Den svenska narkotikalagstiftningen har som yttersta
syfte att skapa det narkotikafria samhället. Bakom denna
samhällets uttalade mening ligger vetskapen om att
narkotikabruk -- missbruk -- utgör en tung belastning på
samhället och i första hand berör de svaga och utsatta i
samhället. Redan alkoholbruket -- missbruket -- utgör
tillräckligt tung belastning på samhälle och individer för att
ytterligare typer av drogmissbruk i något avseende skulle
kunna betraktas som acceptabelt.
I den nuvarande utvecklingen finns vissa tendenser som
inger särskild oro:Allt fler socialt etablerade svenskar
utnyttjar olika som narkotika klassade medel som en del av
sitt liv. Vi har fått vad man lite slarvigt kan kalla ett ''socialt
knarkande''.Flera västeuropeiska länder har nu fått ett så
omfattande narkotikaproblem att man, som en väg ur den
tull- och polisresursbrist som detta leder till, har planer på
att i mer eller mindre uttalad omfattning legalisera bruk --
och med detta också missbruk -- av i landet väletablerade
narkomaniformer. Ett exempel på detta är den s.k
Frankfurtdeklarationen.Allt fler narkotiska preparat
introduceras på den svenska narkotikamarknaden. Flera s.k
kosmetiska -- kemiska -- narkotiska preparat (t.ex. extasy)
tillsammans med det ökade missbruket av kokain inger
särskild oro. Flera typer av narkotika med olika former för
påverkan och med olika distributionsvägar och i många fall
icke tidigare kända missbrukare, gör det i det närmaste
omöjligt för polisen och tullen att bedriva meningsfull
spaning.
Forska och informera
Informationsinsatserna i skolan har visat sig
framgångsrika. Om man studerar ungdoms- och
skolundersökningar över en längre tidsperiod ser man en
tendens till minskat bruk och missbruk bland tonåringar.
Vissa hävdar att rekryteringen till missbruksgruppen i stort
sett upphört. Detta stämmer möjligen om man enbart har
de redan etablerade och socialt utslagna missbrukarna som
jämförelseobjekt. Ser man dock till verkligheten -- den nya
trenden att ersätta fredagsgroggen med amfetamin och
krogens häftiga rusupplevelse med en kokainkick, då ser
situationen mera allvarlig ut.
Folkhälsoinstitutets och CAN:s uppdrag att följa
drogutvecklingen är angeläget och bör förbättras. Inte
minst viktigt är att det tillskapas resurser för att kartlägga --
rimligt uppskatta -- omfattningen av de socialt etablerades
missbruk.
Mer forskning kring orsaker till att människor väljer att
berusa sig på illegala droger, som ett komplement till den
lagliga alkoholen, måste etableras.
Forskningsrådsnämnden (FRN) och Delegationen för
socialforskning (Dsf) måste uppmanas till att prioritera
sådan forskning vid framtida medelsfördelning.
Regeringens åtgärder på narkotikaområdet är för
tillfället omfattande, vilket visar att man tar utvecklingen på
stort allvar. Enligt vårt förmenande är det viktigt att se över
utvecklingen, straffreglerna och utformningen av vården,
såsom vi förutsätter att regeringen avser att göra genom de
kommittéer och grupper man tillsatt.
Vi efterlyser dock ett samlat grepp i det förebyggande
arbetet. En stor grupp folkrörelser, också utanför de
etablerade narkotikaorganisationerna, har under 1980- och
90-talen engagerat sig i kampen mot narkotika. Olika
aktioner av bl.a Lions och IOGT--NTOs Orkidékampanjer
visar på intresset för dessa frågor både i folkrörelserna och
bland allmänheten.
Det går inte att beordra fram insatser från folkliga
organisationer, men de kan stimuleras. För några år sedan
planerades en sådan samordnad insats från flera svenska
folkrörelser efter deltagande i en WHO-konferens i Wien,
men arbetet kom att läggas ned som följd av brist på
resurser.
Inte minst den ökande konsumtionen bland socialt
etablerade vuxna förutsätter folkrörelser i en bred
samhällelig informationskampanj.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kartläggning, forskning och
folkrörelsebaserad informationskampanj mot
narkotikamissbruket främst bland nya missbrukargrupper.