I motionen föreslås att man inom äldreomsorgen tillåter
och uppmuntrar privata initiativ och fri etablering av privata
ålderdomshem under förutsättning att Socialstyrelsen
godkänt verksamheten i fråga. Därmed skapas
förutsättningar för ett värdigt och effektivt
omhändertagande av våra äldre medborgare. Dessutom
skulle de offentliga utgifterna minska avsevärt.
Ett stort problem inom äldreomsorgen är att
kostnaderna idag delas upp mellan landsting och
kommuner. Detta delade huvudmannaskap innebär dels att
överblicken av den totala ekonomiska situationen blir svår
och dels att intresset för en optimering av totalkostnaderna
bortfaller eller åtminstone minskas avsevärt.
Ett annat stort problem är att äldreomsorgen i landet
bedrivs enligt planhushållningsprinciper istället för
marknadshushållningsprinciper. I regeringsförklaringen
framhålls att man avser att öppna den monopoliserade
offentliga sektorn och ge plats för privata initiativ.
Ädelreformen är här ett steg i rätt riktning men eftersom
reformen fortfarande bygger på planhushållningsprinciper
så blir inte omvårdnaden av våra äldre patienter nämnvärt
förbättrad.
Inom ett planhushållningssystem är det alltid de svaga
som blir lidande, detta har vi sett i de nu sönderfallande
östeuropeiska planhushållningsdiktaturerna.
Äldreomsorgen måste vara så konstruerad att rättigheten
till omvårdnad är garanterad oavsett bostadsort, ålder och
diagnos. Detta kan endast åstadkommas genom att
omvårdnaden blir producentoberoende vilket innebär att
de ekonomiska resurserna samlas i en nationell
omvårdnadsförsäkring. Denna försäkring skall finansieras
solidariskt d.v.s. efter förmåga och utformas lika för alla.
En omvårdnadsgaranti skall garantera att alla inom detta
system har samma rätt till omvårdnad.
Bakgrund
Antalet ålderdomshem och antalet vårdavdelningar på
akutsjukhus och långvårdssjukhus har successivt minskats
sedan 1970-talet. Nu saknas det alltför många platser på
sjukhem, ålderdomshem och servicehus. Problemet har
kommit som en överraskning för våra makthavare men man
kan konstatera att man från läkarhåll sedan mitten av 1970-
talet påpekat att det successivt stigande antalet äldre
medborgare skulle innebära ett ökat omvårdnadsbehov.
Detta är den direkta orsaken till att vi idag på många
sjukhus inte kan följa hälso- och sjukvårdslagen då det
gäller omhändertagandet av våra äldre medborgare på
akutsjukhusen. På en del sjukhus finns det till och med
instruktioner om att avsaknad av resurser för långvård,
ålderdomshem och hemtjänst icke skall få vara skäl nog för
att behålla patienter med ett huvudsakligen socialt betingat
vårdbehov på akutsjukhus. Läkarna på
akutmottagningarna uppmanas alltså att kasta ut dessa
äldre patienter på gatan. Och problemen kommer att öka.
Antalet personer över 80 år kommer att öka med mellan 4
och 5 procent fram till sekelskiftet. Och det är välkänt att
över hälften av patienterna på akutsjukhusen och nästan
alla patienterna på långvårdssjukhusen är över 80 år gamla.
Trots beundransvärda insatser av sjukhuspersonal och
personal som arbetar inom hemsjukvård och social service
så blir omhändertagandet av våra äldre hastigt och stadigt
försämrat. Detta har nyligen bekräftats av
pensionärsorganisationerna.
I de flesta länder i västvärlden bedrivs en del av
sjukvården och äldreomsorgen i privat regi. Det kan vara
sjukhus ägda av läkare, privatpersoner i allmänhet,
stiftelser, välgörenhetsorganisationer eller
försäkringsbolag. De arbetar sida vid sida med den
offentliga sjukvården. Att svensken utestängts från privat
sjukvård innebär en del allvarliga konsekvenser.
Patienterna tvingas mer eller mindre mot sin vilja in i den
offentliga monopoliserade vården, valfriheten har hittills
varit en nullitet. Planhushållningen innebär att kostnaderna
blir höga på grund av att en fri konkurrens saknas. De som
förespråkar planhushållning menar att en
marknadsekonomi skulle skada patienterna men det är
faktiskt tvärtom; med god lönsamhet skapas förutsättningar
för ett gott omhändertagande av våra äldre medborgare.
Slutligen bör framhållas att ofriheten också gäller läkarna
där en hel yrkeskår tvingats in i statsförvaltningens
initiativdödande byråkrati. Här har mängder med
initiativkraft och innovationslust slösats bort under årens
gång.
I flera landsting pågår försök med mera
marknadsanpassade organisationsmodeller typ
Dalamodellen, Greppet i Stockholm och Ädelreformen.
Gemensamt för de olika modellerna är att metoderna att
fördela de ekonomiska resurserna i vården förändras.
