Kärt barn har många namn heter det. Generell
välfärdspolitik verkar numera vara ett begrepp som de
flesta politiska partier ansluter sig till. Däremot verkar man
definiera begreppet på de mest skilda sätt. Det förefaller
vara precis lika angeläget här som inom
neutralitetspolitiken att vaska fram ''den hårda kärnan''.
Socialdepartementet fastslår i sin budgetbilaga med
starkt eftertryck att den generella välfärdspolitiken skall
bestå samtidigt som man inför ökad ''självrisk'', dvs. genom
att anbefalla höjda avgifter. Gentemot kommuner och
landsting uttalas att inriktningen skall vara fortsatt
skattestopp och man anvisar möjligheter till ''alternativa
finansieringskällor'', dvs. höjda avgifter.
Bilden som framträder är tydlig. Mindre av offentlig
sektor skall finansieras genom skatter och mer genom
avgifter. Per definition innebär detta en dålig
fördelningspolitik. I stället för att vi alla är med och betalar
t.ex. sjukvården får de sjuka och handikappade själva bära
en större börda.
Ett minimikrav är att denna utvecklings effekt
analyseras noggrant och dess fördelningspolitiska baksida
redovisas tydligt och klart i varje års budget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att effekterna av ökade
''självrisker'' och andra avgifter analyseras från
fördelningspolitisk synpunkt och redovisas.
Stockholm den 22 januari 1992
Ingrid Andersson (s)
Gunnar Thollander (s)