Villkoren för människor med funktionshinder i Sverige
kan ses från två perspektiv. Det första perspektivet är
internationellt. I detta ter sig villkoren för
funktionshindrade i Sverige som förhållandevis bra. De
ekonomiska levnadsvillkoren här är jämlikare än i så gott
som alla andra länder. Integrationen inom barnomsorg och
skola har nått långt. Tillgängligheten i offentliga lokaler och
i bostäder är jämförelsevis hög.
Om man använder ett annat perspektiv är situationen
dock inte lika ljus. Detta perspektiv bygger på villkoren för
funktionshindrade i Sverige jämfört med människor utan
funktionshinder. Bland människor med svåra
funktionshinder är arbetslösheten oavsett konjunkturläge
mycket hög, 60%--70%. Den ekonomiska situationen är
sämre inte bara därför att arbete ofta saknas utan också
därför att handikappet i sig medför ökade kostnader i form
av allehanda avgifter och taxor. Möjligheterna till kultur,
fritid och rekreation är begränsade.
Arbetarrörelsen ser som sin viktigaste uppgift att genom
en demokratisk samhällsomvandling skapa förutsättningar
för alla människor till ett gott liv. Allas rätt till arbete efter
egna förutsättningar är det grundläggande för den enskilde.
Det ger också den samhällsekonomiska grunden för
välfärdspolitikens utveckling. Det främsta instrumentet att
rättvist fördela livets goda är en stark och effektiv
gemensam sektor. Den fördelar utbildning, hälso- och
sjukvård och social omsorg åt alla efter behov.
Socialförsäkring och pensioner ger inkomsttrygghet vid
sjukdom, handikapp och på ålderdomen.
Det som är speciellt för det svenska välfärdssamhället är
att det bygger på att alla människor har rätt till omsorg,
utbildning och vård. Välfärdsstaten är inte bara till för ''de
svaga''. Den bygger inte på gammaldags välgörenhet eller
behovsprövning, innehåller inte godtyckliga bedömningar.
Välfärden är en medborgerlig rättighet och skall därför
också i allt väsentligt finansieras solidariskt. Det som är bra
för ''de svaga'' är bra för alla. Detta är den generella
välfärdspolitiken.
I mitten på 1970-talet antog det socialdemokratiska
partiet ett handikapppolitiskt program. Det blev vårt lands
första politiska program på handikappområdet.
Reformarbetet för att förbättra handikappades välfärd fick
därmed nya utgångspunkter och ny kraft.
Handikappområdet blev en viktig del av politiken.
Handikappfrågorna beskrevs för första gången ur en rent
politiskt synvinkel och med utgångspunkt från kraven på
jämlikhet och solidaritet. Den nya handikappsyn som växte
fram riktar sin uppmärksamhet på bristerna i det omgivande
samhället -- inte hos den enskilde.
Det socialdemokratiska programmet för
handikappolitiken har i hög grad påverkat reformarbetet de
senaste årtiondena.Exempel på detta är de regler som
införts i byggnadslagstiftningen som föreskriver att
offentliga byggnader, arbetsplatser och bostäder skall vara
tillgängliga för handikappade. Andra exempel är den nya
omsorgslagen, ett nytt och kraftigt förbättrat bilstöd,
utgivningen av dagstidningar för synskadade, förbättringen
av vårdbidraget och tillfällig föräldrapenning för föräldrar
med handikappade barn. Den förbättring av det statliga
stödet till byggande av gruppbostäder för psykiskt
utvecklingsstörda och andra med funktionshinder som
genomfördes i samband med ädel-reformen hör också hit.
Trots ett intensivt reformarbete har handikappade det
svårare än andra att göra sig gällande och få sina behov
tillgodosedda. Detta gäller inte minst människor med svåra
funktionshinder.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte 1989 en
parlamentarisk utredning med uppgift att utreda och lägga
fram förslag till åtgärder som syftar till att i högre grad än
för närvarande tillförsäkra svårt handikappade ett väl
fungerande samhällsstöd.
Den socialdemokratiska regeringen anmälde i 1991 års
budgetproposition sin avsikt att på grundval av
utredningens förslag lägga fram en proposition till
riksdagen. Efter regeringsskiftet har socialdemokratin
självfallet för avsikt att med kraft driva frågan i riksdagen
och i samhällsdebatten.
