med anledning av förs. 1990/91:17 Riksdagens revisorers förslag angående den svenska hälso- och sjukvården
Den svenska vården och omsorgen har byggts upp i stor
politisk enighet med ambition att erbjuda alla ett
heltäckande skydd vid svår eller tillfällig sjukdom. Systemet
är centralistiskt, i praktiken helt politiskt styrt även
beträffande produktionen. Finansieringsformen är
sammansatt av landstings- och kommunalskatter,
försäkringsavgifter och statliga bidrag. Den ekonomiska
förvaltningen av medel är integrerad i statens och
kommunernas övriga finanser.
Från befokningens synpunkt har systemet fungerat
tillfredsställande så länge resurser kunnat tillföras i takt
med ökade behov. Under 80-talet har det statsfinansiella
läget tvingat fram ekonomiska restriktioner. Resurserna har
inte längre kunnat öka med kraven. I detta läge var det
länge politiskt omöjligt att minska olika former av direkta
kontantersättningar till befolkningen. Kostnader för dessa
fick stiga med kraven och utan restriktioner. Besparingarna
drabbade därför speciellt vården och omsorgen. Eftersom
riksdagen under samma period prioriterat den nödvändiga
utbyggnaden av primärvården, har restriktionerna fått
särskilt genomslag i vården och omsorgen av de svårt och
långvarigt sjuka av vilka flertalet är mycket gamla.
Restriktionerna fick också genomföras under en period
då nya stora krav ställdes på vården. Antalet äldre, de mest
vårdbehövande, ökade snabbt; mellan 1970 och 1985 ökade
antalet 75-åringar och äldre med över 40 procent.
Vi har samtidigt fått en enorm medicinsk
utveckling som ställer krav på resurser. Krav ställs på bättre
psykosocialt bemötande av patienterna och deras anhöriga.
Möjligheterna till personlig anhörigvård i hemmet har
dessutom minskat genom den höga förvärvsfrekvensen.
Sverige har världens äldsta befolkning och högsta andel
yrkesarbetande kvinnor. I Sverige redovisas för närvarande
som sjukvård utgifter för omsorg och omvårdnad, vilka i
andra länder inte tas med inom den ramen. I den svenska
sjukvården redovisas alla utgifter, vilket inte är fallet i
många EG- och OECD-länder.
Genom utvecklingen under 80-talet har resurser för vård
och omsorg krympt i förhållande till behoven. Eftersom
riksdagen inte ändrat sin ambition att ett heltäckande
nätverk skall erbjudas alla, har prioriteringar fått styras av
behoven att lösa akuta problem och utan hänsyn till
ekonomiska återverkningar på övriga delar av vården. Det
är naturligt att i detta läge inom vården prioritera kortvarigt
ingrepp eller behandling som kan leda till full hälsa framför
långvarig vård och omsorg som inte kan göra det. Utan att
några övergripande politiska beslut blivit fattade har vården
av de svårt och långvarigt sjuka och av de äldsta i praktiken
blivit lägst prioriterad. Det senaste exemplet är den i sig
mycket önskvärda vårdgarantin. Om operation garanteras
inom 3 månader måste sannolikt återigen resurser till stor
del tas från andra vårdformer som inte är prioriterade.
Det är osäkert om den utvecklingen stämmer med
riksdagens avsikter och allmänhetens prioriteringar.
Utvecklingen är resultatet av att olika delproblem ofta löses
under opinionens tryck utan att hänsyn tas till helheten. De
svårt och långvarigt sjuka och de mycket gamla har svårt att
göra sin röst hörd i debatten. Till utvecklingen bidrar också
uppdelningen av ansvaret för vården, omsorgen och
kontanta ersättningar mellan stat, landsting och kommuner,
varvid statens ansvar (för kontanta ersättningar)
prioriteras.
Ytterligare meningsfulla effektiviseringar är möjliga,
främst inom den operativa verksamheten, i intensivvården
och vissa öppna vårdformer. Dessa kommer att underlättas
genom avreglering, mångfald och konkurrens. Ökad
flexibilitet kommer också i andra avseenden förbättra
vården. Endast mycket begränsade effektiviseringar är
dock möjliga i vården och omsorgen av de svårt och
långvarigt sjuka och av de äldsta. Till år 2000 kommer
kraven att öka främst på dessa vårdformer. Antalet 80-
åringar beräknas öka med 28 procent
och 85-åringarna -- de i störst behov av vård och
omsorg -- med 40 procent.
De äldre mår bättre, men kroniska
åldersjukdomar minskar inte vilket ökar behovet av platser
på ålderdomshem med 30 procent,
långvården 25 procent,
servicebostäder 20 procent,
specialiserade vården 13 procent,
och hemsjukvården 15 procent.
Allt enligt bilaga till pensionsutredningen.
Vi har fortfarande till stora delar bra vård i Sverige. Men
landsting och kommuner har redan ett årligt
driftsunderskott på 20 miljarder kronor.
Investeringsbehoven är på många platser grovt eftersatta.
