Den svenska narkotikapolitiken står inför en rad
prövningar. Att massmedia ägnat uppmärksamhet åt olika
förslag till ändringar i lagstiftningen, som t.ex. fri handel
eller medicinsk förskrivning till missbrukare, visar att den
tidigare stora enigheten om narkotikakontrollens grunder
nu börjat sättas i fråga. Närmandet till Europeiska
Gemenskapen fordrar en anpassning av lagstiftningen på
flera sätt. Så kommer åtskilligt av det som idag hos oss
regleras i avtal eller genom prejudikat, t.ex.
urinprovstagning i arbetslivet, att behöva skrivas in i
uttrycklig lagtext.
En annan prövning ges av det ökade narkotikatrycket
mot vårt land. Under senare år har nya narkotika, bl.a. kat
och ecstasy (MDMA) tillkommit på den svenska
marknaden. Tillgången på etablerade narkotika, som
cannabis, centralstimulantia, heroin och kokain, har varit
mycket god. LSD är inte okänt i de kretsar som brukar
narkotiska preparat. Sverige verkar också dras in allt
närmare i det kontinentala distributionsnätet, vilket visas av
att vårt land fungerat som transitled för stora
narkotikasändningar som varit avsedda för vidareexport.
Resultaten av hittillsvarande satsningar på
missbrukarvård är mindre goda. I en del studier har det
visat sig svårt att nå varaktiga resultat som överstiger den
s.k. spontanläkningen.
Samhällets grepp om narkotikautvecklingen är oklart.
Redan i fråga om tolkningen av statistik över beslag, brott
och missbruk föreligger olika uppfattningar mellan
myndigheter.
En avgörande svaghet i den svenska narkotikapolitiken
är att denna allt sedan den i slutet av 1960-talet blev ett
självständigt område hela tiden utformats av olika
tjänstemannakommittéer. Narkotikapolitiken har idag
karaktären av ett styckverk, där fastställandet av politiska
mål inte följts av utvecklandet av ändamålsenliga
instrument eller uppföljning av insatser.
En rad etiskt känsliga frågor som åtgärder för att
förebygga och upptäcka missbruk hos skolelever, anställda
och andra återstår att lösa så att lagstiftning och rättspraxis
når en ändamålsenlig balans mellan olika intressen. På flera
punkter kan man se att samhället hittills inte varit
konsekvent i sin hållning gentemot missbruk. Även om
missbruket i sig sedan 1988 är straffbart saknas rättsliga
befogenheter för att korrekt fastställa detta. Och fastän
samhället markerat att någon form av påföljd eller
tvångsingripande skall till vid olovligt bruk av narkotika
finns idag inte något system av insatser som leder till att
missbrukarna blir varaktigt drogfria.
Särskilt i belysning av de kapitulationsstämningar
gentemot narkotika som för närvarande sprider sig i
Västvärlden och de hot som finns i form av god
drogtillgänglighet är det angeläget att den svenska
narkotikapolitiken får en grundlig genomlysning av en
parlamentarisk utredning. Utredningen bör som sitt främsta
uppdrag ha att se över samtliga bestämmelser så att dessa
kan göras mer ändamålsenliga för att uppnå det redan 1978
av riksdagen fastställda målet ''ett narkotikafritt samhälle''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning om den framtida narkotikapolitiken i enlighet
med vad i motionen anförts.
Stockholm den 27 januari 1992
Karin Israelsson (c)
Stefan Attefall (kds)
Tage Påhlsson (c)
Bengt Rosén (fp)