Förändringen innebär i korthet att basenheterna i den
slutna vården inte längre får fast ersättning för sin
verksamhet genom budget, utan istället får ersättning för
vad de presterar. Då det gäller att fastställa prestationsmått
använder man sig huvudsakligen av vårdtillfällen och besök
indelade i någon form av DRG-system. Gemensamt för
modellerna är dock också att det fortfarande är frågan om
planhushållning. Utredarna av Greppet i Stockholm
framhåller att ett oreglerat marknadssystem för vården är
uteslutet och att en ökad betoning av politikernas uppgift
som konsumentföreträdare och beställarroll är nödvändig.
Kan det klarare uttryckas att det fortfarande är
planekonomi? Om planhushållningen inom sjukvård och
äldreomsorg skall bibehållas så kommer Greppet i
Stockholm att resultera i att ett eller ett par sjukhus blir
utslagna. Detta är naturligtvis bra för landstingets ekonomi
men en katastrof för våra äldre medborgare. De äldre och
olönsamma patienterna kommer alltid att vara hänvisade
till det sjukhus de tillhör. Om detta sjukhus har dålig
ekonomi, stort antal innevånare över 80 år inom
upptagningsområdet eller av någon annan anledning inte
fungerar så blir patienterna lidande.
Vi återkommer nu till ålderdomshemmen. Flera
utredningar, bland annat en utredning från Institutet för
hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE), har visat att det för en
typisk äldre patient med såväl medicinskt som socialt
betingat vårdbehov är både bättre och billigare med vård på
ålderdomshem. Kostnadsdifferensen mellan hemmaboende
(med hemsjukvård och social service) är drygt 100 000
kronor per år. Och ändå viktigare är att framhålla att
denna vård för de flesta patienter i denna situation är
mycket bättre ur såväl human som medicinsk synpunkt.
Naturligtvis skall de patienter som så önskar få vårdas i
hemmet men de flesta av de patienter som tvångsutskrivs
från våra akutsjukhus på grund av platsbrist skulle föredra
ålderdomshem framför eget boende.
Då det gäller storleken av den beräknade
samhällsekonomiska besparingen så är det svårt att
fastställa siffran exakt. Det ligger också i sakens natur att en
del av besparingarna bör utnyttjas för att förbättra
situationen för de sämst lottade äldre medborgarna. En
försiktig beräkning utförd av bland andra Institutet för
hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) visar att de under
hemställan föreslagna åtgärderna tillsammans skulle
innebära en besparing på minst 20 procent exklusive
bostadsekonomiska vinster och minskat
produktionsbortfall av de annhöriga. De föreslagna
åtgärderna bör få full effekt 2 till 3 år efter det att beslut
tagits men redan under kalenderåret 1993 bör en
begynnande effekt kunna noteras.
I regeringsförklaringen framhålls att man avser att
öppna den monopoliserade offentliga sektorn och ge plats
för privata initiativ. Detta budskap tycks dock inte ha nått
ut till våra kommunalpolitiker; i en kranskommun till
Stockholm har man nyligen förvägrat en ansökan om att få
starta ett ålderdomshem trots att kostnaden endast skulle
bli drygt hälften jämfört med om patienten skulle skötas av
hemsjukvården eller ligga inne på akutsjukhus. Detta visar
att enda möjligheten att garantera medborgarna rätt till ett
gott omhändertagande är införandet av ett rättvist
försäkringssystem där pengarna följer patienten. Det är här
ointressant om patienten betalat in pengarna via skattsedeln
eller via försäkringar men pengarna ska finnas tillgängliga
för medborgaren då hon eller han behöver dem. För att
garantera att så alltid är fallet borde patientens rätt till
omvårdnad lagfästas i grundlagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vårdbehövande personers rätt
till omvårdnad garanteras i lag och inskrivs i
grundlagen,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att man omgående börjar bygga
ålderdomshem i offentlig regi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fri etablering av privata
ålderdomshem tillåts och uppmuntras under förutsättning
av att fri konkurrens råder och att lokaler och verksamhet
godkänts av en oberoende organisation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det dubbla
huvudmannaskapet för omvårdnad mellan landsting och
kommun avskaffas, en huvudman skall ha det totala
omvårdnadsansvaret,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att patientomvårdnaden skall
vara producentoberoende, vilket innebär att ansvaret för
produktion och finansiering skiljs åt och att alltså pengarna
följer patienten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en nationell
omvårdnadsförsäkring omfattande alla medborgare införs
där finansieringen sker solidariskt efter ekonomisk förmåga
hos individerna,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att försäkringen administreras av
riksförsäkringsverket eller av privata försäkringsbolag som
verksamhetsmässigt kontrolleras av en oberoende
organisation.2
Stockholm den 23 januari 1992
Johan Brohult (nyd)
Ian Wachtmeister (nyd)
1 Yrkande 1 hänvisat till KU
2 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till SfU