Rätten till en god hälso- och sjukvård på lika villkor slås
fast i hälso- och sjukvårdslagen. En lag som är en av de mest
positiva som skapats.
Men den ger ingen garanti för att alla människor erhåller
lika vård på lika villkor. Många människor upplever det i
dag, liksom under en lång tid tillbaka, som mycket svårt att
få kontakt med läkare, oavsett om det är via vårdcentral
eller på annat sätt.
I synnerhet gäller detta för dem som inte bor i de tätast
befolkade delarna av landet, beroende på att läkartätheten
där inte står i proportion till betalningsunderlaget inom
respektive sjukvårdsregion, såsom vid de stora
läkarutbildningsorterna.
Många landsting har försökt att locka till sig läkare med
ekonomiska förmåner, som avskrivning av studielån och
höga löner, detta har dock inte varit till någon större hjälp.
Kraftiga punktinsatser från landstingens sida har gjorts
till stora kostnader. Insatser som i och för sig reducerat
många köer inom sjukvården, men också skapat nya
problem för sjukvårdspersonalen.
Risker med ett sådant förfarande är att det kan leda till
arbetsmiljöproblem för både personal och patienter, och
som en följd av det ett försenande av undersökning,
diagnos, vård och behandling.
Ett sätt att på sikt komma tillrätta med den ojämna
fördelningen av läkarresurserna är naturligtvis att utöka
antalet platser inom läkarutbildningen. Men det betyder
inte att de glesare befolkade delarna av landet automatiskt
får sina vakanta läkartjänster tillsatta. Möjligen betyder det
att de läkare som inte erhåller tjänster eller uppdrag vid de
intressanta tjänstgöringsorterna eventuellt flyttar ut på
landsbygden.
Ett mer verksamt sätt att upprätthålla läkartjänster i
glesbygd vore därför att införa någon form av styrmedel
som gör att läkare i sin utbildning måste tjänstgöra ett antal
år på orter i glesbygd.
Läkare som en gång har jobbat ute på små läkarstationer
eller inom öppenvård ute i landet har större förutsättningar
att bli kvar i sådan tjänst. Personer som aldrig har upplevt
stimulansen av att vara verksam i t.ex. Nordvärmland eller
annat glesbygdsområde får aldrig samma förståelse och
känsla för de värderingar och problem som finns utanför de
stora sjukhusregionerna.
Kan det utfärdas styrmetoder, som gör att piloter
stannar kvar i flygvapnet efter erhållen utbildning, trots
lockropen från övriga flyget, att poliser fortsätter sin
tjänstgöring i storstäder, trots ofta besvärliga
arbetsförhållanden, måste det också gå att få en rättvis
fördelning av landets läkarresurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av styrmetoder för att
trygga glesbygdernas behov av läkartjänster.
Stockholm den 22 januari 1992
Jarl Lander (s)
Bo Finnkvist (s)