Naturmedel
Propositionens förslag innebär att den specialreglering som sedan mitten av 1970-talet gäller för s.k. naturmedel avskaffas. Dessa specialregler har inneburit att sådana medel efter ett enklare prövningsförfarande har varit undantagna från den egentliga läkemedelskontrollen. Propositionens motivering är att detta är en ordning som inte har någon motsvarighet i de regler som skall genomföras enligt EES-avtalet, och att de i framtiden därför inte heller kan bibehållas i Sverige.
Detta skulle innebära ett stort steg tillbaka för den s.k. alternativa medicinen i Sverige. De förändringar som gjordes på 1970-talet var uttryck för en principell syn på patienters valfrihet och läkarens ansvar. Genom att skapa ett kontrollsystem som tryggade mot skadliga biverkningar men skapade en möjlighet för läkare och patienter att göra den terapeutiska bedömningen skapades en öppenhet som förde det svenska systemet i bättre samklang med vad som redan rådde på kontinenten.
Patientens rätt att välja terapimetod finns också fastställd i den svenska hälso- och sjukvårdslagen. Likaså har det i olika sammanhang konstaterats, bl.a. av ansvarsnämnd och kammarrätt, att legitimerade läkare skall vara oförhindrade att använda alternativa läkemedel och metoder under normalt läkaransvar. Skall detta kunna förverkligas är det viktigt att inte resa byråkratiska och ekonomiska hinder mot dessa läkemedels tillgänglighet.
Det är riktigt att EG:s regelsystem, som vi förväntas överta genom EES-avtalet, inte har någon motsvarighet till de svenska reglerna för naturläkemedel. Sådana direktiv är att förvänta i framtiden. Däremot har EG:s ministerråd i en skrivelse den 28 januari 1992 innehållande en gemensam ståndpunkt om anpassning av lagar och föreskrifter på läkemedelsområdet anfört följande:
Även om det finns stora skillnader mellan de alternativa läkemetodernas rättsstatus i medlemsländerna så skall patienterna tillförsäkras tillgång till läkemedel enligt eget val, med nödvändiga garantier för läkemedlens kvalitet och säkerhet vid användning.
I EG:s medlemsstater regleras detta för närvarande genom nationell lagstiftning. Det finns ingen rimlig anledning varför Sverige skulle anse sig förhindrat att också ha nationella regler på området, åtminstone intill dess en eventuell gemensam lösning inom EES ram kan komma till stånd. Vi kan f ö inte ens utgå ifrån att EES-avtalet kommer att träda i kraft.
Det nuvarande svenska regelsystemet har dock sina brister. I synnerhet när det gäller naturmedel för injektion kvarstår betydande problem, och man arbetar med provisoriska lösningar och dispensförfarande särskilt knutet till ett utvärderingsprojekt vid Vidarkliniken i Järna. En särskild utredning, Alternativmedicinkommittén AMK, har därför utrett frågan om en mera långsiktig lösning och lagt fram förslag till lagstiftning. Förslaget har remissbehandlats, men inte förelagts riksdagen.
Propositionens förslag innebär att det skapas en legalt oklar situation. Det kan i sin tur leda till nya svårigheter för alternativmedicinen i Sverige och för våra möjligheter att leva upp till hälso- och sjukvårdslagens intentioner om patientens valfrihet. Det är svårt att godta det som en EG- anpassning eftersom det fjärmar oss från den situation som faktiskt råder inom EG och från de ambitioner EG:s ministerråd gett uttryck för. Det finns inga rimliga motiv att låta ett eventuellt EES-avtal och eventuella framtida EG- och EES-regler på området nu hindra oss att genomföra det lagstiftningsarbete för naturmedicinen som vi tidigare avsett att göra.
Riksdagen bör därför uppmana regeringen att återkomma med lagförslag med utgångspunkt från AMK:s betänkande SOU 1989:60.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:107 hos regeringen begär förslag till lag om naturläkemedel med utgångspunkt i SOU 1989:60.
Stockholm den 9 april 1992 Pär Granstedt (c) Birgitta Hambraeus (c)