Den generella välfärdspolitiken
Med en generell välfärdspolitik har alla rätt till
insatserna utan behovsprövning och alla bidrar till
finansieringen efter förmåga. Den generella
välfärdspolitiken bygger på ett väl utbyggt
socialförsäkringssystem, en barnomsorg och en skola öppen
för alla, en bostadspolitik som ger bostäder tillgängliga för
alla och som ger ekonomiskt stöd till boendet. Generell
välfärdspolitik bygger också på att ingen medborgargrupp
får diskrimineras. Den som med offentliga medel bedriver
barnomsorg eller äldreomsorg får således inte genom
intagningsregler eller annat välja bort människor med
särskilda behov.
Den borgerliga regeringen har nu klart signalerat att den
generella välfärdspolitiken skall luckras upp. Införandet av
karensdagar drabbar människor med
funktionsnedsättningar särskilt hårt. Neddragningen av
statsbidragen till kommuner får till följd att de människor
som är i behov av sjukvård, hemtjänst, färdtjänst m.m.
drabbas extra hårt. Bostadspolitiken, som i stort sett
innebär byggstopp, minskar möjligheterna till en förbättrad
tillgänglighet i bostäder och offentliga lokaler. Denna nya
inriktning av politiken ökar behovet av riktade,
behovsprövade insatser.
Samhällsutveckling
Under 1980-talet har en förnyelse av den offentliga
verksamheten skett. En del av de upgifter som tidigare
sköttes centralt har decentraliserats framför allt till
kommunerna. I kommunerna har ansvar och befogenheter
förts ut i organisationen. Regelstyrning har ersatts av
målstyrning. Olika organisationsmodeller har växt fram och
växer fortfarande fram, t.ex kommundelsnämnder och
beställarnämnder.
Att föra ut ansvar och befogenheter till personer som
verkar nära den enskilde är viktigt. Möjligheterna att ta
hänsyn till varje enskild individs behov och önskemål blir
större. Man måste dock vara observant på små gruppers
behov. Om personalen i en organisation väldigt sällan
träffar på personer med ovanliga handikapp uttunnas också
kunskapen om vilka åtgärder som behövs för personer med
dessa ovanliga funktionshinder. Behovet av kunskap ökar
m.a.o. i en decentraliserad organisation.
Det är också viktigt att det demokratiska inflytandet inte
minskar. Skall personer med handikapp få sina behov
tillgodosedda fordras en aktiv fördelningspolitik. Det
behövs inte mindre av politisk styrning utan mer. De mål
som ställs upp för olika verksamheter skall vara tydliga och
ha en klar fördelningspolitisk profil. De skall vara möjliga
att följa upp och utvärdera.
Utvecklingen under senare år har inneburit att ansvaret
för allt fler av samhällets insatser har lagts på kommuner
och landsting. Närheten till medborgarna och
möjligheterna till flexibla lösningar har varit ledstjärnorna i
denna utveckling. Förutom faran för en uttunning av
kunskaper och svårigheter för små grupper att göra sig
hörda har detta medfört att olikheterna för enskilda
personer med funktionshinder ökat beroende på vilken
kommun man bor i. Det handlar om tillgänglighet till
färdtjänst, hur man tillämpar byggnadslagstiftningen och de
ekonomiska villkoren. Hemtjänsttaxorna,
färdtjänsttaxorna samt det kommunala bostadstillägget
skiljer sig avsevärt mellan olika kommuner.
Det finns en tendens mot en ökad avgiftsfinansiering.
Genomförs regeringens förslag med en kraftig minskning av
bidragen till kommuner och landsting är det stor risk att
avgiftsfinansieringen ökar alltmer. Det är även risk för
nedskärningar i den kommunala verksamheten.
Vi socialdemokrater avvisar regeringens förslag om
minskade statsbidrag till kommuner och landsting.
Kommuner och landsting måste ges reella möjligheter att
kunna bedriva en bra barnomsorg, utbildning,
äldreomsorg, sjukvård m.m.
Arbetsmarknadspolitik
Alla människor måste ha rätt till ett arbete oberoende av
individuella skillnader i förutsättningar och behov av
stödinsatser. Det har visat sig att människor med stora
funktionshinder har svårt att få arbete oavsett
konjunkturläge. Svårigheterna har ökat nu när
arbetsmarknadssituationen drastiskt försämrats. Behov av
särskilda insatser för andra utsatta grupper i samhället
såsom ungdomar, invandrare m.fl. har självklart ökat. Det
finns i dagsläget inte bara en ökad konkurrens om de lediga
jobben utan också om de olika stödinsatserna.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, syftande till allas
rätt till ett arbete, måste bibehålls.
