med anledning av prop. 1991/92:107 Ny läkemedelslag m.m.
Naturmedel
Propositionens förslag innebär att den specialreglering
som sedan mitten av 1970-talet gäller för s.k. naturmedel
avskaffas. Dessa specialregler har inneburit att sådana
medel efter ett enklare prövningsförfarande har varit
undantagna från den egentliga läkemedelskontrollen.
Propositionens motivering är att detta är en ordning som
inte har någon motsvarighet i de regler som skall
genomföras enligt EES-avtalet, och att de i framtiden
därför inte heller kan bibehållas i Sverige.
Detta skulle innebära ett stort steg tillbaka för den s.k.
alternativa medicinen i Sverige. De förändringar som
gjordes på 1970-talet var uttryck för en principell syn på
patienters valfrihet och läkarens ansvar. Genom att skapa
ett kontrollsystem som tryggade mot skadliga biverkningar
men skapade en möjlighet för läkare och patienter att göra
den terapeutiska bedömningen skapades en öppenhet som
förde det svenska systemet i bättre samklang med vad som
redan rådde på kontinenten.
Patientens rätt att välja terapimetod finns också
fastställd i den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Likaså
har det i olika sammanhang konstaterats, bl.a. av
ansvarsnämnd och kammarrätt, att legitimerade läkare
skall vara oförhindrade att använda alternativa läkemedel
och metoder under normalt läkaransvar. Skall detta kunna
förverkligas är det viktigt att inte resa byråkratiska och
ekonomiska hinder mot dessa läkemedels tillgänglighet.
Det är riktigt att EG:s regelsystem, som vi förväntas
överta genom EES-avtalet, inte har någon motsvarighet till
de svenska reglerna för naturläkemedel. Sådana direktiv är
att förvänta i framtiden. Däremot har EG:s ministerråd i en
skrivelse den 28 januari 1992 innehållande en gemensam
ståndpunkt om anpassning av lagar och föreskrifter på
läkemedelsområdet anfört följande:
Även om det finns stora skillnader mellan de alternativa
läkemetodernas rättsstatus i medlemsländerna så skall
patienterna tillförsäkras tillgång till läkemedel enligt eget
val, med nödvändiga garantier för läkemedlens kvalitet och
säkerhet vid användning.
I EG:s medlemsstater regleras detta för närvarande
genom nationell lagstiftning. Det finns ingen rimlig
anledning varför Sverige skulle anse sig förhindrat att också
ha nationella regler på området, åtminstone intill dess en
eventuell gemensam lösning inom EES ram kan komma till
stånd. Vi kan f ö inte ens utgå ifrån att EES-avtalet kommer
att träda i kraft.
Det nuvarande svenska regelsystemet har dock sina
brister. I synnerhet när det gäller naturmedel för injektion
kvarstår betydande problem, och man arbetar med
provisoriska lösningar och dispensförfarande särskilt knutet
till ett utvärderingsprojekt vid Vidarkliniken i Järna. En
särskild utredning, Alternativmedicinkommittén AMK, har
därför utrett frågan om en mera långsiktig lösning och lagt
fram förslag till lagstiftning. Förslaget har
remissbehandlats, men inte förelagts riksdagen.
Propositionens förslag innebär att det skapas en legalt
oklar situation. Det kan i sin tur leda till nya svårigheter för
alternativmedicinen i Sverige och för våra möjligheter att
leva upp till hälso- och sjukvårdslagens intentioner om
patientens valfrihet. Det är svårt att godta det som en EG-
anpassning eftersom det fjärmar oss från den situation som
faktiskt råder inom EG och från de ambitioner EG:s
ministerråd gett uttryck för. Det finns inga rimliga motiv att
låta ett eventuellt EES-avtal och eventuella framtida EG-
och EES-regler på området nu hindra oss att genomföra det
lagstiftningsarbete för naturmedicinen som vi tidigare avsett
att göra.
Riksdagen bör därför uppmana regeringen att
återkomma med lagförslag med utgångspunkt från AMK:s
betänkande SOU 1989:60.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:107
hos regeringen begär förslag till lag om naturläkemedel med
utgångspunkt i SOU 1989:60.
Stockholm den 9 april 1992
Pär Granstedt (c)
Birgitta Hambraeus (c)