Vid behandlingen av proposition 1989/90:81 om ledningsansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården uttalade socialutskottet:
Också inom psykiatrin kan det finnas enheter som inte nödvändigtvis måste ha en läkare i ledningsansvar för verksamheten -- -- --
Utskottet konstaterade vidare att en stor del av den offentliga hälso- och sjukvården enligt förslaget inte skulle komma att omfattas av något reglerat ledningsansvar. Under utskottets utfrågning hade nämnts att hälften av alla platser i sluten vård kunde väntas falla utanför det lagreglerade området. Inom den i detta avseende oreglerade delen av hälso- och sjukvården bedömdes andra personalkategorier, t.ex. sjuksköterskor och psykologer, kunna komma ifråga för ett samlat ledningsansvar.
Moderata Samlingspartiet reserverade sig mot beslutet att förändra § 14 i hälso- och sjukvårdslagen, en förändring som ledde till att många befattningshavare som tidigare betrotts med ett ledningsansvar nu fått lämna dessa befattningar.
Socialutskottet och dess ledamöter lämnade i sina uttalanden vissa öppningar för att andra grupper än läkare kunde anförtros ett ledningsansvar. Socialstyrelsen utformade emellertid de allmänna råden efter propositionens intentioner och de skrivna lagparagraferna, inte efter de uttalanden som gjordes från utskottets sida.
I socialstyrelsens allmänna råd SOSFS 1990:28 sägs visserligen att ''det är sjukvårdshuvudmännen själva som har att bedöma hur ledningen av hälso- och sjukvården skall utformas'' men det sägs samtidigt att det endast är ''enheter som har till uppgift att ge specialiserad service till de primärt kliniskt ansvariga enheterna som utan fara för patientsäkerheten kan ledas av annan befattningshavare med adekvat yrkeskompetens''.
När det gäller vuxen- resp. barn- och ungdomspsykiatrin vilar denna främst på två vetenskaps- och kunskapområden, det medicinskt-biologiska samt det psykologiska inklusive socialpsykologin. Vetenskaperna tillämpas av alla anställda inom verksamheten men garanteras främst av två yrkesgrupper -- läkare och psykologer -- med likvärdig utbildning vad avser såväl bredd som fördjupning och omfattning inom sina resp. grundvetenskaper. Läkaren har genom sin formaliserade specialistutbildning till synes en längre utbildning men psykologen har ofta en väl så omfattande vidareutbildning inom relevanta områden, om ej alltid formaliserad. Båda kompetenserna är nödvändiga i de nämnda verksamheterna för att bibehålla och utveckla såväl innehåll som kvalitet i utrednings-, behandlings- och vårdarbetet. Det är de individuella patientärendena som indikerar vilken av de båda kompetenserna som lämpar sig bäst i det enskilda fallet. Ofta blir det en kombination av båda.
Ledningsfunktionen är av stor betydelse när det gäller att utveckla inriktningen av den psykiatriska verksamheten liksom att säkra och förbättra kvaliteten och därvid ansvara för såväl patienters som medarbetares väl och ve.
De farhågor som vissa personalkategorier hyste, vilka tidigare hade anförtrotts ett ledningsansvar, har nästan helt besannats. Resultatet har blivit en betoning av den medicinsk-biologiska kompetensen genom att enbart läkare har getts det samlade ledningsansvaret. De relativt få men fungerande självständiga ledarskap som tidigare utövades av t.ex. psykologer har nu ofta övertagits av läkare.
Konsekvensen för verksamheterna är ännu ej möjliga att överblicka. Klart är att plattformen för den psykologiska vetenskapen och tillämpningen inom psykiatrin kraftigt försvagas.
Socialutskottets förhoppning om en breddning av kompetensen i ett samlat ledningsansvar kan redan nu anses ha kommit på skam för psykiatrins del. Än större blir denna betoning av en vetenskap med införandet av patientansvarig läkare, då psykologer med ett direkt behandlingsansvar ej kan ges det övergripande och kontinuitetsskapande ansvar som deras patienter har rätt till. ''Tillsyn'' av patienten utövas idag av en företrädare för en annan vetenskaplig tradition och kunskap.
Till det ovan anförda kommer att det inom hälso- och sjukvården håller på att växa upp en ''ledningsbyråkrati'', som de flesta bedömare torde anse att man borde undvika inför den omstrukturering av hälso- och sjukvården som vi står inför.
Beträffande de negativa konsekvenserna för bl.a. sjuksköterskorna p.g.a. det förändrade ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården hänvisas till annan motion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ledningsansvaret inom de psykiatriska verksamheterna.
Stockholm den 21 januari 1992 Gullan Lindblad (m)