Socialpolitiken är en viktig del i välfärdssamhället. Den
svenska välfärdspolitiken är utformad utifrån övertygelsen
att alla människor har ett lika värde och att alla människor
har samma grundläggande behov av social trygghet, vård,
omsorg och utbildning. För att garantera en välfärd för alla
tillkom den gemensamma sektorn. En offentligt finansierad
och demokratiskt styrd verksamhet skall garantera
tillräckligt med resurser, rättvist fördelade.
En viktig del i välfärdspolitiken är de trygghetssystem
som omfördelar resurser mellan olika grupper och skeden i
livet. Genom den offentligt finansierade socialpolitiken
utjämnas skillnaderna i sociala och ekonomiska villkor
mellan barnfamiljer och familjer utan barn, mellan gamla
människor och folk i arbete, medan arbetsföra och
handikappade, mellan friska och sjuka människor.
Genom en kombination av kommunal självstyrelse och
centrala beslut kan välfärdsmålen förverkligas. Den
viktigaste förutsättningen för en framgångsrik
välfärdspolitik är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila
priser, hög sysselsättning och goda offentliga finanser.
Arbete är grunden för välfärd och trygghet. Det gäller både
den enskilda människan och välfärdssystemens
finansiering. Hög sysselsättning bidrar till att det sociala
skyddsnätet kan hållas intakt. En hög arbetslöshet däremot
ökar trycket på de sociala kostnaderna samtidigt som
samhällets skatteinkomster minskar.
Det besvärliga arbetsmarknadsläget kopplat till den
djupa lågkonjunkturen och det kommunala skattestoppet
försätter nu flera kommuner i en besvärlig situation. Risken
är att välfärdsmålen inte uppnås genom den svåra situation
som den borgerliga regeringens politik skapar.
Socialtjänsten
Under 60- och 70-talen hade vi i Sverige en intensiv
socialpolitisk debatt. Vi gjorde upp med det gamla
fattigvårdstänkandet och skapade den nya socialtjänstlagen
(SoL), präglad av helhetssyn, respekt och frivillighet.
Den nya lagen tog sin utgångspunkt i en positiv
människosyn, där alla människor betraktas som aktiva,
sociala varelser med både vilja och förmåga att ta ansvar för
sig själva och andra och inte minst förmåga att utvecklas och
''växa'' om förutsättningar ges till detta.
Klienternas ställning stärktes. Rättssäkerheten ökade.
Socialbidraget blev en rättighet.
SoL är ett instrument för förändring med nya krav på
förebyggande arbete för att så långt möjligt förhindra eller
begränsa sociala problem. SoL har också gett oss vidgade
rättigheter till bistånd t.ex. ifråga om barnomsorg,
hemtjänst och socialt stöd.
Sammantaget kan socialtjänsten ses som ett av flera
instrument för att främja välfärd, livskvalitet och social
balans. En fin tolkning av begreppet välfärd är den
finländske samhällsforskaren Erik Allardts, med dess tre
dimensioner -- att ha, att älska och att vara. Det är viktigt
att ha tillräckliga inkomster, en god bostad, hälsa osv. Men
vi behöver också gemenskap och relationer till människor
som står oss nära, att älska och bli älskad. Upplevelser av
att vara oersättlig och betyda mycket för någon eller några,
ligger i dimensionen att vara.
Detta välfärdsbegrepp innefattar det som de flesta av oss
menar med ordet livskvalitet. Det rör det existentiella, om
tillvarons mening och våra relationer till andra människor.
Det ligger väl i linje med socialtjänstens människosyn och
samhällssyn: att garantera materiell grundtrygghet, frigöra
och utveckla enskilda och gruppers resurser och främja
människors aktiva deltagande i samhällslivet.
Uttrycket social balans sammanfattar inriktningen av en
medveten, fördelningspolitisk samhällplanering.
Utgångspunkten är att minska skillnaderna i
resursfördelning mellan människor och grupper var vi än
bor i landet, regioner eller kommuner.
Nu, en bit in på 1990-talet kan vi både med kunskap och
känselspröt notera att 1980-talet inneburit stora
förändringar på det sociala området, vilket i sin tur
inneburit att socialtjänstens förutsättningar att klara de
uppgifter som anges i socialtjänstlagen förändrats.
