Särskilda ungdomshem och institutioner för missbrukare
Riksdagen har beslutat att staten skall ta över vård för
ungdomar med behov av särskild tillsyn i s.k. § 12-hem. I
kommittédirektiven framgår att förutsättningarna för att
överföra de särskilda ungdomshemmen till statligt
huvudmannaskap skall utredas, vidare skall
missbrukarvårdens innehåll och organisation belysas,
främst då den vård som bedrivs på tvångsvårdens
institutioner s.k. § 23-hem.
Bristen på adekvat vård och även tillgången på
kvalificerade vårdplatser har varit ett omfattande problem
för den kommunala socialtjänsten under senare tid. Det har
uppkommit situationer där vård inte kunnat genomföras
trots väl dokumenterat behov på grund av brister inom
institutionsvården, detta gäller såväl unga som vuxna. Vid
bedömningen av behov av insatser från socialtjänstens sida
har i vissa fall hänsyn tagits till vilka möjligheter det finns
att erhålla plats på institution. Det har också framförts
kritik att särskilt vårdkrävande ungdomar har möjlighet att
''straffa ut sig'' från institutioner med följd att inga
alternativ återstår.
Inom den vuxna missbrukarvården har det
utkristalliserats s.k. gråzoner, där ingen huvudman vill påta
sig ansvaret. Detta gäller främst mellan psykiatrisk vård och
missbrukarvård. Vid bestämmande av vårdform söker man
definiera vad som är huvudproblematiken hos den enskilde.
Något vårdalternativ där både vård för psykiska problem
och missbrukarproblem kan erbjudas är svårt att finna.
Kostnaderna för institutionsvården har drastiskt ökat för
placerande kommuner. Detta kan få till följd att
kommunens ekonomiska förutsättningar och förmåga styr
behovet av vård och inte det faktiska vårdbehovet hos den
enskilde.
Få verksamheter inom den offentliga sektorn har
privatiserats i sådan takt och omfattning som
institutionsvården. En välmotiverad oro finns att privata
vinstintressen kan överordnas vårdinnehåll. Så allvarliga
ingripanden i människors livssituation, som det här är fråga
om, ställer särskilt höga krav på kvalitet i verksamheten och
på tillsyn och kontroll från tillsynsmyndigheten.
Det är helt oacceptabelt att det inträffat, att insatserna
vid vissa institutioner periodvis reducerats till en förvaring
av klienterna på grund av brist på resurser och/eller
kompetens. Som exempel kan nämnas bristen på tillgång till
psykiatriskt expertstöd, eller för låg personaltäthet i
kombination med bristande erfarenheter eller kunskap hos
personalen. Tvångsvård måste alltid bedrivas med mycket
hög kvalitet, om tvånget som sådant skall kunna legitimeras
och accepteras.
Huvudmannaskap och drift
Den institutionsbundna missbrukarvården och
ungdomsvården bör ses i ett sammanhang och ges en
finansiell, organisatorisk och i övrigt likartad reglering, som
underlättar samordning och helhetssyn. Däremot är det
väsentligt att ungdomsvården inklusive § 12-hemmen
verksamhetsmässigt är separerade från vuxenvården och §
23-hemmen.
Ett statligt huvudmannaskap för vården skall syfta till att
garantera kvalitet och rättssäkerhet samt att nödvändiga
resurser avsätts för verksamheten. Detta innebär inte att
staten måste driva vården i egen regi, då erfarenheterna av
statliga institutioner, som lätt blir isolerade från övriga
samhället, är negativa. Detta var ju bl.a. en anledning till
att vården tidigare fördes över från staten till kommun och
landsting.
Vad som krävs är en starkare styrning av mål och kvalitet
i verksamheten samt en effektivare kontroll över
kostnadsutvecklingen. Detta kan åstadkommas främst
genom att staten ställer upp tydligare mål och normer för
verksamheten och dessutom ställer krav på
kvalitetssäkring. Tillsynsmyndigheten måste då också ges
förstärkta resurser för styrning och uppföljning. Genom ett
sådant förfaringssätt kan driften av verksamheten ligga kvar
i kommunerna, landstingen. Genom ett sådant förfarande
kan den integration och den närhet som finns i den
kommunala verksamheten upprätthållas samtidigt som
verksamheten kan ges stöd och garanti avseende resurser
och kvalitet.
Då det gäller tvångsvård, bör denna, på grund av sin
karaktär och de höga krav som bör ställas på rättssäkerhet
och offentlig insyn även i vårdprocessen, endast bedrivas i
offentlig regi. I övrigt bör alternativa driftsformer och
entreprenörer kunna verka inom området. Då en stor andel
av vårdtagarna vid tvångsinstitutionerna har allvarliga
psykiska störningar som försvårar och omöjliggör socialt
behandlingsarbete, om inte samtidigt psykiatriska insatser
görs, bör huvudmannen för den psykiatriska öppenvården
vara skyldig att tillse att psykiatriskt vårdteam finns att tillgå
kontinuerligt under tvångsvården.
Kontinuitet i vårdkedjan har en avgörande betydelse för
behandlingsresultatet. Därför bör kommunerna åläggas att
ansvara för en behandlingsplan som omfattar hela
vårdkedjan och som också omfattar insatser efter
institutionsvården. Det bör bl.a. innefatta psykosociala
stödinsatser samt insatser för att skapa möjligheter för den
enskilde vårdtagaren att få såväl utbildning eller arbete som
bostad. Kommunerna bör också åläggas att svara för de
resurser som möjliggör en sådan planering och sådana
insatser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om huvudmannaskap och drift av
ungdomsvården och missbrukarvården vid ett
förstatligande av verksamheten,
2. att riksdagen hos regeringen begär att
socialtjänstkommittén ges i uppdrag att vid utformandet av
förslag till sociallagstiftning beakta behovet av kommunal
samordning av behandling och stödinsatser.
Stockholm den 24 januari 1992
Anita Johansson (s)
Ulla-Britt Åbark (s)