Riksdagen bör skyndsamt ta sig an dessa problem och
göra det med stor öppenhet. Den nyligen presenterade
regeringsförklaringen visar att den nya regeringen är starkt
medveten om de växande problemen inom sjukvården och
äldreomsorgen. Regeringen har slagit fast att en av dess
viktigaste uppgifter när det gäller välfärdspolitiken är att
förbättra och förändra vården. Regeringens avsikt att
genomföra en större översyn av sjukvårdens organisation
och finansiering stämmer bättre överens med
kristdemokraternas uppfattning än det begränsade uppdrag
som riksdagens revisorer föreslår att en parlamentarisk
kommission skall genomföra. Ett så begränsat uppdrag kan
åter leda till att man löser nya akuta problem utan hänsyn
till återverkningar på övriga delar av vården.
Olika former av systemförändringar har blivit föreslagna
i revisorernas rapport. Vi vill utöver dessa peka på två:
Den nuvarande stela indelningen i primärvård,
långvård, hemsjukvård, sjukhemsvård, specialiserad vård
m m
har ingen motsvarighet i många sjukdomars förlopp
och därmed i berörda patienters och anhörigas behov.
Liksom i andra länder bör det vara möjligt för en
primärvårdsläkare att besöka ''sin'' patient efter intagning
på ett sjukhus och komma med synpunkter på vården. På
samma sätt bör det vara möjligt för läkare, sjuksköterskor
och helst också andra verksamma vid en specialistklinik att
under arbetstiden som konsulter besöka ''sina'' patienter
inom hemsjukvården, långvården, på ett sjukhem. Detta
kan gälla patienter med svåra kroniska sjukdomar som
invalidiserande reumatism, vissa neurologiska åkommor,
kroniskt sjuka cancerpatienter m fl.
Erfarenheten visar att en på så sätt förbättrad
vårdkontinuitet ger trygghet åt patienten, de anhöriga och
personalen inom långvården, hemsjukvården och
primärvården.
Av praktiska skäl är det nödvändigt att ålägga läkarna
uppgifter som sjukskrivning, förtidspensionering,
intygsskrivning m m.
När det gäller förtidspensionering bör ansvaret även
i praktiken åläggas försäkringskassans särskilda
förtroendeläkare. Dessa bör ha utbildning om lämpliga
rehabiliteringsmöjligheter, sociala och psykologiska
nackdelar av en förtidspensionering och hur dessa kan
undvikas. Även vid övrig långtidssjukskrivning bör
försäkringskassan tidigt medverka till rehabilitering.
Enligt den rapport om hälso- och sjukvården som
riksdagens revisorer utarbetat är bristen på resurser inte ett
problem. Det finns i rapporten inget sakligt underlag för
den slutsatsen. Mycket talar för att med de framtida krav
som ställs på sjukvården och äldreomsorgen följer att
resurstillskott i någon form kan visa sig vara en
nödvändighet.
Revisorernas förslag beträffande behovet av en
förändrad vårdstruktur, förstärkt primärvård, effektivare
slutenvård och bättre uppföljning och utvärdering är steg i
rätt riktning. Sådana allmänna uttalanden torde dock inte
vara tillräckliga. Som regeringen nu fastslagit i sin
förklaring krävs dessutom en genomgripande översyn av bl a
finansieringsformerna.
För att synliggöra icke tillgodosedda angelägna
sjukvårds- och omvårdnadsbehov bör den av regeringen
aviserade översynen av sjukvården och omsorgen omfatta
framförallt de vårdbehövande äldre och svårt sjuka med grå
sjukdomar, som inte ryms inom den fungerande
vårdapparaten eller vårdas på för låg nivå.
Systemförändringar är nödvändiga. Mångfald,
konkurrens och flexibilitet bör stimuleras. Man får dock
inte utgå från att detta är tillräckligt för att tillgodose
befintliga brister, eftersläpningar i investeringar och 90-
talets behov.
Som regeringen framhåller i sin förklaring, fungerar
välfärdspolitiken inte alltid som den skall och att staten
måste ha det yttersta ansvaret för att alla medborgare ges
en grundläggande trygghet vid sjukdom, ålderdom och
handikapp. Regeringen bör därför skyndsamt initiera den
aviserade större översynen av sjukvården, dess organisation
och finansiering. Därvid bör särskilt beaktas de mest
utsatta, dvs de svårt och långvarit sjuka och de mycket
gamla. Därmed tillgodoses vad regeringen framhåller i sin
förklaring, att arbetet skall intensifieras för att skapa
värdiga villkor för gamla och sjuka. För att organisationen
och finansieringen av vården och omsorgen skall få en
långsiktig lösning bör man överväga om inte översynen bör
få formen av en parlamentarisk beredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den svenska hälso- och
sjukvården.
Stockholm den 7 oktober 1991
Jerzy Einhorn (kds)
Göran Hägglund (kds)
Pontus Wiklund (kds)
Dan Ericsson (kds)
i Kolmården