Stora organisationsförändringar har genomförts.
Decentralisering från stat till kommun, från landsting till
kommun och inom landstingen och kommunerna. Staten
har släppt sitt grepp och kommuner och landsting har fått
ökad frihet att utforma innehållet. På verksamhetsnivå har
personalen fått större inflytande och ansvar över innehållet.
Friare nämndorganisation genom den nya
kommunallagen ger kommunerna och landstingen ökad
frihet att utforma sin nämndorganisation efter lokala
förutsättningar. Nu senast beställar/utförarnämnder på
socialtjänstens område.
Vid sidan om dessa organisationsförändringar finns
också en uttalad strävan att överbrygga gränserna mellan
olika sektorer för att nå både verksamhetsvinster och
effektivitetsvinster. Bästa exemplet är ÄDEL-reformen
med dess helhetssyn på pensionärernas behov av vård och
omsorg. Ett annat exempel är försöken att samordna
sjukvård och sjukpenning.
En annan viktig förändring är den s k
avinstitutionaliseringen av psykiatrin, av
handikappomsorgen och äldreomsorgen. Detta har tillfört
socialtjänsten en rad nya målgrupper med stora krav på
vård och omsorg. På äldresidan ökade antalet arbetade
timmar för vårdbiträden med 46 %
under andra halvan av 1980-talet, medan antalet
personer som fick hjälp bara ökade med 4 %.
Färre personer får med andra ord allt mer hjälp.
Ytterligare en förändring är den ökande tillkomsten av
kooperativa och privata alternativ till den kommunala
verksamheten. Institutioner för barna-, ungdoms- och
missbrukarvård har i hög grad privatiserats. Inom
missbrukarvården från 700 institutionsplatser 1982, till 4 000
1990.
Barnomsorgen har byggts ut mycket kraftigt. 1980 fanns
c:a 211 000
förskolebarn i den kommunala barnomsorgen, i okt
1991 ansökte landets kommuner om statsbidrag till 410 000,
en hundraprocentig ökning.
Socialtjänstens insatser inom individ- och
familjeomsorgen för barn och ungdom har haft en relativt
stabil utveckling. 18 000
barn var föremål för insatser 1982 mot 19 000
1989. Antalet tvångsomhändertagna barn har
minskat under samma tid från 6 900
till 4 500.
Socialbidragen
har ökat mycket kraftigt under 1980-talet
trots rekordlåg arbetslöshet. 1980 fick 178 000
hushåll socialbidrag, 1986 309 000,
1990 281 500.
Sverige
har en välfärdsmodell som ger trygghet till alla
medborgare. För att kunna upprätthålla en generell
välfärdspolitik krävs ordentliga skatteinkomster och en
offentlig sektor. De två målen förutsätter en stark
uppslutning bland löntagarna.
Hur arbetet med att förverkliga socialtjänstlagens
grundläggande mål skall fortsätta på 1990-talet är starkt
beroende av yttre faktorer, inte minst den ekonomiska
utvecklingen, men också samhällsklimatet i stort sätter
gränser och bygger nya hinder. I dag är det inte särskilt
''inne'' att diskutera människosyn och omsorg om
människor som av olika skäl behöver både medmänskligt
stöd och samhällsstöd. Klimatet har hårdnat i takt med att
ekonomin stramats åt.
I backspegeln är det lätt att se att ideologiska
svängningar fått direkta genomslag i det praktiska, sociala
arbetet. Den socialpolitiska debatten har handlat och
handlar om skärningspunkten mellan samhällets makt och
individens rättigheter och inflytande, där frågan om hur de
mest utsatta grupperna i samhället skall behandlas, alltid
väckt starka känslor.
1990-talet kommer att innebära nya påfrestningar för
socialtjänsten och hela välfärdspolitiken. En rad
grundläggande begrepp behöver diskuteras och
konkretiseras. Vad menar vi med skälig levnadsnivå och
kan socialtjänsten ensam garantera den? Socialtjänstlagen
talar om det yttersta ansvaret, vad står det för? Hur
fungerar samhällets stöd till barn, unga och familjer med
behov av så mycket mer än pengar? Hur är det med de djupt
mänskliga behoven? Är det genom socialtjänsten ensam, vi
skall klara det här?
