Riksdagen har under våren 1991 fattat beslut om att de
särskilda ungdomshemmen, s.k. § 12-hem, skall föras över
till statligt huvudmannaskap under 1992. Socialutskottet
har i sitt betänkande ställt två övergripande krav på
vården:Alla ungdomar som behöver tvångsvård skall
beredas plats.Vårdutbudet skall vara väldifferentierat.
Förhoppningsvis kommer dessa åtgärder att medföra ett
effektivare utnyttjande av befintliga resurser så att
verkligen alla som behöver vård bereds plats och att de
också kan få en mer individuellt anpassad tvångsvård.
Två grupper måste dock stå i focus för framtida och snara
åtgärder. Det är dels den lilla grupp flickor som i dag har
små möjligheter att få adekvat vård under humana former,
dels den mycket lilla grupp tungt belastade ungdomar, där
hittillsvarande tvångsmöjligheter varit för svaga för att ge
dem en chans till bättring.
Det finns i dag bara en institution som erbjuder
tvångsvård enligt LVU enbart för flickor, nämligen
Brättegården i Vänersborg, som har 23 platser varav åtta är
slutna. Göteborgs kommun planerar att starta en institution
för flickor i Falkenberg med 12 platser varav fem slutna.
Dessutom finns ett visst antal platser på blandade hem,
ibland med särskilda grupper eller enheter för flickor.
Det är välkänt att flickor far mycket illa i blandade
miljöer och att det länge varit ett önskemål bland
föreståndarna att flera enheter för enbart flickor skapas.
Flickornas speciella svårigheter måste uppmärksammas
och en differentiering av vården måste kunna leda till fler
okonventionella alternativ som t.ex. det alternativa
vårdhemmet Stall Frossarbo där flickor får chansen att lära
sig ett avancerat hantverksyrke.
Den lilla grupp ungdomar, svårt brottsbenägna och
brottsbelastade, missbrukare m.m., som inte är
behandlingsbara inom dagens vårdformer måste få
möjlighet till normalisering i speciella hem med riksintag,
längre inlåsningstider än två månader och med medveten
pedagogik.
För dessa, de svåraste, tidigt störda, utagerande
ungdomarna är en längre sluten vårdform den kanske enda
chansen. I en öppen miljö flyr de alla adekvata
vuxenkontakter och två månaders sluten vård räcker inte
för att bryta sviterna efter ett mångårigt ''gräns-'', och från
samhällets synpunkt, ''normlöst liv''. De hinner helt enkelt
inte bli behandlingsbara.
I en låst miljö en längre tid, upp till sex månader,
minskar möjligheterna för dem att fly vuxenkontakter och
de tvingas reagera på sin miljö. Grupperna och därmed
behandlingsenheterna måste vara små, tre till högst fem
personer. De kan då få möjligheten att upptäcka att det ej
går att manipulera omgivningen med hot och våld. Det är
missriktad humanitet att neka dessa den pedagogiska
behandlingsmöjlighet en längre inlåsning ger med kanske
en för denna mycket speciella och svåra grupp sista
möjlighet att återinträda i det normala samhället.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om speciellt behandlingskrävande
ungdomar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att särskilt uppmärksamma
behovet av fler vårdhemsenheter för enbart flickor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de svårast belastade
ungdomarna bör behandlas vid särskilda enheter med
låsbarhet upp till 6 månader, klart gränssättande miljöer
och medveten pedagogik.
Stockholm den 27 januari 1992
Leif Carlson (m)
Inger René (m)