Nu blåser det nya friska vindar i Sverige, men dessa
vindar kanske inte är så friska om inte någonting görs för de
svenska skattebetalarna när det gäller deras rättssäkerhet.
Inte bara på deklarationsdagen då vi på heder och samvete
lämnar vår ''självangivelse'' till myndigheterna, kan det
finnas anledning att erinra om ett väsentligt område där
riksdagen inte har visat något större intresse för reformer,
nämligen skattebetalarnas rättssäkerhet.
Skattemyndigheterna har fem år på sig att riva upp en
deklaration. Ibland går de praktiska konsekvenserna av en
uppriven deklaration ännu längre tillbaka i tiden. Det finns
exempel på hur medborgare råkat ut för eftertaxering som
kritiserade och undanröjde åtgärder nio år tillbaka i tiden.
I dessa fall drabbades de av dryga eftertaxeringar som
påverkade deras privatekonomi märkbart. Sådant kan inte
tillåtas inträffa i ett demokratiskt land som gör anspråk på
att vara en rättsstat! Mycket bör göras innom detta område.
Det finns många fall där skattebetalare råkat ut för
eftertaxeringar i traktamentsfrågor och resersättningar som
vederbörande år efter år beviljats avdrag för. Dessa
människor har uppenbarligen olikheter inför lagen då andra
skattebetalare, som har bättre ''tur'' med bostadsort samt
därav följande skattemyndighet, inte drabbas av samma
efterkrav.
Många av dessa drabbade medborgare som råkat ut för
dessa eftertaxeringar på olika sätt och som har haft ork att
driva dessa skattemål vidare har oftast blivit stoppade i det
svenska rättssamhället vid dörren till regeringsrätten. Dessa
medborgare har oftast fått svaret från regeringsrätten att
''regeringsrätten meddelar ej prövningstillstånd, i följd
varav kammarrättens dom står fast'', en enda mening som
undanröjer dessa drabbade människors sista hopp.
Regeringsrättens avvisande beslut är ofta mycket
häpnadsväckande. I många av dessa fall har det att göra
med frågor där en rad problemställningar inte varit belysta i
praxis tidigare. Dessa och andra erfarenheter vad det gäller
rättssäkerhet för skattebetalare gör att frågan måste ställas
om vi har domstolar som i tillräcklig grad orkar med att
granska lagarna och deras tillämpning.
Dagens lagstiftning har i allt högre grad kommit att sätta
de fiskaliska intressena i förgrunden. Perspektivet i
skattelagstiftningen måste ändras till den enskilda
människans förmån. Det självklara intresse stat och
kommun har av att få in skatt får aldrig genomdrivas på
bekostnad av grundläggande skydd för människors
rättstrygghet.
Vad det gäller straffsatser finns det en tendens från
samhällets sida att överdriva straffen för ekonomisk
brottslighet. Skattebrott skall absolut inte bedömas hårdare
än brott mot person. När det sedan gäller en person som
behandlas fel av myndigheter måste denne få full
ekonomisk kompensation vid sådana felbehandlingar. I dag
begränsas ersättningen till prejudicerande fall. Ersättning
bör även ges för psykiskt lidande. Den person som får bifall
till sina besvär i länsrätt, kammarrätt eller regeringsrätt
måste få full ersättning för sina rättegångskostnader.
Lagen mot skatteflykt, den som vi till vardags kallar
generalklausulen, bör avskaffas. En person som idag vidtar
en helt laglig handling skall inte behöva erfara att
skattemyndigheterna i framtiden betraktar handlingen som
olaglig. I enlighet med detta måste det ännu mer
långtgående förslaget till en ny generalklausul förkastas.
Regeringen bör utreda och komma med förslag till
riksdagen på erforderliga lagändringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att skattebrott inte skall bedömas allvarligare än brott mot
person,yjf331
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den enskilde måste få full ersättning när fel begås av
myndigheter,yjf332
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ersättning bör ges för psykiskt lidande,yjf332
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den som får bifall till sina besvär i länsrätt, kammarrätt
eller regeringsrätt måste få full ersättning för sina
rättegångskostnader,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den som i dag vidtar en helt laglig handling inte skall
behöva riskera att skattemyndigheterna i framtiden
betraktar handlingen som olaglig,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att lagen mot skatteflykt, den s.k. generalklausulen, skall
avskaffas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att förbud måste införas för retroaktiv tillämpning av
skattelag, där skattedomstolarna tolkat en skattelag på
annat sätt än som tidigare förutsätts gälla,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att möjligheten att använda betalningssäkring måste
begränsas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att betalningssäkring i fortsättningen inte bör ske
beträffande skattefordringar som inte är fastställda,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den som drabbas av betalningssäkring alltid måste höras
innan beslut fattas,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att underrättelse om avvikelse från självdeklarationen
aldrig skall få sändas ut senare än en månad före
taxeringsperiodens utgång så att den skattskyldige får rimlig
tid på sig att bemöta avvikelsen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den som överklagar ett beslut till länsrätt automatiskt
bör medges anstånd att betala den kvarskatt som kan ha
blivit följden av taxeringsnämndens beslut, med undantag
för fall där det är uppenbart att besvär över
taxeringsnämndens beslut inte kan bifallas,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att möjligheten att göra en eftertaxering skall begränsas till
två år och endast skall vidtas i fall av uppenbara
skatteundandraganden,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att möjligheten att påföra skattetillägg skall begränsas till
fall av uppenbara skatteundandraganden och
sanktionsavgiften skall i så fall sänkas till 20 %,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att möjlighet till bindande förhandsbesked i alla
skattefrågor måste finnas.
Stockholm den 27 januari 1992
Ian Wachtmeister (nyd)
Peter Kling (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)