I stället för en debatt om socialpolitikens ideologi och
innehåll pågår ett snabbt arbete ute i kommuner och
landsting för att förändra organisationen. Nu handlar det
om beställar/producentfunktioner, resultatenheter,
decentralisering och delegering.
Var finns kunskapen i allt tyckande? Sökandet efter
kunskap? Används kunskap, påverkar kunskap politiska
underlag och beslut i tillräckligt hög grad?
Vad händer med personalens kompetens i den
organisatoriska omvälvning som drar igenom kommuner
och landsting? Hur kan den bevaras och utvecklas?
Vad händer med det demokratiska inflytandet som
utgått från många aktiva förtroendevalda? Alla signaler
tyder på att det blir en drastisk minskning av antalet
förtroendevalda i kölvattnet av de
organisationsförändringar, som nu är aktuella.
Kunskap, kompetens och demokratiskt inflytande är
viktiga förutsättningar för en positiv utveckling av
socialpolitiken.
Riksdagen har tidigare beslutat om en översyn av SoL.
En parlamentarisk kommitté, Socialtjänstkommittén, har
just inlett sitt arbete med direktiv skrivna av den förra s-
regeringen.
Kommitténs uppdrag är att se över följande
huvudområden:
1) Socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd, det
yttersta ansvaret och vistelsebegreppet 2)
Överklagande av beslut inom socialtjänsten 3)
Kommunernas socialbidragsnormer 4)
Socialtjänstens framtida inriktning och organisation 5)
Tillsyn, uppföljning och utvärdering
Regeringens budgetproposition innebär en direkt
urholkning av de välfärdssystem som ska garantera alla
medborgare ett värdigt liv även som arbetslös, sjuk eller
gammal. Ytterst allvarlig är urholkningen av
arbetsmarknadspolitiken som drabbar fullt arbetsföra
människor, inte minst ungdomar, men också dem som alltid
befunnit sig på marginalen. Dessa grupper har nu fått det
ännu svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.
Konsekvenserna är att kommunerna får ta ett allt större
ansvar för människors grundläggande försörjning genom
socialbidrag. Många kommuner befinner sig redan nu i en
svår ekonomisk situation. Om en allt större del av en
kommuns budget på det sociala området går till socialbidrag
får det givetvis återverkningar på barnomsorg, äldreomsorg
och förebyggande socialt arbete med långtgående framtida
konsekvenser.
Kommunerna har också genom socialtjänstlagen ålagts
det primära ansvaret för bostadsförsörjningen. Ett ansvar
som blir allt tyngre att bära i takt med att de bostadslösa
tenderar att öka. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att
människor står helt utan bostad och det strider också mot
syftet i sociallagstiftningen.
Till detta ska läggas att regeringen avser att dra ned
statsbidraget till kommunerna på 5--10 miljarder kronor.
Hur ser kommunernas förutsättningar egentligen ut? I
vilket läge brister också det sista skyddsnätet?
Ytterligare en hotbild som växer fram i kölvattnet på den
moderatledda regeringen är att den solidariska
finansieringen bryts sönder till förmån för individuella
lösningar, egen sjukförsäkring eller möjligen sjukpeng,
barnomsorgspeng, äldrepeng. Den s.k. pengen täcker bara
en del av kostnaderna, resten får man ta ur egen ficka. Om
marknadsekonomins principer tillåts härja fritt på de
områden vi vant oss vid sköts av gemensamma sektorn,
riskerar den offentligt drivna verksamheten att utarmas. Då
kan vi stå med en a- och en b-verksamhet.
Socialdemokratins självklara hållning är att stå fast vid
den solidariska, offentliga finansieringen av välfärden, en
rättvis fördelning och hög kvalitet kopplat till en ökad
valfrihet.
Detta kan åstadkommas med den rättighets- och
kvalitetsmodell vi tagit fram när det gäller barnomsorgen.
Det handlar i detta fall om att precisera våra kvalitetskrav
på god barnomsorg, behålla kommunen som ansvarig för
rättvis fördelning (avgiftsnivå, barn med behov av särskilt
stöd) och uppföljning, utvärdering (kvalitetskontroll).