Anställningsbefrämjande åtgärder för personer med
funktionshinder bör på ett annat sätt än hittills ge den
enskilde frihet att välja arbete efter personliga
förutsättningar och intressen. Både generella och
individuella åtgärder behövs för att människor med
funktionshinder inte skall missgynnas i arbetslivet.
Arbetsgivare skall inte tillåtas missgynna en arbetstagare
eller en arbetssökande på grund av hans eller hennes
funktionshinder. Den enskilde måste ges förutsättningar att
på likvärdiga villkor med andra söka, erhålla och
upprätthålla anställning. Tillgången till arbetshjälpmedel är
av stor betydelse. Primärt bör skyldigheten att
tillhandahålla hjälpmedel åligga arbetsgivaren.
Lönebidragssystemet har till syfte att kompensera
arbetsgivare för de merkostnader det kan innebära att
anställa en person med funktionshinder. Det kan behöva
övervägas om inte de högre bidragsnivåerna skall
förbehållas personer med funktionshinder.
Bostadspolitik
Den svenska bostadspolitiken har i allt väsentligt varit
framgångsrik. Bostadsstandarden är generellt sannolikt
högst i världen och vi har i jämförelse med andra länder en
hög tillgänglighet såväl i enskilda bostäder som i offentliga
lokaler. De svenska byggnormerna har här haft stor
betydelse. Fortfarande finns dock brister. Ofta är utemiljön
i våra bostadsområden inte helt tillgänglig.
Även om en förbättring av det allmänna
bostadsbeståndet skulle ske finns ett behov av särskilda
boendeformer. Genom Ädel-reformen, beslutad under den
socialdemokratiska regeringsperioden, tillförs
kommunerna 2 miljarder kronor för ett ökat byggande av
gruppbostäder och 1 miljard kronor för att ge möjlighet för
dem som så önskar att få ett eget rum inom långvården.
Den osäkerhet som i dag råder på bostadsmarknaden
orsakad av den borgerliga regeringens politik innebär att
både nyproduktion och renovering av äldre otillgängliga
bostäder så gott som avstannat. Detta är mycket olyckligt
från de handikappades synpunkt.
Barnomsorg och skola
Sverige har sannolikt nått längre än något annat land då
det gäller integreringen av barn och ungdomar med
funktionshinder inom barnomsorgen och i skolan. Detta
har betytt mycket för hur attityderna i samhället till
människor med funktionshinder förändrats. Att barn och
ungdomar med olika förutsättningar och behov får
utvecklas tillsammans i gemenskap har stor betydelse för
hur tolerant samhället kommer att bli.
Fortfarande finns emellertid brister. Enkelt uttryckt kan
man påstå att det fungerar bäst inom barnomsorgen för att
sedan bli sämre allteftersom barnen blir äldre och fortsätter
genom skolsystemet. Detta har delvis med lärarnas
utbildning och skolans organisation att göra. När eleverna
blir äldre undervisas de av fler personer med en smalare och
mer specialiserad utbildning. Den nya
grundskollärarutbildningen kan råda bot på detta. I denna
utbildning får de blivande lärarna en bredare kompetens.
Beklagligt nog aviserar nu den borgerliga regeringen en
återgång till en mera specialiserad utbildning. Detta avvisar
vi socialdemokrater.
I dag råder brist på specialpedagogiska hjälpmedel. Det
förekommer ofta att läromedel för handikappade elever
inte är färdiga vid terminsstarten. Därför är det viktigt att
produktionen av dessa läromedel ökar.
För att barn och elever med funktionshinder skall kunna
få det stöd och den hjälp de behöver fordras att samhällets
ekonomiska resurser fördelas efter behov. Om en elev med
funktionshinder skall kunna fungera på samma villkor som
andra behövs bl.a. extra personellt stöd och anpassade
läromedel. Signaler om ett nytt system att fördela
resurserna, där varje barn och elev får en lika stor summa
pengar att köpa sig en plats inom barnomsorgen eller i
skolan, är oroande. Ett sådant system ger inga likvärdiga
villkor utan riskerar bli segregerande.
Även om integreringen av många barn och ungdomar
inom barnomsorg och skola varit framgångsrik finns det för
elever med stora funktionshinder behov av undervisning på
specialskolor. Under förra mandatperioden beslutade
riksdagen, efter förslag från den socialdemokratiska
regeringen, om en i skollagen fastlagd rätt för svårt
rörelsehindrade elever till gymnasieutbildning.
Förbättringar av skolmiljön
Riksdagen har beslutat att 300 milj.kr. per år under en
tioårsperiod skall användas för förbättringar av skolmiljön.
