska villkor. Så sker inte i dag.
Vi förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen
med en författningsreglering av hälsohemmen.
Socialdemokratin anser att regeringen skall redovisa sin
syn på alternativmedicinen till riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingen av hälso- och
sjukvården under 1990-talet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingen av statistik inom
hälso- och sjukvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre nyttjande av våra
gemensamma resurser,
4. att riksdagen till SBU för budgetåret 1992/93 anvisar 2
milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 13 408
000 kr.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsättandet av en arbetsgrupp
med uppgift att utveckla riktlinjer för etik och prioriteringar
inom hälso- och sjukvård,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om livskvalitet i vården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning, utbildning och
utvecklingen inom omvårdnad och långtidsvård,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjeläkar/husläkarsystemet
och primärvård,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''den nya psykiatrin'',
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att tillförsäkra alla
barn en god barnhälsovård,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det goda arbetet i vården,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om satsning på läkarutbildning i
Umeå,1
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om läkemedelsförsäkringen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om amalgam,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om AIDS-delegationen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om smittskyddslagen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en mer aktiv alkoholpolitik,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag till tobakslag,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hälsohemmen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alternativ medicin.
Stockholm den 22 januari 1992
Bo Holmberg (s)
Anita Persson (s)
Ingrid Andersson (s)
Rinaldo Karlsson (s)
Ingela Thalén (s)
Jan Andersson (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Hans Karlsson (s)
Berit Andnor (s)
1 Yrkande 12 hänvisat till UbU