Dessutom se till att barns rätt till plats lagfästs, så att ingen
kommun kan dra sig undan sitt ansvar. Till detta kommer
att SoL måste ses över så att inga tveksamheter råder vad
gäller rättssäkerhet och sekretess vid överflyttning av
verksamhet från kommun till annan huvudman.
Med denna modell blir politikernas roll tydligare
avgränsad och föräldrar och personal får en större roll i att
direkt påverka verksamheten. Huvudmannafrågan och
statsbidragets konstruktion blir inte lika viktig för kvalitet
och rättvis fördelning som i nuvarande system. Vi skapar
med denna modell nya och mer grundläggande garantier för
barns rätt till god barnomsorg.
Principerna i barnomsorgsmodellen kan överföras och
anpassas till andra delar i socialtjänsten, t.ex. ungdomsoch
missbrukarvården.
Ombudsman för barn och ungdom
Vi anser att en ombudsman för barn och unga bör
inrättas.
Det finns nu ett utredningsförslag om en
barnombudsman. Vi delar utredningens uppfattning när det
gäller arbetsuppgifterna för en barnombudsman:
upprätthålla ett barnperspektiv på bevakningen av
samhällsutvecklingen, aktivt delta i opinionsbildningen i
barnfrågor samt speciellt uppmärksamma de utsatta
barnens situation.
Ombudsmannen skall således arbeta både för och med
barn och unga och vara opinionsbildande och
attitydförändrande. Barnombudet kan därmed bli en viktig
komplettering i samhällets insatser för att bevaka om rätt
saker görs utifrån barnens och ungdomarnas faktiska
önskemål och behov och utifrån ambitionen att förbättra
barns villkor.
Barnombudsmannens arbetssätt och
verksamhetsområde ska komplettera, inte ersätta övrigt
arbete med barn- och ungdomsfrågor inom andra
myndigheter och organisationer, t.ex. Barnmiljörådet och
Rädda Barnen. Inte minst i besparingstider blir samhällets
åtgärder för barn och ungdom speciellt viktiga att slå vakt
om.
Utsatta barn och ungdomar
I arbetet med utsatta barn och ungdomar är det barnens
och ungdomarnas behov som skall stå i centrum. Den
satsning som den socialdemokratiska regeringen initierade
för ett år sedan med att öka kompetensen i det sociala
arbetet med de utsatta barnen måste fullföljas.
En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på
barnens situation är en förutsättning för att socialtjänsten i
tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som är i behov av
särskilt stöd.
Ungdoms- och missbrukarvård
Stora ansträngningar har gjorts för att få till stånd en
effektivisering och en förbättring av ungdoms- och
missbrukarvården. Öppenvårdsinsatserna för
narkotikamissbrukare har intensifierats. Institutionsvården
har byggts ut.
Privatiseringen har varit omfattande. I början av 1980-
talet var den offentliga svenska synen fortfarande att
enskild vård skulle vara ett komplement. På en mycket kort
tidsperiod har förändringar inträffat som innebär att den
enskilda vården numera är dominerande på detta område.
De enskilda vård- och behandlingsalternativen har
bidragit till en differentiering av verksamheten. Samtidigt
syns en utveckling som pekar mot att de socialt utslagna
missbrukarna riskerar att få mindre av kommunernas
resurser till förmån för socialt etablerade missbrukare.
Tendensen att marknadskrafterna söker sig till säkra,
lättare inkomster finns.
Trots den utbyggnad som skett och tillkomsten av
enskilda vårdalternativ kvarstår svårigheterna att finna
vårdplatser för de mest utsatta ungdomarna och
missbrukarna. Det är en oacceptabel situation. Vården får
inte utestänga dem som har störst behov av den.
Därför behövs en fungerande organisation för
tillståndsgivning, tillsyn och kvalitetskontroll och
granskning av innehåll i relation till pris när det gäller vård
i enskild regi. En utredning om vilket lagstöd som kan
krävas för att garantera rättssäkerhet och sekretess vid
överflyttning av verksamhet till enskild huvudman behövs
också. Detta kan ske genom tilläggsdirektiv till
socialtjänstkommittén.