I proposition 1991/92:10 föreslås att ett stimulansbidrag till
investeringar i förbättringar av den fysiska miljön i skolorna
tidigareläggs motsvarande 600 milj.kr. Tillsammans ger
detta 900 milj.kr. till förbättringar av skolans arbetsmiljö
under 1991/92. Att dessa medel används till
handikappanpassning av otillgängliga skollokaler är
självklart om man vill att åtgärderna skall komma samtliga
elever tillgodo. Det är beklagligt att den borgerliga
regeringen i budgetpropositionen nu tar bort anslaget till
förbättringar av skollokaler. Det kommer att innebära att
en ökad tillgänglighet för elever med funktionshinder i stor
utsträckning uteblir.
Folkbildning
Den studieform som folkhögskolor och studieförbund
erbjuder är mycket väl lämpad för personer med
funktionshinder. Studieformen utgår från deltagarnas egna
förutsättningar. Utredningar har visat att personer med
funktionshinder ofta tillhör både gruppen lågutbildade och
gruppen låginkomsttagare. Personer med funktionshinder
behöver folhögskolan och studiecirkeln som studieform för
att deskall lära sig leva med funktionshindret och skaffa sig
ämneskunskaper som steg på vägen mot ett yrkesliv.
Även för förtroendevalda inom handikapprörelsen är
dessa studieformer av stor vikt. De lokala och regionala
föreningarna har behov av att anordna kurser/utbildningar
inom ramen för folkhögskola och studieförbund. Behovet
ökar, inte minst med tanke på att allt fler av de beslut som
berör människor med handikapp och handikappförbunden
fattas lokalt och regionalt.
Därför är det helt oacceptabelt att som den borgerliga
regeringen gör föreslå minskade anslag till folkbildningen.
Förslaget innebär att man tar ifrån dem som har störst
behov för att ge till de mest välbeställda. Vi anser att
anslagen till folkhögskolor och studieförbund måste hållas
på en hög nivå också fortsättningsvis.
Fritid och kultur
Möjligheterna till en aktiv fritid för personer med
funktionshinder är starkt begränsade. I en enkät som
handikapputredningen gjorde till vuxna uppgav 61% att de
är beroende av personligt stöd från vänner och familj för att
kunna vara aktiva på sin fritid. Av de svarande sade sig 50%
inte kunna delta i fritidsaktiviteter bl.a. på grund av
bristande ork och kraft eller stora praktiska problem.
Möjligheterna för barn och ungdomar med funktionshinder
till en aktiv fritid visade sig också mycket begränsade.
SCB:s levnadsnivåundersökning år 1984 visade bl.a. att
73% av rörelsehindrade inte varit på bio under ett år
jämfört med 47% i hela befolkningen. Större andel av
hörselskadade ungdomar -- 10--14% -- har inte, jämfört
med samtliga ungdomar, varit på bio-, teater- eller
restaurangbesök. Av synskadade har över hälften inte läst
någon bok eller veckotidning jämfört med 20% för hela
befolkningen.
Tillgången till en väl fungerande färdtjänst,
ledsagarservice, personlig assistans är centralt för att den
enskilde skall få tillgång till fritidsverksamhet. Viktigt är
också att lokalerna är tillgängliga t.ex. för rörelsehindrade,
för människor med allergi och hörselskadade. Detta gäller
teatrar, biografer, konsertlokaler, idrottsanläggningar,
bibliotek, museer, lokaler där studieorganisationerna
bedriver verksamhet m.m.
Kultur skall vara tillgänglig för alla. Enligt de mål som
kulturutskottet angav i betänkande KrU 1974:15 skall
kulturpolitiken ge människor möjlighet till egen skapande
aktivitet, medverka till att skydda yttrandefriheten och
skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna
utnyttjas och utformas med hänsyn till eftersatta gruppers
erfarenheter och behov.
Dessa mål är långt ifrån uppfyllda. En belysning av
kulturens tillgänglighet för funktionshindrade bör
genomföras, både med sikte på ökat deltagande i befintligt
kulturutbud i vid bemärkelse och på ökad egen
kulturaktivitet inom såväl amatörverksamhet som
professionell produktion. Stöd och synpunkter kan sökas
hos handikapporganisationerna och
folkbildningsorganisationerna.
Den verksamhet som bedrivs i
handikapporganisationerna är av stor betydelse för många
människors fritid. Det gäller den verksamhet som bedrivs
ute i kommunerna av de många lokalavdelningarna men
också den verksamhet som bedrivs vid de många
anläggningar som olika handikapporganisationer äger.
