I Folkhälsopropositionen 1990/91:175 föreslogs att det i en kommande tobakslag skulle införas förbud mot reklam för tobaksvaror.
Det är en bred uppfattning att ett förbud mot reklam av tobaksvaror med all sannolikhet skulle få positiva effekter på folkhälsan. Framför allt gäller detta ungdomars attityder. Enligt Tobaksutredningen, Läkare mot tobak och bland andra WHO skulle en sådan åtgärd få positiva effekter på hälsan.
WHO har slagit fast att ingen annan enskild förebyggande åtgärd i industriländerna kan bidra mera till en förbättrad folkhälsa än minskad tobaksrökning.
Barn i familjer där föräldrar röker drabbas av fler sjukdomar än andra barn. Kvinnor som röker under sin graviditet riskerar i stor utsträckning att föda barn med lägre vikt.
Förutom kosten är tobak den enskilt största orsaken till en rad sjukdomar som drabbar främst den enskilde, men också samhället i form av kostnader för hälso- och sjukvård.
Folkhälsopropositionen bygger på att enskilda skall kunna få kunskap och information om risker för att kunna göra sitt eget fria val om en livsstil som gynnar hälsa och välbefinnande.
Det krävs en rad åtgärder för att bygga upp en sådan strategi, och dessa finns beskrivna i Folkhälsopropositionen.
Till dessa hör förbud mot reklam för tobaksvaror. Den centrala frågan när man skall ta ställning till om reklam och andra marknadsföringsåtgärder som avser tobak skall förbjudas eller inte är vilken inverkan reklamen kan antas ha på den totala konsumtionen. Av särskild betydelse är i vad mån ungdomar påverkas. Även om det är svårt att med absolut säkerhet dra slutsatser från empiriska studier då sådana när det gäller reklam inte kan utföras i experimentell miljö utan inverkan av andra faktorer, finns det vissa djupgående studier som talar för att totalkonsumtionen påverkas.
När det gäller ungdomars tobakskonsumtion spelar reklamen helt avgjort en tydlig roll. Reklamen presenterar ofta tobaksvarorna som lyxbetonade konsumtionsvaror och antyder att bruket av dessa är statusfyllt, oproblematiskt och allmänt accepterat av vuxenvärlden. Härigenom bidrar reklamen till att försvaga medvetandet om tobakens skadlighet.
Socialutskottet framför i sitt betänkande att något förbud mot tobaksreklam inte bör införas innan man inom EG nått enighet om ett motsvarande förbud.
Det är enligt min uppfattning en passiv inställning. Ett svenskt ställningstagande i denna mycket viktiga folkhälsopolitiska fråga skulle på ett postivt sätt kunna bidra till ett ställningstagande också inom övriga länder i Europa.
I Folkhälsopropositionen framförde den socialdemokratiska regeringen att ett antal juridiska frågor måste klargöras innan en konkret lagstiftning kan utformas. Detta arbete bör rimligtvis vara avslutat nu.
Det är enligt min uppfattning viktigt att regeringen i sitt arbete med att lagreglera frågor kring tobak också för in reklamförbud för tobaksvaror.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot reklam för tobaksvaror.
Stockholm den 21 januari 1992 Ingela Thalén (s)