Mot bakgrund av de brister som visade sig i
ungdomsvården och i de särskilda ungdomshemmen fattade
riksdagen (1990/91:SoU 14)
ett principbeslut om att staten skulle bli ny
huvudman för verksamheten. Motiven finns redovisade i
utskottets betänkande.
En parlamentarisk kommitté (Ju 1990:07) har till uppgift
att utvärdera nuvarande regelsystem för unga
lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på
vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när
ungdomar som fyllt 15 år begår brott.
Vi socialdemokrater accepterar inte ett överförande av
dessa ungdomar till kriminalvården. Socialtjänsten ska även
i fortsättningen ha ansvaret för dessa ungdomar. Den
utveckling av vårdformer som nu pågår i många kommuner
är en klart bättre väg än alternativet ungdomsfängelser.
Våld mot kvinnor
Våldet och dess verkningar har kommit att
uppmärksammas allt mer. Inte minst gäller detta våld mot
kvinnor och våld bland personer med en nära relation till
varandra.
Kvinnojourer ger ett viktigt stöd till de kvinnor som
utsatts för våld. Det är angeläget att de kan fortsätta detta
arbete även om det självfallet är, och skall vara,
kommunernas socialtjänst som har det övergripande
ansvaret.
Familjepolitik
Det finns inbyggda konflikter i dagens familjemönster.
Att både vara småbarnsförälder och förvärvsarbeta ställer
stora krav. En verklighet med både kvinnor och män på
arbetsmarknaden för med sig ett behov av rejäla
familjepolitiska insatser för att kombinationen arbete och
föräldraansvar skall fungera bra.
Målen för den socialdemokratiska familjepolitiken kan
beskrivas i några meningar. Ge alla barn goda och
likvärdiga uppväxtvillkor. Utforma barnomsorgen och
skolan så att barnen utvecklas till fria och självständiga
människor, som verkar i gemenskap och solidaritet med
varandra. Ge barn och föräldrar mer tid tillsammans.
Förverkliga jämställdheten mellan kvinnor och män både i
hemmet och i arbets- och samhällslivet.
I konkreta åtgärder handlar det bl.a. om barnbidrag,
bostadsbidrag, föräldraförsäkring och förskola för alla
barn.
Genom de allmänna barnbidragen tillförsäkras alla
barnfamiljer ett grundläggande ekonomiskt stöd. Som ett
led i skattereformen höjdes det allmänna barnbidraget 1
januari 1991 med 2 280
kronor. Den planerade höjningen den 1 januari 1992
har regeringen skjutit på framtiden.
Vi socialdemokrater står fast vid kravet på en höjning av
barnbidraget till 10 020
kronor per barn och år.
Den svenska föräldraförsäkringen är unik i världen. Den
ger föräldrarna mer tid för sina barn. Alla föräldrar,
ensamstående såväl som låginkomsttagare får mer tid
eftersom föräldraförsäkringen ersätter den förlorade
arbetsinkomsten. Föräldraförsäkringen kan också
användas mycket flexibelt. Utbyggd till 18 månader
räcker den t.ex. till heltid hemma ett år och till
att arbeta 6 timmar/dag i två år tills barnet är tre år
gammalt. Föräldraförsäkringen ger också
anställningstrygghet.
Vi socialdemokrater står fast vid målet att
föräldraförsäkringen byggs ut till 18 månader. Detta är vår
högst prioriterade reform.
Barnomsorgen omfattar verksamhet för barn i åldern 0-
12
år. Den bedrivs i daghem, familjedaghem, deltidsgrupp,
öppen förskola, fritidshem och öppen fritidsverksamhet.
Barnomsorgens viktigaste uppgift är att ge alla barn
grundläggande kunskaper och erfarenheter inför
vuxenlivet. Den är också viktig för föräldrarnas möjligheter
att förena arbete eller studier med vård och ansvar för barn.
Barnomsorgen skall finansieras solidariskt så att alla
barn oavsett föräldrarnas inkomst kan efterfråga plats. Den
skall styras demokratiskt så att verksamheten planeras för
alla barn och fördelas efter behov så att också barn med
behov av särskilt stöd kan ges lika rätt till omsorg.