Flera av dessa anläggningar brottas med ekonomiska
problem. Det är viktigt att verksamheten vid
anläggningarna kan fortsätta till gagn för det stora antal
människor vars enda möjlighet till en meningsfull fritid
utanför hemorten ofta är en vistelse på någon av dessa
anläggningar.
Familjen
Ofta är levnadsvillkoren för familjer med barn mycket
ansträngda. Framför allt brukar det vara kvinnorna som får
ta ett stort ansvar.
Under 80-talet har samhällsstödet till familjer med barn
förstärkts genom olika åtgärder.
Föräldraförsäkringen har stegvis byggts ut och
förbättrats. Vid särskilda behov p.g.a. ett handikapp kan
tillfällig föräldrapenning utges även för barn mellan 12--16
år. Den 1 juli 1988 utökades antalet dagar inom den
tillfälliga föräldrapenningen från 60 till 90 dagar och den 1
juli 1990 genomfördes en ytterliggare utökning till 120
dagar. Vårdbidraget har förbättrats genom införande av
dels en skattefri merkostnadsdel dels en ny nivå för bidrag.
Ett särskilt förlängt vårdbidrag har införts för att lindra de
ekonomiska omställningsproblemen för föräldrar vars
handikappade barn har avlidit.
Ytterligare förbättringar behövs. Därför välkomnar vi
regeringens aviserade förslag om förbättringar av
vårdbidraget. Även det förslag som finns i
handikapputredningens huvudbetänkande om en
utvidgning av systemet med kontaktdagar inom
föräldraförsäkringen skulle förbättra situationen för
föräldrar till svårt funktionshindrade barn. Dessutom
behövs behövs bättre avlastningsmöjligheter för familjerna.
En bortglömd grupp är föräldrar med funktionshinder.
Ofta är kunskapen om dessa föräldrars situation bristfällig.
De behöver bättre stöd för att kunna uppfylla sitt
föräldraskap.
Organisationsstöd
Att handikappolitiken i Sverige varit framgångsrikare än
i andra länder beror bl.a. på att det i vårt land finns en stark
folkrörelse som tar tillvara de handikappades intressen.
Handikapporganisationerna har många medlemmar,väl
spridda över landet. Inom organisationerna finns stora
kunskaper om behov av åtgärder för att förbättra
levnadsvillkoren för människor med funktionshinder. Det
gäller för staten, landstingen och kommunerna att ta tillvara
denna breda kunskap. Organisationerna spelar också en
viktig roll i det opinions- och informationsarbete som är
nödvändigt för att sprida kunskapen om funktionshindrades
levnadsvillkor.
För att organisationerna skall kunna verka
framgångsrikt behöver de ekonomiskt stöd. Under 1980-
talet har det statliga stödet höjts kraftigt eftersom
verksamheten varit ett prioriterat område. 1989 höjdes det
statliga bidraget från 79 till drygt 100 milj.kr. Det är därför
tillfredsställande att den nya regeringen fortsätter på den
inslagna vägen och föreslår en höjning av bidraget till
handikapporganisationerna.
Färdtjänst
Under 1980-talet har en stor utbyggnad av färdtjänsten
skett. Det statsbidrag som utgått till kommunerna har under
åren 1983--89 ökat med 100% medan inflationen under
motsvarande tid varit 55%. Detta speglar den stora
volymökning som skett.
Dock finns i dag oroande tendenser. Kommunerna
använder sig allt oftare av en ökad avgiftsfinansiering och
det blir också allt vanligare att begränsningar av antalet
resor sker. Färdtjänsten skall ses som ett komplement till
kollektivtrafiken och bör naturligtvis ha samma taxa som
övrig kollektivtrafik. Tillgängligheten under dygnets olika
delar och när det gäller antalet resor för den enskilde bör
inte heller avvika från övrig kollektivtrafik. Tvärtom skall
man vara medveten om att färdtjänsten inte bara ersätter
annan kollektivtrafik utan för många funktionshindrade
också är ett alternativ då icke funktionshindrade kan ta sig
fram gående.
I Östergötlands län och i Stockholms län har en
länsfärdtjänst växt upp. Dessa initiativ borde kunna stå som
förebilder för andra delar av landet.
