Sveriges narkotikalagstiftning har som yttersta syfte det
narkotikafria samhället. Bakom detta ställningstagande
ligger vetskapen om att narkotikabruk -- missbruk -- utgör
en tung belastning på samhället och att det i första hand
drabbar de svaga och utsatta i samhället. Redan
alkoholbruket -- missbruket -- utgör tillräckligt tung
belastning på samhälle och individer för att också annat
drogmissbruk i något avseende skulle kunna betraktas som
acceptabelt.
I den nuvarande utvecklingen finns det vissa tendenser
som inger särskild oro.Allt fler socialt etablerade
personer tycks utnyttja olika narkotikaklassade medel som
en del av sitt liv. Vi har fått vad man litet slarvigt kan kalla
ett ''socialt knarkande''.Flera västeuropeiska länder har
ett så omfattande narkotikaproblem att man som en väg ur
bl a
den tull- och polisresursbrist, som detta leder till, har
planer på att i mer eller mindre uttalad omfattning
legalisera bruk -- och med detta också missbruk -- av de i
landet mest väletablerade narkomaniformerna. Ett
exempel på detta återfinns i den s.k.
Frankfurtdeklarationen.Allt fler narkotiska preparat
introduceras på den svenska narkotikamarknaden. De s.k.
kosmetiska -- kemiska -- narkotiska preparaten (t.ex.
ecstacy) tillsammans med det ökande missbruket av kokain
inger särskild oro. Flera typer av narkotika med olika
former för påverkan och med olika distributionsvägar och
i många fall icke tidigare kända missbrukare, gör det i det
närmaste omöjligt för polisen och tullen att bedriva
meningsfull spaning.
Forska och informera
Informationsinsatserna i skolan har visat sig
framgångsrika. Om man studerar ungdoms- och
skolundersökningar över en längre tidsperiod ser man en
tendens till minskat bruk och missbruk bland tonåringar.
Vissa hävdar att rekryteringen till missbruksgruppen i stort
sett upphört. Detta stämmer möjligen om man enbart har
de redan etablerade och socialt utslagna missbrukarna som
jämförelseobjekt. Ser man dock till den nya trenden att
fredagsgroggen kanske ersätts med amfetamin och krogens
häftiga rusupplevelse blir en kokainkick, då är situationen
mera allvarlig.
Det nya Folkhälsoinstitutets och CAN:s uppdrag att
följa drogutvecklingen är angeläget och dess resurser bör
förbättras. Inte minst viktigt är att det tillskapas möjligheter
att kartlägga -- rimligt uppskatta -- omfattningen av de
socialt etablerades missbruk.
Mer forskning kring orsaker till att människor väljer att
berusa sig på droger, som ett komplement till den lagliga
alkoholen, måste etableras. Forskningsrådsnämnden
(FRN) och Delegationen för social forskning (Dsf) måste
uppmanas att prioritera sådan forskning vid framtida
medelsfördelning.
Regeringens åtgärder på narkotikaområdet är för
tillfället omfattande, vilket visar att man tar utvecklingen på
stort allvar. Enligt vårt förmenande är det viktigt att se över
utvecklingen, straffreglerna och utformningen av vården,
såsom vi förutsätter att regeringen avser att göra genom de
kommittéer och grupper man tillsatt.
Vi efterlyser dock ett samlat grepp och förstärkta
insatser i det förebyggande arbetet. Huvudmålet ett
narkotikafritt samhälle måste ligga fast även om
internationella trender förmedlar ett annat budskap. Olika
riskgrupper måste få adekvat, pläderande information kring
narkotika. En stor grupp folkrörelser, också utanför de
etablerade narkotikaorganisationerna, har under 1980- och
90-talen engagerat sig i kampen mot narkotika. Olika
aktioner av bl.a. Lions och IOGT-NTOs orkidékampanjer
visar på intresset för dessa frågor både i folkrörelserna och
bland allmänheten.
Det går inte att beordra fram insatser från folkliga
organisationer men de kan stimuleras. För några år sedan
planerades en sådan samordnad insats från olika svenska
folkrörelser efter deltagande i en WHO-konferens i Wien,
men arbetet kom att läggas ned som följd av brist på
resurser.
Inte minst den ökande konsumtionen bland socialt
etablerade vuxna förutsätter att också folkrörelser
engageras i en bred samhällelig kampanj mot narkotikan,
som måste förbli ett helt främmande inslag i de sociala och
kulturella livsmönstren i Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kartläggning och forskning kring
narkotikamissbruket i Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utifrån målet ett
narkotikafritt Sverige engagera bl.a. folkrörelserna i
kampanjer mot narkotikamissbruket främst bland nya
grupper.
Stockholm den 24 januari 1992
Göran Magnusson (s)
Karin Israelsson (c)
Erling Bager (fp)
Bertil Danielsson (m)
Fanny Rizell (kds)
Berith Eriksson (v)