Förskolan har byggts ut kraftigt under 1980-talet,
kvaliteten har höjts och valfriheten ökat. Mot bakgrund av
detta anser vi socialdemokrater att det nu är angeläget att
lägga fast kvalitetskraven för all barnomsorg oavsett
huvudman.
Sociala och pedagogiska mål med utgångspunkt från
socialtjänstlagen paragraf 1 skall styra innehållet i all
barnomsorg. Den personal som arbetar med barnen måste
ha sådan utbildning och erfarenhet att barnens behov av
omsorg och pedagogisk verksamhet kan tillgodoses.
Lokalstandarden och utemiljön måste vara bra.
Barngruppernas sammansättning och storlek måste vara väl
avvägd. Barnomsorgen bör finnas tillgänglig i det område
där man bor. Intagning till förskolan bör ske från den
kommunala barnomsorgskön. Föräldraavgifterna i de
alternativa verksamheterna måste ligga i nivå med de
avgifter som gäller i den kommunala barnomsorgen. En
förutsättning för att statsbidrag skall utgå till alternativ
verksamhet är att den finns upptagen i kommunens
barnomsorgsplan. Kommunen skall också ha ett ansvar för
att verksamheten håller samma kvalitet som jämförbar
kommunal verksamhet. Det planerade institutet för
kvalitetskontroll inom socialtjänsten kan vara en hjälp för
kommunerna i detta arbete.
I budgetpropositionen läggs förslag om att ge statsbidrag
till familjedaghemsverksamhet, som bedrivs i för ändamålet
förhyrd lokal. Detta är inte vad som avses med
familjedaghem, där omsorgen om barnen ska ske i
dagbarnvårdarens hem kompletterad med öppen förskola
och deltidsförskola. Föräldrar väljer denna form av
barnomsorg just för dessa speciella kvaliteters skull. I stället
är regeringen på väg att tillskapa någon form av
''lågprisvariant'' av daghem utan ledning av pedagogiskt
utbildad personal. En hybrid, som varken är familjedaghem
eller daghem. Bland våra viktiga kvalitetskrav återfinns
kravet på att personalen ska ha både utbildning och
erfarenhet varför vi inte kan acceptera förslaget i
budgetpropositionen.
I propositionen om en förskola för alla barn
(1984/85:209) som antogs av riksdagen år 1985 lades
principen om alla barns rätt till barnomsorg fast. Målet, en
fullt utbyggd barnomsorg, är nu nära varför rättigheten bör
lagfästas. Utan en lagfäst rätt kan barn komma att ställas
utan barnomsorg.
Socialtjänstkommittén har i uppdrag att se över bl.a.
tillstånds- och tillsynsfrågor som rör privata vårdgivare
inklusive privat driven barnomsorg. Vi anser att regeringen
bör ge kommittén tilläggsdirektiv att även utreda vilket
lagstöd som krävs för att rättssäkerhet, sekretess och
likabehandlingsprinciper skall garanteras inom enskilt
driven verksamhet, bl.a. barnomsorg.
Familjerådgivning
Med anledning av flera riksdagsmotioner angående
familjerådgivningsverksamheten och hot om dess
nedläggning på olika ställen, aktualiserades frågan av
riksdagen 1988. Socialstyrelsen har sedan gjort en utredning
kring familjerådgivningen, som lämnats till
socialdepartementet. Därefter har inte frågan återkommit
till riksdagen.
Vi socialdemokrater begär nu, då verksamheten
återigen står inför nedläggningshot, att regeringen snarast
återkommer till riksdagen med förslag om hur
familjerådgivningsverksamheten kan tryggas.
ÄDEL-reformen fullföljs
Den kanske största utmaningen under 1990-talet är att
klara en god vård och omsorg för de äldre. Sedan år 1950
har antalet personer över 80
år och däröver ökat från 107 000
till 369 000
år 1990. Fram till sekelskiftet förväntas en ökning
med ytterligare 80 000
personer.
Den förändrade ålderssammansättningen har stor
inverkan på behoven av vård och service. Dessa behov ökar
kraftigt med stigande ålder. I åldrarna 85-89
år bor var tredje kvinna och var fjärde man på institution
och i åldrarna 90
år och däröver är motsvarande andel drygt varannan
kvinna och 45 %
av männen.
