Whiplash är en vanlig trafikskada i Sverige. Skadan uppkommer vanligen vid frontalkrock eller vid påkörning bakifrån. Huvudet kastas bakåt eller framåt, i en pisksnärtliknande rörelse.
Vid olyckan pressas halsryggen ihop eller tänjs ut med skador på muskler, ligament och nervvävnader som följd. Vanligaste yttringar härav är huvudvärk, yrsel, kraftlöshet, domningskänslor, nacksmärtor och försämrad intellektuell förmåga i form av koncentrationsstörningar och minnessvårigheter.
Beräkningar visar att bortåt 70 000 svenskar varje år råkar ut för situationer i trafiken som kan föra med sig en whiplash-skada. Tusentals blir mer gravt skadade och för flera visar sig inte skadorna förrän långt senare, ibland efter flera år.
De skadade har inte sällan svårigheter att få adekvat vård, och i en del fall krånglar försäkringsbolagen när det gäller att fastställa invaliditetsgraden. Det verkar som de skadade behandlas många gånger av ortopeder, när det i högre grad rör sig om neurologiska problem. Tvister om rätta behandlingsinstanser kan försena rehabilitering och kan leda till att skadan får alltmer kronisk karaktär.
Med patienten i centrum bör den skadade ha rätt till en medicinsk utredning som svarar mot den situation patienten befinner sig i. Försäkringsväsendet bör stå för kostnaderna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de whiplash-skadades rätt till adekvat medicinsk vård,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen ges direktiv i syfte att få snabbare diagnostiseringar av whiplash-skador, av betydelse vid fastställande av invaliditetsgrad.
Stockholm den 15 januari 1992 Kenth Skårvik (fp)