Förändringar av reglerna kring utskänkningstillstånd
I en motion av Knut Billing med flera (1991/92:So211)
föreslås liberaliseringar av reglerna kring Systembolagets
verksamhet. Bland annat föreslås att Systembolaget självt
skall få bestämma sina öppettider.
I denna motion föreslår vi liberaliseringar av de
nuvarande reglerna för utskänkning av alkoholhaltiga
drycker på restaurang och i andra offentliga miljöer.
Vi föreslår flera förändringar av den nuvarande lagen
(1977:293) om handel med drycker. Det gäller tvånget att
servera mat, begränsningar i tillståndsgivningen samt
tidsbegränsningar för servering av alkohol. I motionen
föreslår vi att samtliga dessa bestämmelser tas bort. Vi
redovisar också vilka åtgärder vi anser nödvändiga för att
komma åt alkoholmissbruket.
Ta bort mattvånget
Enligt 41 § i lagen om handel med drycker får
alkoholservering endast ske om alkoholförsäljningen utgör
en mindre del av omsättningen. Huvuddelen skall komma
från annan form av försäljning, företrädesvis mat. Det
innebär i praktiken att det råder mattvång!
Konsekvensen av denna politik är bland annat att
restaurangkulturen är minst sagt outvecklad i vårt land.
Möjligheten att gå ut och bara ta sig ett glas öl eller vin på
kvarterspuben och träffa grannar och vänner saknas i
Sverige. I stället har svenskarna vant sig vid att dricka i
hemmen, innan de går ut. Allt för ofta blir konsumtionen
därigenom betydligt större än om det varit möjligt att gå
förbi en enkel bar eller pub.
Ofta hävdas att bråk och våldsamheter står i direkt
relation till antalet utskänkningstillstånd i en ort och att ett
för stort antal serveringstillstånd ökar alkoholmissbruket.
Vi avvisar dessa slutsatser.
I stället kan en del av det bråk som ibland förekommer
utanför restauranger säkert ses som en direkt följd av de
nuvarande bestämmelserna. Det är lättare och billigare att
dricka hemma eller på restaurangernas toaletter än att
under ordnade former på en bar ta sig ett eller ett par glas.
Konsumtionen tenderar därför att bli för stor, varför antalet
berusade personer blir större. Dessa kommer sedan inte in
på de få ställen som har tillstånd att servera alkohol.
Resultatet blir berusade personer som står utanför och
''muckar'' gräl.
I detta sammanhang vill vi också påpeka det orimliga i
att ett näringsställe som till exempel vänder sig till
ungdomar mellan 18 och 20 år på grund av den musik som
spelas eller genom inredningens utformning, enligt den
proposition som ligger till grund för LHD, inte får servera
alkohol. Inte minst på mindre orter innebär detta en
snedvridning av konkurrensen. Vad som händer är
nämligen att diskotekbesökarna går över till närmaste
restaurang och dricker, för att sedan gå tillbaka till
diskoteket.
Ett effektivt sätt att få bukt med de alkoholrelaterade
konflikterna är därför att ta bort 41
§. Det skall sålunda vara möjligt att erhålla tillstånd för
servering av öl, vin och sprit även om inte mat serveras. I
konsekvensens namn måste då också LHD:s 42, 48 och 51
§§, som reglerar att drinkbar skall utgöra en mindre del
av restaurangen, att lagad mat skall finnas tillgänglig samt
att alkoholservering endast får ske om annan servering sker
i annan del av samma serveringsställe, tas bort.
Erfarenheter från pubar och barer finns bland annat i
Storbritannien, med dess över 74.000 pubar. Det är
naturliga mötesplatser för människorna i ett grannskap.
Här träffas man över en öl, pratar, spelar kanske dart och
bygger upp sociala nätverk.
Ge generella tillstånd
Den andra viktiga reformen är att tillstånd till
utskänkning generellt alltid skall ges. Tillståndsprövningen
skall utföras av kommunerna. Om tillstånd inte ges trots
den generella rätten skall det vara möjligt att överklaga
avslaget till länsstyrelsen och vidare i förvaltningsrätt.
Vid tillståndsprövning skall inte överetablering anföras
som skäl i myndighetsbeslut. Den fria marknaden, det vill
säga de enskilda människorna/konsumenterna, kommer att
visa om antalet restauranger är för stort.
Det myndigheterna skall bedöma vid prövningen bör i
princip bara vara den sökandes lämplighet att sköta en
verksamhet med avseende på ordning, nykterhet och
trevnad.
I sammanhanget vill vi också erinra om den tveksamhet
som bland annat Brottsförebyggande rådet har uttryckt i
samband med alkoholhandelsutredningen (SOU 1985:15)
mot att använda alkohollagstiftningen i kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Stor restriktivitet skall sålunda
användas vid indragning av tillstånd. I princip skall tillstånd
endast kunna dras in om näringsidkaren brutit mot regler
som bestäms i lagstiftning som styr hans tillstånd, det vill
säga de regler som anges i Lag om handel med drycker.