Ädel-reformen om ett samlat kommunalt ansvar för
vård och omsorg är en god grund för det fortsatta arbetet
under 1990-talet. Trygghet, självbestämmande och valfrihet
för den enskilde och en helhetssyn i det praktiska arbetet är
målen för politiken. Fastän det nu är kommunerna som får
ansvaret för vård och omsorg är det viktigt att samarbetet
med landstingen fortsätter och utvecklas.
Vi vet att de flesta äldre vill bo kvar hemma så länge som
möjligt och därför behöver hemtjänst och hemsjukvård
finnas tillgängligt. Därutöver skall det finnas
serviceboende, ålderdomshem, sjukhem och gruppboende.
Den största bristen i dag finns när det gäller gruppboende
för åldersdementa. Av denna anledning avsattes särskilda
resurser för en utbyggnad av detta alternativ i samband med
Ädel-reformen.
Samhället skall inte ta över det som de äldre kan göra
själva. Därför behövs stöd till organisationer och föreningar
som anordnar aktiviteter för de äldre.
De anhöriga gör en stor insats i äldreomsorgsarbetet.
Utan denna insats skulle äldreomsorgen inte klara sin
uppgift. Samhället måste stödja de anhöriga i detta viktiga
arbete.
Under senare år har stor uppmärksamhet ägnats åt de
åldersdementas behov. Möjligheter finns i dag till en tidig
diagnostik för att riktiga insatser skall kunna sättas in i tid.
Det är viktigt att tillgängligheten till denna diagnostik är
god.
Det finns nu olika beräkningar och uppfattningar om
vilka resursbehov äldretillväxten kommer att medföra för
kommuner och landsting. Det är därför angeläget att
fördjupa resonemangen och studera de krav på nya resurser
som uppstår under 1990-talet. SCBs senaste
befolkningsdata kan utgöra en viktig faktabas. Vidare
studium av hur många fler äldre vi fick under 1980-talet och
vilka resurstillskott som då tillfördes sjukvården och
äldreomsorgen. Det finns också fakta om förändringar i de
äldres vårdbehov. Sjukvårdsbehoven förskjuts uppåt i
åldrarna.
Riksdagen anslog 5,5 miljarder kronor till
genomförandet av Ädelreformen. I detta ingick bl.a.
byggandet av gruppboende till dementa och handikappade.
Det är synnerligen angeläget att detta byggande verkligen
sker så att inte kommunerna med anledning av de aviserade
neddragningarna av statsbidraget inte fullföljer riksdagens
beslut. Socialdemokraterna anser att Ädelreformen skall
fullföljas enligt riksdagens beslut.
Handikappfrågor
I ett internationellt perspektiv har den politik som förts i
Sverige när det gäller människor med funktionshinder varit
framgångsrik.
Handikapporganisationerna har spelat en stor roll när
insatserna i Sverige har utformats. Med all säkerhet är det
därför vi vid en internationell jämförelse lyckats bra. Därför
är det viktigt med ett ordentligt stöd till organisationerna
också i fortsättningen.
Vi hänvisar i övrigt till den socialdemokratiska
handikappmotionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för rättvisa, kvalitet
och valfrihet i barnomsorgen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur alla
barns rätt till förskola skall lagfästas,
4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vilket
lagstöd som krävs för att garantera rättssäkerhet, sekretess,
lika behandlingsprinciper, uppföljning och kvalitetskontroll
när kommuner lämnar över verksamhet till andra
huvudmän, genom tilläggsdirektiv till
socialtjänstkommittén,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättvise- och kvalitetskrav på
olika områden inom socialtjänsten,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ombudsman för barn och
unga,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fortsatt satsning på att öka
kompetensen i det sociala arbetet med de utsatta barnen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av familjepolitiken
så att alla barn ges goda och likvärdiga uppväxtvillkor,
9. att riksdagen beslutar om en höjning av barnbidraget
till 10
020 kr. per barn och år fr.o.m. den 1
juli 1992,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utbyggnad av
föräldraförsäkringen till 18 månader,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fullföljande av Ädel-reformen
enligt riksdagens beslut,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stöd till
handikappade och deras organisationer,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
familjerådgivningsverksamheten kan tryggas.
Stockholm den 22 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)