Bilstödet
Ett nytt och kraftigt förbättrat bilstöd till handikappade
infördes den 1 oktober 1988. Genom reformen kan även
vissa förtidspensionärer och familjer med handikappade
barn få stöd från samhället till inköp av bil. Fr.om. den 1
juli 1991 är det maximala bidraget 100 000 kr. Dessutom kan
bidrag lämnas till den anpassning som behövs av bilen. Den
1 juli 1989 slopades en tidigare gällande 18-årsgräns
beträffande familjer med handikappade barn. Därmed kan
även föräldrar med vuxna handikappade barn erhålla
stödet.
Trots att bilstödet sålunda efterhand förbättrats kvarstår
en del brister. Exempelvis finns i dag grupper som tidigare
kunde få stöd som inte längre får det. Riksdagen har givit
regeringen till känna beträffande behovet av en förändring
av 49-årsgränsen.
Ny teknik och forskning
Handikappforskningen har i flera avseenden stärkts
under senare år. Forskningsrådsnämnden fick 1987 ett
samordnat ansvar inom handikappforskningen samt
resurstillskott för att fullgöra uppgifterna. Som en följd av
1990 års forskningspolitiska proposition har ytterliggare
medel tillförts handikappforskningen samtidigt som
samordningsansvaret har övergått till det
socialvetenskapliga forskningsrådet. Styrelsen för teknisk
utveckling har fått särskilda medel för forskning och
utveckling inom området avancerade
kommunikationshjälpmedel och statliga medel har tilldelats
för bl.a. hörselteknisk forskning och forskning kring
situationen för studerande med omfattande
funktionshinder.
Uppgörelsen mellan staten och Landstingsförbundet om
sjukvårdsersättningen för 1991 innebar att
Handikappinstitutet, som är samhällets centrala organ på
hjälpmedelsområdet, stärktes i olika avseenden. Institutets
roll inom FoU-området markerades särskilt och medel
tillfördes för att förstärka insatserna på området. Bl.a.
utökades ramen för det s.k. produktionsstödet från 1,5 till
4 miljoner kr. och genom en stadgeändring klargjordes att
Handikappinstitutet har ett särskilt ansvar för frågor som
gäller ny teknik och handikapp.
Genom den snabba tekniska utveckling som pågår på
flera centrala områden t.ex inom
telekommunikationsområdet är det viktigt att
handikappades möjligheter att utnyttja den nya tekniken
tas tillvara.
EG
I EG:s nuvarande 12 medlemsländer finns mer än 30
miljoner människor med funktionshinder. Tidigt ställdes
krav på EG att medverka till att levnadsförhållandena för
dessa människor skulle förbättras, men först i samband med
det internationella handikappåret 1981 fördjupades
arbetet. Det första programmet, som gällde åren 1983--87,
har avlösts av ett andra program HELIOS 1 som avslutades
1991. Detta program har tre huvudområden, social och
politisk integrering, tekniskt samarbete när det gäller
informationsutbyte och utveckling av ett datoriserat
informationssystem. HELIOS-programmet genomförs i
stor utsträckning i form av lokala projekt och skall avlösas
av HELIOS 2 under åren 1992--96.
Många av de standarder som beslutas inom ramen för
den europeiska gemenskapen avser anordningar och
miljöer som människor med funktionshinder använder sig
av. Därför är det viktigt att de som medverkar i
standardiseringsarbetet är väl förtrogna med
funktionshindrade människors behov av anpassade
produkter och miljöer och verkar för att behoven blir
tillgodosedda.
Synen på handikappfrågor skiljer sig i olika europeiska
länder. I ett internationellt perspektiv bedriver vi i Sverige
en välutvecklad handikappolitik. De erfarenheter och
kunskaper och det synsätt på handikappfrågor vi har är ett
viktigt tillskott i det europeiska integrationsarbetet. I
Sverige har organisationerna haft en avgörande betydelse
för utvecklingen. Därför bör de ha en betydelsefull roll i det
integrationsarbete som stundar.
Övrigt internationellt arbete
Sverige har under 80-talet spelat en aktiv roll i det
internationella handikapparbetet.
Sverige deltog mycket aktivt vid tillkomsten av det
världsaktionsprogram som FN antog hösten 1982 och som
utgjort riktlinjerna för det internationella handikapparbetet
under 1980-talet.
Under FN:s handikappårtionde har Sverige, förutom de
reguljära handikappinsatserna via olika FN-organ, gjort
särskilda insatser genom att betala kostnader för
handikappexperter under kortare eller längre tid.
Sverige var värdland för ett expertmöte rörande
handikappfrågor som FN anordnade i Stockholm 1987.
Mötet utvärderade de första fem åren av FN:s
handikappårtionde och gav ett stort antal förslag till hur det
fortsatta arbetet skall bedrivas.
