Örebro läns landsting genomgår för närvarande en omfattande organisationsförändring. Denna förändring är betingad av dels de ändrade krav på landstingets verksamhet som ställs, dels en ambition att optimera det ekonomiska utrymmet av landstingets ekonomiska resurser.
Av landstingets skatteintäkter beräknas cirka en tredjedel tas i anspråk för kostnader av landstingets lokaler och fastigheter. Alla lokaler och fastigheter som landstinget äger eller förhyr har samband med den verksamhet som bedrivs och som landstinget enligt lag är ålagt att bedriva.
Riksdagen har beslutat att landstingets verksamhet delvis skall överflyttas på kommunerna, den s.k. ÄDEL- reformen. Denna integrering mellan landstingskommunal och primärkommunal verksamhet har till syfte att effektivisera de olika verksamheterna.
Ett av riksdagen taget beslut, om att huvudmannaskapet för äldreomsorgen överförs till primärkommunerna, bör inte medföra merkostnader när fastigheter överförs från landsting till kommun. Enligt stämpelskattelagen 42 § kan regeringen medge befrielse när synnerliga skäl föreligger. En sådan omfattande reform som Ädelreformen bör medföra att undantagsregeln är tillämplig och det bör av förenklingsskäl särskilt lagstiftas om att stämpelskatt inte ska utgå på grund av huvudmannaskapsförändringar mellan kommun/landsting eller staten. Det är inte rimligt att landets 286 kommuner ska anhålla om befrielse från stämpelskatt i varje enskilt fall.
I syfte att få till stånd en effektivare fastighetsförvaltning och att underlätta ÄDEL-reformen vad gäller lokalfrågorna mellan landstinget och kommunerna, har landstinget bildat ett fastighetsbolag, Landstingsfastigheter i Örebro län AB (LIFAB). Fastighetsbolaget drivs helt utan vinstsyfte och har av länsbostadsnämnden ''klassats'' som allmännyttigt bostadsföretag.
När landstinget och fastighetsbolaget ansökte om befrielse från stämpelskatt vid överföring av bostadsfastigheter från landstinget till fastighetsbolaget, gavs underhandsbesked från Kammarkollegiet, att någon befrielse lika den hantering som enligt praxis nu ofta tilämpas mellan primärkommuner och dess bolag, ej är lämplig för landsting. Landstingsverksamhet betraktas enligt juridisk syn i detta sammanhang ej som allmännyttig verksamhet.
Primärkommunala fastighetsbolag blir enligt praxis befriade från stämpelskatt vid överlåtelse av bostadsfastigheter medan landstingskommunala inte blir befriade.
Detta är logiskt sett orimligt och måste med nödvändighet bero på att landstingen inte haft samma behov som primärkommunerna att bolagisera sitt fastighetsinnehav. I nuläget råder en delvis ny situation. Förändringarna inom landstingen sker i hög takt. Det gäller att ta vara på varje möjlighet att vara rationell och effektiv. I vissa situationer, särskilt med beaktande av ÄDEL- reformens konsekvenser, är bolagisering av fastighetsinnehavet en åtgärd som tjänar medborgarnas intressen. Samordning av primärkommunala och landstingskommunala lokalbehov kan ske på ett affärsmässigt och rationellt sätt.
Fastighetsbolag, oavsett om ägarna är landstingskommuner eller primärkommuner, måste behandlas lika. Det gäller naturligtvis också frågan om stämpelskatt vid överförande av fastigheter från en landstingskommun till ett av landstingskommunen helägt fastighetsbolag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika behandling av landstingskommunala fastighetsbolag och primärkommunala i fråga om stämpelskatt vid överförande av fastigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild lagstiftning för huvudmannaskapsförändringar vad gäller stämpelskatt.
Stockholm den 27 januari 1992 Hans Karlsson (s)