Under större delen av 1970- och 1980-talen har det rått
en konstant brist på läkare i Sverige. Det gäller läkare i
såväl sluten som öppen vård. Redovisningarna från de tre
senaste räkningarna åren 1985, 1987 och 1989 utvisar att
omkring 1 200--1 300 tjänster för specialister och
allmänläkare varit vakanta. Därtill kommer något
hundratal obesatta AT- och FU-block.
Värst drabbade av läkarbristen är Norrlands- och
skogslänen samt inre delarna av Götaland. Bristen på
läkare är i nuläget så besvärande att den på sina håll utgör
ett hinder för sjukvårdshuvudmännen att uppfylla hälso-
och sjukvårdslagens mål om en vård på lika villkor för hela
befolkningen.
Under mottot solidarisk läkarförsörjning har i
landstingsförbundets regi gjorts betydande ansträngningar
att försöka utjämna den kraftiga regionala obalansen i
läkartillgången. Tyvärr har detta viktiga arbete inte varit
särskilt framgångsrikt. Under några år under 1980-talet
inrättades i de förut läkartätaste landstingen -- landsting
som ombesörjer regionsjukvård -- bortemot dubbelt så
många läkartjänster som det under dessa år utbildades. Då
läkarutbildningen är förlagd till de landsting, som
ombesörjer regionsjukvård, ligger det i sakens natur att
läkarrekryteringen i dessa landsting går lättare än i
läkarglesa landsting, som även är geografiskt belägna längre
bort från utbildningssjukhusen.
I landstinget i Värmland finns 458 läkartjänster inrättade
i sluten och öppen vård. Härav är 85 tjänster vakanta i
september 1991. Av totala antalet inrättade läkartjänster är
närmare 19 % vakanta. I norra Värmland är över 41 % av
läkartjänsterna vakanta.
Bristen på läkare kommer att bestå under hela 1990-
talet. Enligt en under 1990 publicerad prognos från de
nordiska läkarförbunden kommer läkarbristen i Sverige att
förvärras från sekelskiftet. Redan ett par år in på det nya
seklet kommer fler specialister och allmänläkare att
pensioneras än vad det utexamineras nya läkare. Denna
dystra prognos gäller såväl läkartillgången i Sverige som i
hela Norden, vilket framgår av följande diagram, framtagna
av de nordiska läkarförbunden.
En starkt bidragande orsak till den rådande situationen är
att läkarutbildningen under 1980-talet skurits ner från 1 020
nya läkarstuderande per år till 845. Den ökning, som 1989
genomfördes med 20 årsplatser vid medicinska fakulteten i
Umeå är ett steg i rätt riktning, men räcker inte långt i
beaktande av ovan redovisade långtidsprognoser. Från
intag i läkarutbildningen tills vederbörande är färdig
specialist eller allmänläkare tar det minst 12--13 år. Det är
därför angeläget att skyndsamt planera för en kraftigt
utökad läkarutbildning i Sverige för att motverka den
förväntade ökade läkarbristen. Under den närmaste
femårsperioden bör läkarutbildningen öka från nuvarande
865 årsplatser till tidigare volymtal 11 020.
Stimulans till bristområden
Det behövs också nya grepp och konstruktiva förslag,
som gör läkartjänsterna i landsorten mer attraktiva att söka.
Här redovisas några åtgärder och förslag, som enligt min
uppfattning bör främja det löpande rekryteringsarbetet i de
landsting som har konstant läkarbrist. Läkartjänster i
bristområden, som motiverar en högt prioriterad
rekrytering, bör öronmärkas. Dessa färdiga
läkarspecialister kontraktsanställs under ett bestämt antal
år. Anställningskontraktet ges den utformningen att
vederbörande specialist förbinder sig att tjänstgöra på
aktuell tjänst mot att staten för varje år kontraktet gäller
minskar läkarnas studieskuld med ett betydande belopp.
Studieskulden för en nybliven specialistläkare torde i
normalfallet överstiga 200 000 kronor. En årlig minskning
av studieskulden borde kunna göra läkartjänsterna i
landsorten attraktiva. Om anställningskontraktet bryts
av icke godtagbara skäl, skall återbetalning givetvis komma
ifråga. När kontraktstiden utgått, görs en ny bedömning
av sjukvårdshuvudmannen om läkartjänsten för ytterligare
en tidsbestämd period bör prioriteras enligt
kontraktsmetoden.
Det kan i förstone synas stötande att ge ekonomiska
förmåner till relativt välbetalda befattningshavare inom den
akademiska offentliga sektorn. Mot en sådan invändning
måste beaktas såväl sjukvårdshuvudmännens som den
breda allmänhetens krav på en fungerande sjukvård även
för landsortens invånare. Det senare måste anses väga
tyngre. En mer tillgänglig läkarvård också för befolkningen
i landsorten och den trygghet detta ger är mer betydelsefull
än invändningar om ekonomiska förmåner till en
personalkategori, som är utomordentligt betydelsfull för att
ge människorna en god och trygg sjukvård. Tillgång till
läkare är ett villkor för att landstingen skall kunna uppfylla
kravet om en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Det kan också vara rimligt att tro att många läkare med
kontrakt kommer att uppleva såväl sitt arbete som sin
arbetsmiljö så positiv, att de stannar kvar på orten efter
kontraktstidens utgång.
För att komma tillrätta med den ytterst besvärliga
läkartillgången i landsorten är det således nödvändigt med
både en utökning av läkarutbildningen och åtgärder som
främjar läkarrekryteringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rekryteringsbefrämjande
åtgärder för läkare till landsorten.