I samband med FN-mötet utfäste sig Sverige att betala 4
milj.kr. som en extra satsning inom den handikappolitiska
biståndsverksamheten.
Under hösten 1989 tog Sverige i FN initiativ till
utarbetandet av internationella regler om handikappades
rätt till full delaktighet och jämlikhet.
Handikappinternationalen har under en följd av år fått
medel för sin verksamhet med särskild inriktning på
uppbyggandet av handikapporganisationer i
utvecklingsländer.
Sverige har deltagit aktivt i såväl Europarådets som
OECD:s verksamhet på handikappområdet.
Det är viktigt att detta mycket aktiva arbete på det
internationella planet fortsätter också i framtiden.
Ansvars- och finansieringsprincipen
Ansvars- och finansieringsprincipen innebär att miljöer
och verksamheter skall utformas och bedrivas så att de blir
tillgängliga för alla människor. Kostnaderna för
anpassningsåtgärderna skall ses som en del av de totala
kostnaderna för verksamheten och därmed finansieras på
samma sätt som verksamheten i övrigt. Principen
formulerades i mitten av 1970-talet av dåvarande
handikapputredningen, och i handlingsprogrammet för
handikappfrågor som utarbetades 1981 betonas allas ansvar
för att handikappade kan vara med i samhället. Ett ansvar
som åvilar både den privata och den offentliga sektorn.
Principen har dock inte kommit att tillämpas i den
omfattning som var tänkt och som varit önskvärt. En
jämförelse mellan offentliga och privata organ som
handikapputredningen gjort visar att man gjort och
planerar göra betydligt mer för att öka tillgängligheten i den
offentliga sektorn än på den privata sidan.
Tiden borde nu vara mogen att inte bara låta ansvars-
och finansieringsprincipen vara en målsättning som endast i
begränsad omfattning får genomslag i konkreta åtgärder.
En lagstiftning om principen på ett antal områden bör
övervägas. Områden som kan komma i fråga är t.ex.
kollektivtrafiken, media- och teleområdet. En lagstiftning
skall i så fall omfatta alla på området verksamma
producenter.
Individinriktade insatser
Det som skiljer svensk handikappolitik från all annan
handikappolitik i världen är den generella basen. En
generell välfärdspolitik som omfattar alla minskar behovet
av individinriktade insatser. Trots det behövs naturligtvis
alltid ett antal riktade insatser. När nu den borgerliga
regeringen gör kraftiga nedskärningar i den generella
välfärden ökar behovet av sådana insatser. Denna
utveckling innebär ett brott mot en hittills förd mycket
framgångsrik politik. Det är olyckligt.
I mitten av 80-talet infördes omsorgslagen. Den ger
utvecklingsstörda, barndomspsykotiska och vuxna
hjärnskadade särskilda rättigheter. Riksdagen har ofta
diskuterat en utvidgning av denna lag.
Handikapputredningen har nu lagt ett förslag om en ny
rättighetslag som inte bara skall omfatta nuvarande
omsorgslags personkrets utan en vidare krets. I denna
personkrets skall inte handikappets art vara avgörande utan
den enskildes behov av stöd.
Allra bäst hade det naturligtvis varit om befintliga lagar
som socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen hade
kunnat tillförsäkra alla människor det stöd de behöver. Så
är det inte. Genom de nedskärningar som den borgerliga
regeringen föreslår när det gäller den generella
välfärdspolitiken förstärks behovet ytterligare av en speciell
rättighetslag för de personer som har störst funktionshinder
och därmed störst behov av stöd.
Handikapputredningen föreslår att ett antal rättigheter
skall ingå i lagen. I dag är möjligheten till personlig assistent
högst begränsad. För den funktionshindrade är inte bara
rätten till assistent viktig utan också rätten att påverka vem
som anställs och hur arbetet skall läggas upp. Kommuner
och landsting måste ges ekonomiska möjligheter att klara
de uppgifter som blir följden av en framtida rättighetslag.
De personer som har svårast funktionshinder har i
jämförelse med andra grupper svårt att hävda sig på
arbetsmarknaden. Även under högkonjunkturer då
sysselsättningsläget är gott är 60--70% av gruppen utan
arbete eller sysselsättning. Mycket talar för att en
sysselsättningsgaranti behövs för denna grupp.
I omsorgslagen finns en rätt för den enskilde till en
gruppbostad. Denna rätt har varit betydelsefull för många
av dem som omfattats av omsorgslagen. I vissa fall har
emellertid gruppbostad från de enskildas synpunkt inte
varit det bästa alternativet. Ett eget boende med särskilt
stöd hade varit att föredra. Därför bör en utvidgad
rättighetslag, som omfattar fler grupper, utgå från att det är
den enskildes behov av boendeform som skall vara det
avgörande.
