Avskaffa allmänna arvsfonden!
När någon avlider utan närmare släktingar och utan att ha upprättat testamente, går arvet till allmänna arvsfonden. Den förvaltas av kammarkollegiet i Stockholm som en särskild fond, och går inte in i statens budget.
Kammarkollegiets kostnader för finansförvaltningen av fonden och avvecklingen av dödsbon m m uppgick förra året till drygt 1,9 milj.kr. resp drygt 3,5 milj.kr., vilket tas ur fonden. I regeringskansliet ägnas sex årsarbetskrafter åt uppgifter som rör allmänna arvsfonden. Dessa personers lön betalas av skattemedel. Fonden medför alltså utgifter för staten och inga inkomster.
Bidrag ur fonden kan sökas till vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade. För budgetåret 1991/92 beräknas 180 milj.kr. delas ut.
Det är mycket krångligt att få pengar ur fonden. Man binder sig för lång tid, eftersom pengarna måste lämnas tillbaka om det visar sig att den anläggning man byggt delvis för fondens pengar efter en tid hellre bör änvändas till något annat ändamål.
Det blir också orimligt byråkratiskt och trögt, när vänner till den avlidne vill att en del av kvarlåtenskapen skall användas t.ex. för en vacker gravsten.
Jag anser att allmänna arvsfonden bör avskaffas. Låt i stället egendomen tillfalla den kommun där den döde var bosatt.
Kommunen skulle själv besluta hur man önskade använda tillgångarna. Ofta behövs fastigheter att byta ut vid omarronderingar eller för att underlätta kommunens planering, eller vid bildande av naturvårdsområden. Med ärvda kontanter kunde kommunen helt enkelt förstärka budgeten eller t.ex. skapa en fond till ändamål som kommunen anser sig vilja stödja. Kostnaderna för förvaltningen får naturligtvis bestridas ur de medel som kommer in. På detta sätt skulle staten göra en viss besparing och åtskillig byråkrati undvikas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att i enlighet med vad som anförts i motionen bör allmänna arvsfonden avskaffas till förmån för kommunerna.
Stockholm den 29 april 1992 Birgitta Hambraeus (c)