Enligt förordning 1988:90 utgår numera bilstöd/bidrag
till förälder med handikappat barn -- ''under förutsättning
att föräldern sammanbor med barnet och har behov av ett
fordon för förflyttning tillsammans med barnet''.
Om barnet är familjehemsplacerat utgår däremot enligt
dagens regler inget bilstöd, även om
familjehemsplaceringen förutses vara långvarig.
Att bilstödet inte knyts till var och hos vem barnet bor
är orimligt. Det kan t.o.m. vara så att bilstöd utgår till de
biologiska föräldrarna trots att barnet vistas i familjehem.
Det är barnets handikapp och de behov det innebär som bör
utgöra motivet för bilstödet.
Föräldrar och familjehemsföräldrar är i detta avseende i
samma situation. Barnet har oavsett om det bor i
föräldrahemmet eller i familjehem samma behov av att
kunna förflytta sig tillsammans med övriga
familjemedlemmar.
Det är mycket angeläget att möjligheten till
familjehemsplacering för barn med svåra handikapp på allt
sätt underlättas och att svårt handikappade barn får samma
stöd oavsett i vilken familjeform de bor.
När som för närvarande det statliga bilstödet inte utgår
till fosterföräldrar får det till följd att behov av bilstöd
prövas av den enskilda kommunen. Effekten av detta är
onödig tidsutdräkt, bestämmelser som kan variera från
kommun till kommun och byråkratiskt krångel.
Bilstödet till svårt handikappade barn bör därför följa
barnet, och rätten till bilstöd bör omfatta även
familjehemsplacerade barn.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt till bilstöd för handikappade
barn med familjehemsplacering.
Stockholm den 17 januari 1992
Inger René (m)
Karin Falkmer (m)