Habilitering och rehabilitering
Begreppet rehabilitering uttrycker en förmåga som skall
återvinnas. Habilitering uttrycker att en utveckling skall
främjas och leda till en ny förmåga som den enskilde inte
ägt tidigare.
I dag finns stora brister inom habiliteringen och
rehabiliteringen. Det gäller t.ex. olikheter i tillgången på
insatser över landet, olikheter för enskilda och grupper
beroende på funktionshindret och den enskildes
möjligheter att påverka insatserna.
Det är viktigt att landstingens skyldighet att organisera
och finansiera habilitering och rehabilitering tydliggörs. För
att tillgodose detta kan sjukvårdshuvudmannen själv
bedriva verksamheten, använda andra producenter eller
samverka med andra landsting.
För att hjälpa personer med mindre kända
funktionshinder kan det bli nödvändigt att utveckla s.k.
kunskapscentra. Det skulle gagna verksamheten ute i
landet och bereda enskilda möjligheter att få sina behov
tillgodosedda.
Hjälpmedel
Tillgången till adekvata hjälpmedel är centralt för
människor med funktionshinder. Landstingen bör ha
skyldighet att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel för
den dagliga livsföringen och för egen vård och behandling
för alla funktionshindrade.
Denna skyldighet för landstingen kan sedan
kompletteras med ett åtagande om en garanti för den
enskilde om att denne inte skall behöva vänta mer än en viss
längsta tid på rätt hjäpmedel efter modell av den
vårdgaranti som konstruerades av den socialdemokratiska
regeringen.
Tolkverksamheten
Tolkservice har utvecklats från att ha varit insatser
främst utförda av anhöriga eller genom ideella
organisationer till att bli en tolktjänst i samhällets regi. Den
har emellertid ingen lång historia utan upppstod i huvudsak
under 1960-talet. Trots brister är den svenska
tolkverksamheten framträdande i ett internationellt
perspektiv.
I varje landsting finns en tolkcentral. Tolktjänsten är i
huvudsak kostnadsfri för den enskilde. Den svenska
riksdagen uttalade 1981 sitt erkännande av teckenspråket
som dövas första språk. Världens första professur i
teckenspråk finns sedan 1990 inrättad vid Stockholms
Universitet.
För att förbättra förhållandena för döva, dövblinda,
hörselskadade och talskadade behövs ytterliggare åtgärder.
Bristen på tolkar behöver undanröjas genom insatser för en
bättre rekrytering, antalet platser på
teckenspråksutbildningen bör utökas och den bör bli
högskoleanknuten. Fortbildningen behöver också
förbättras. För de dövblinda som ofta är utestängda från
samvaro med andra behövs särskilda aktiveringskurser.
Inom Uppsala läns landsting har en taltjänst för
talskadade utvecklats. Denna verksamhet har visat sig
betydelsefull och det är angeläget att ett utvecklingsarbete
fortsätter. Handikappinstitutet bör tillsammans med
Socialstyrelsen få svara för en utvecklingsinsats som belyser
den nya teknikens möjligheter för den framtida
uppbyggnaden av taltjänst.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den generella välfärdspolitikens
betydelse för människor med funktionshinder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den aktiva
arbetsmarknadspolitikens betydelse för människor med
funktionshinder,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den nuvarande bostadspolitikens
konsekvenser för handikappades möjligheter att få
tillgängliga bostäder,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av specialpedagogiska
hjälpmedel för handikappade,3
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om folkbildningens betydelse för
människor med funktionshinder,4
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheterna för handikappade
att delta i fritids- och kulturaktiviteter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av insatser för familjer
med handikappade barn och för gruppen föräldrar med
funktionshinder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om färdtjänstens betydelse för
människor med funktionshinder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förbättringar av
bilstödet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den nya teknikens möjligheter
för handikappade,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handikapporganisationernas
betydelse i det europeiska integrationsarbetet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvidgad
rättighetslag för människor med stora funktionshinder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att tydliggöra
landstingens ansvar för habilitering och rehabilitering,
hjälpmedelsförsörjning och tolkverksamhet.
Stockholm den 22 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
1 Yrkande 2 hänvisat till AU
2 Yrkande 3 hänvisat till BoU
3 Yrkande 4 hänvisat till UbU
4 Yrkande 5 hänvisat till KrU