Ta bort tidsbegränsningarna
I LHD:s 46
§ regleras vilka tider alkohol får serveras. I korthet gäller
att alkohol inte får serveras före klockan tolv på dagen och
efter klockan ett på natten. Undantag från den senare
begränsningen är dock möjliga om myndigheterna (i dessa
fall länsstyrelserna) anser att det finns ett allmänt intresse
av att tillåta längre servering. Detta allmänna intresse har,
till exempel i Stockholms län, inneburit att länsstyrelsen kan
anse att en restaurang ligger i ett område där många
människor rör sig och det därför kan finnas ett behov med
tillstånd till senast klockan tre. Det är således
myndigheterna som avgör när enskilda människor skall
sluta dricka på dygnet, oavsett om de enskilda människorna
delar myndighetens synpunkter eller ej.
Resultatet av de nuvarande reglerna är att alla ställen
stänger samtidigt, vilket i sin tur medför att ansamlingen av
människor på gator och torg koncentreras vid ett och
samma tillfälle. Detta resulterar i sin tur allt för ofta i bråk.
Om tidsbegränsningarna togs bort skulle stängningstiderna
variera och därmed betyda att människor skulle gå hem vid
olika tider, vilket skulle minska risken för oroligheter.
Erfarenheter av att detta faktiskt blir fallet finns i vårt
grannland Norge!
Åtgärder mot missbruket
Innebär då inte dessa liberaliseringar att
alkoholmissbruket ökar? För det första är det centralt att en
gång för alla klargöra att det finns en mycket stor skillnad
mellan bruk och missbruk av alkohol.
Enligt alla tillgängliga uppskattningar har 90 procent av
befolkningen inga som helst problem med sin
alkoholkonsumtion. De tillhör gruppen låg- och
måttlighetskonsumenter.
Den andra gruppen, de tio procenten, konsumerar hela
50 procent av all alkohol och kan i stora delar betraktas som
missbrukare.
Trots de senare årens allt mer restriktiva alkoholpolitik
minskar inte andelen missbrukare. Den slutsats man därför
kan dra är att den nuvarande svenska alkoholpolitiken inte
har lyckats att minska missbruket trots restriktioner. I
stället uppfattas stora delar av alkoholpolitiken som rena
trakasserier av det stora folkflertalet. Detta är allvarligt, då
det minskar förståelsen för att vissa åtgärder faktiskt är
nödvändiga för att hjälpa och stötta missbrukarna.
Moderata samlingspartiet har i såväl parti- som
kommittémotioner till riksdagen visat att det inte ligger
någon konflikt i att föreslå en liberalare alkoholpolitik med
åtgärder för att minska alkoholmissbruket. Vi vill i denna
motion kortfattat redogöra för moderata förslag, som vi
anser centrala för att komma till rätta med ett stort socialt
problem.
För det första står vi helt bakom den av regeringen
tillsatta alkoholkommissionens uppdrag att sammanställa
och utvärdera de rapporter som finns vad gäller missbrukets
utbredning med speciell tyngdpunkt på barns situation i
missbrukarmiljöer. För att vi skall veta vilka åtgärder som
behövs på lång sikt är det väsentligt att ha en klar
uppfattning om missbrukets utbredning och omfattning.
För det andra vill vi ytterligare betona informationens
och upplysningens centrala roll. De erfarenheter vi i Sverige
har av detta inom till exempel tobakens område bör
användas även vad gäller alkohol. Enligt en undersökning
från 1990 har till exempel Sveriges ungdom en mycket mer
balanserad syn på alkohol än deras jämnåriga hade för bara
tio år sedan. Detta faktum bör utnyttjas, och informationen
bör särskilt riktas till ungdomar i åldrarna 13--20 år för att
på så sätt minska ''rekryteringen'' till missbruk och också
senarelägga alkoholdebuten. I detta arbete bör man också
utnyttja det faktum att ungdomar ofta har förebilder. Det
handlar om föräldrar, men också i stor utsträckning om
rockstjärnor och idrottsmän.
För det tredje måste den nuvarande Lagen om vård av
missbrukare (LVM) i grunden förändras. Den nuvarande
lagstiftningen resulterar i att socialtjänsten kommer in på
ett alldeles för sent stadium. Om LVM förändrades så att
det öppnades möjligheter att gripa in tidigare i
''missbrukskarriären'' och mer direkt arbeta tillsammans
med missbrukarna skulle möjligheterna och
förutsättningarna att hjälpa bli betydligt större.
Tvångsvården bör i denna förändrade lagstiftning vara en
sista utväg, då alla andra möjligheter prövats. I en motion
1991/92 So215 av Sten Svensson med flera (m) utvecklar vi
våra förslag till förändringar av den nuvarande LVM-lagen.
Det torde ankomma på vederbörande utskott att
utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar ändra lagen (1977:293) om
handel med drycker i enlighet med vad som i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot alkoholmissbruket.
Stockholm den 22 januari 1992
Knut Billing (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Karin Falkmer (m)
Margit Gennser (m)
Birger Hagård (m)
Chris Heister (m)
Henrik S Järrel (m)
Wiggo Komstedt (m)
Ulf Kristersson (m)
Henrik Landerholm (m)
Gullan Lindblad (m)
Mikael Odenberg (m)
Bertil Persson (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Jan Sandberg (m)
Per Stenmarck (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Knut Wachtmeister (m)
Birgitta Wistrand (m)
Liselotte Wågö (m)