Den 1 april 1986 infördes en administrativ
sanktionsavgift inom tullverkets verksamhetsområde,
kallad tulltillägg. Sanktionsavgiften skall debiteras bl.a. vid
felaktigt angivna införselavgifter i tulldeklarationerna. Då
avgiften är 20 %
av det ej redovisade beloppet kan debiteringen bli
betydande. Näringslivet opponerade sig därför kraftigt mot
sanktionsavgiften, då straffet inte står i rimlig proportion till
förseelsen. Tulltillägg debiteras även i de fall kompletta
importhandlingar, exempelvis leverantörsfakturor,
avlämnas till tullverket tillsammans med tulldeklarationen
som klart visar vilka belopp som är tullpliktiga, fast själva
tulldeklarationen kan ha varit felaktigt ifylld.
Sanktionsavgiften påförs även om det ej deklarerade
beloppet endast är mervärdesskatt, som ju senare ändå
kommer till statskassan, även om det sker med viss
försening. Att den mänskliga faktorn finns med i arbetet
med de över 2,5 miljoner
tulldeklarationer som årligen lämnas till
tullverket bör rimligen kunna godtagas av myndigheten, då
inte handlingar undanhålls.
Tulltillägget medför även ett betydande merarbete för
både företag, tullmyndighet och juridiska instanser, då ett
stort antal ärenden med debiterade tulltillägg har
överklagats till tullmyndighet och kammarrätt.
Näringslivet har reagerat kraftigt mot att sanktionen
uttagits på etablerade importföretag, där personal
yrkesmässigt utfärdar tulldeklarationer. Tullmyndighetens
agerande stämmer här inte överens med uttalande som
gjorts i skatteutskottet (SkU 1986/87:8, sid 13)
att den som vinnlagt sig om att fullgöra
deklarationsskyldigheten på ett tillfredsställande sätt,
regelmässigt inte skall behöva bli utsatt för någon form av
bestraffning. Felaktigheten torde då i allmänhet kunna
bedömas som ursäktlig.
Skatteutskottet har även under hösten 1987 (SkU
1987/88:3 sid 40)
erinrat om sitt tidigare uttalande om att sanktionen
inte bör rikta sig mot de många yrkesutövare som
vinnlägger sig om att lämna korrekta deklarationer.
Kammarrätten har nu avgjort ett antal ärenden och har
i fall, då tulltillägg ej kunnat efterges, bl.a. hänvisat till
uttalande i skatteutskottet (SkU 1986/87:8, sid 13)
i sin motivering till att tulltillägg skall debiteras.
Bestämmelserna om tulltillägg är tydligen så
komplicerade att tolka, att förvirringen har spritt sig från
tullverkets tjänstemän till förvaltningsdomstolen.
Klagomålen från näringslivet mot tulltillägget har,
förutom tolkningen av författningen, främst gällt den
försämrade psykiska arbetsmiljön, rättsosäkerheten vid
tillämpningen av bestämmelsen och att debiteringen även
skall utgå på för lågt redovisad mervärdesskatt.
Trots förändringar, som innebär att tulltillägget skall
efterges om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut
detta, finns det missnöje.
Att korrekt behärska gällande bestämmelser på
tullområdet är tillräckligt komplicerat utan ytterligare
bördor av en sanktionsavgift.
Därför måste ursäktligheter på grund av den mänskliga
faktorn erkännas utan avgiftsdebitering, så att tullverket
kan använda sina knappa resurser till att underlätta att klara
dessa nyheter, inte till administrativt merarbete med
sanktionsavgifter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upphävande av bestämmelserna
om tulltillägg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att -- om det första yrkandet ej bifalls -- tulltillägg ej skall
påföras då det är fråga om mervärdesskatt.