Den offentliga vården och omsorgen i Sverige är väl
utbyggd och håller hög kvalitet. Till skillnad mot vad som
gäller i många andra länder är den tillgänglig för alla
oberoende av den enskildes ekonomiska förutsättningar.
Trots detta finns i dag kritik mot hur omsorgen och vården
bedrivs. Kritiken har ofta sin grund i att den enskilde inte
tycker att tillräcklig hänsyn tas till just hans/hennes behov.
Det offentliga systemet byggdes upp centralt för att så
lika förutsättningar som möjligt skulle råda i vårt land.
Under 1980-talet har alltmer av beslutanderätten över hur
vården och omsorgen ska bedrivas decentraliserats.
Uppgifter har överförts från stat till kommuner och
landsting, från landstingen till kommunerna och inom
kommunerna från kommunfullmäktige till lokala nämnder.
Anledningen har varit att de lokala förutsättningarna har
varierat i landet. Möjligheterna för den enskilde att påverka
innehållet i den omsorg och vård som erbjudits har också
varit ett motiv för förändringarna.
Internationellt har svensk handikappolitik högt
anseende. Anledningen är att politiken i Sverige bygger på
att de åtgärder och insatser som behövs för att den enskilde
ska kunna leva ett så fullvärdigt liv som möjligt ses som
rättigheter och inte som någon välgörenhet. De
handikappade själva har genom sina organisationer spelat
en stor roll vid genomförandet av denna politik.
Bland handikappade har under senare år bildats grupper
som vill ha ett större inflytande över hur de insatser som de
har rätt till utformas. Speciellt har detta gällt vem som ska
anställas som personlig assistent och hur arbetet ska
utformas för den personlige assistenten. STIL-projektet i
Stockholm är ett kooperativ där ett antal personer med
funktionshinder var initiativtagare. De ville själva
bestämma över sina liv och anställa sina assistenter.
Kooperativet har därefter tecknat entreprenadavtal med
ett antal kommuner inom Stockholms län. Kommunen
betalar en summa som motsvarar den kommunala
kostnaden för motsvarande tjänster. Sedan sköter
kooperativet resten. För medlemmarna innebär
kooperativet en ökad livskvalitet genom att de själva kan
bestämma vem som ska assistera och när det ska ske. För
kommunerna innebär det en avlastning när det gäller
administration och verksamhet. I början gick det trögt för
STIL, bl.a. därför att kommunerna var tveksamma, men nu
börjar efterföljare att växa upp runt om i landet.
I dag pågår en debatt om valfrihet och
självbestämmande när det gäller vården och omsorgen.
Från borgerligt håll förs ofta fram privata alternativ som
exempel på hur valfriheten och mångfalden skulle kunna
öka. De anlägger ett rent producentorienterat synsätt. De
privata företagen ägs av en eller flera privata personer, och
verksamheten styrs mycket av ägarnas krav på avkastning
på insatt kapital. I kooperativ verksamhet typ STIL ligger
makten hos medlemmarna. Det är deras behov som styr
verksamhetens innehåll.
I det utvecklingsarbete som pågår i landet för att öka den
enskildes möjligheter att få den vård och omsorg som just
han /hon önskar är en förnyelse inom den gemensamma
sektorn viktig, men också kooperativa lösningar där
medlemmarna tar ett eget ansvar för verksamheterna är av
stor betydelse. Människor med funktionshinder ska ha det
avgörande inflytandet över innehållet i sina vardagsliv.
Kooperativa lösningar skapar förutsättningar för att detta
ska bli möjligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kooperativa lösningars betydelse
för handikappade.
Stockholm den 23 januari 1992
Jan Andersson (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Ingrid Andersson (s)
Bo Bernhardsson (s)
Marianne Carlström (s)
Alf Egnerfors (s)
Inger Hestvik (s)