Sedan någon tid har landsting och kommuner fördelat
budgetansvaret t.ex. till kliniker på sjukhus, skilda
verksamheter inom kommunen m.m.
Som en omedelbar konsekvens av detta har landsting
och kommuner börjat debitera kostnader för tjänster som
man gör åt myndigheter. Det svenska systemet har hittills
varit uppbyggt så, att myndigheter skall ''räcka varandra
handen'' och fullgöra uppgifter som ligger inom respektive
verksamhetsområden, t.ex. efter en remiss.
Det förekommer nu att barnpsykiatriska kliniker tar
betalt för inneliggande familjer, där inläggning skett i
utredningssyfte huruvida barn far illa. I ett aktuellt ärende
var kostnaden för kommunen 51 000
kr. PBU tar betalt för yttranden i vårdnadsärenden
och det har diskuterats om en enskild skall betala för s.k.
samarbetssamtal -- som det finns en skyldighet för
kommunen att ansvara för.
Det är inte heller ovanligt i dag att olika myndigheter
försöker övervältra kostnadsansvaret på varandra. Det
gäller t.ex. psykiskt sjuka barn, där landstinget kan hävda
att barnet vårdas med stöd av LVU och kommunen därför
skall betala hela vårdkostnaden; det gäller fråga om vuxna
psykiskt sjuka missbrukare eller psykiskt sjuka
utvecklingsstörda personer, för att inte tala om en
kombination av dessa.
Vad gäller vårdnadsutredningar är alltså situationen i
dag sådan, att om tingsrätten förordnar om yttrande från en
barnpsykiatrisk klinik, tingsrätten veterligen inte debiteras
kostnaden för detta, medan om socialtjänsten anser att en
sådan utredning behövs och själv initierar den, debiteras
socialtjänsten kostnaderna.
Det finns i dag veterligen inget lagstöd som förbjuder
myndigheter att ta betalt av varandra. Eftersom
verksamheterna tidigare finansierats skattevägen, är det av
vikt att ansvarsfrågan klarläggs så att inte
myndighetssamarbete försvåras eller att utredningar blir
bristfälliga.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnadsansvar och
myndighetssamarbete.