Svensk alkoholpolitik bygger på förutsättningen att
alkoholens skadeverkningar är direkt relaterade till den
totala alkoholkonsumtionen i samhället.
Alkohollagstiftningen söker därför åstadkomma en
minskning av den totala konsumtionen genom att begränsa
tillgängligheten. Försäljningsmonopol, åldersgränser,
reglerade öppettider, utskänkningsregler och särskild
beskattning är härvid lagstiftningens främsta instrument.
I denna motion behandlas det sistnämnda
instrumentet -- beskattningen. Däremot diskuteras inte
alkoholpolitikens utformning i övrigt, utan motionen utgår
från förutsättningen att denna politik ligger fast.
Beskattningens utformning
Beskattningen av alkoholhaltiga drycker regleras i lagen
(1977:306) om dryckesskatt. På spritdrycker och vin
omfattar skatten dels en grundavgift som är relaterad till
alkoholstyrkan, dels en procentavgift som är relaterad till
varans pris.
Grundavgiften är för vin indelad i olika intervaller för
alkoholsvagare lättvin, lättvin respektive starkvin medan
den för spritdrycker utgår med visst belopp per liter för
varje volymprocent alkohol. Sammantaget är
beskattningen mycket oöverskådlig, eftersom den på detta
sätt är både alkohol- och värderelaterad.
Notabelt är också att den alkoholrelaterade
grundavgiften endast utgör cirka en tredjedel av den totala
dryckesskatten. Hela två tredjedelar härrör från den del av
beskattningen som inte är beroende av varans alkoholhalt,
utan endast av dess pris.
Beskattningens syfte
Beskattningen av alkoholhaltiga drycker syftar i första
hand till att genom höga priser dämpa medborgarnas
efterfrågan. I såväl 1963 års riksdagsbeslut om
alkoholbeskattningen som i 1977 års riksdagsbeslut om ett
samlat alkoholpolitiskt program har emellertid som
ytterligare mål för beskattningen angivits en strävan att
styra över konsumtionen till alkoholsvagare alternativ.
Dagens system för beskattning är mindre väl ägnat att
uppfylla den senare målsättningen. Den värdeberoende
delen av beskattningen är visserligen differentierad mellan
lättvin, starkvin och spritdrycker på ett sätt som leder till en
progressivitet i beskattningen: alkoholen i sprit blir hårdare
beskattad än alkoholen i starkvin, vilken i sin tur beskattas
hårdare än alkoholen i lättvin.
Däremot finns det ingen progressivitet inom respektive
grupp av drycker. Beskattningen kan därför variera
avsevärt både mellan olika drycker med samma alkoholhalt
och mellan drycker med olika alkoholhalt. I vissa fall får
alkoholsvaga drycker med hög tillverkningskostnad t.o.m.
högre skatt än väsentligt alkoholstarkare alternativ, där
tillverkningskostnaden råkar vara låg.
Slutsatser
Kombinationen av alkoholrelaterad och prisrelaterad
beskattning leder således till uppenbara skevheter.
Från konsumentsynpunkt innebär
alkoholbeskattningens utformning en omotiverad
straffbeskattning av produkter med jämförelsevis hög
tillverkningskostnad, såsom cognac och kvalitetsviner. Från
samhällelig utgångspunkt innebär utformningen att man i
vissa fall direkt motverkar den uttalade strävan att styra
konsumtionen mot alkoholsvagare alternativ.
Konsumtionen styrs mot billigare produkter i stället för mot
alkoholsvagare.
Övervägande skäl talar därmed för en övergång till en
direkt alkoholrelaterad dryckesbeskattning. Den
värderelaterade delen av dryckesskatten, den s.k.
procentavgiften, bör således slopas helt.
Frågan om en sådan omläggning av
alkoholbeskattningen har vid ett flertal tillfällen diskuterats
i riksdagen och föranledde 1989 den dåvarande chefen för
finansdepartementet, statsrådet K-O Feldt, att tillsätta
Alkoholskatteutredningen.
Alkoholskatteutredningen framlade sina förslag (SOU
1991:52) i maj 1991. Utredningen förordar att
alkoholskatten relateras endast till dryckens alkoholhalt
samt uttas efter en progressiv skatteskala, varigenom
alkoholen beskattas hårdare ju högre alkoholhalt drycken
har. Genom förslaget inordnas dessutom alla alkoholhaltiga
drycker i samma, enhetliga skattesystem. Förslaget är
neutralt i den meningen att det inte beräknas påverka
statens inkomster från dryckesskatten.
Alkoholskatteutredningens förslag bör genomföras från
och med den 1 juli 1992 (budgetåret 1992/93).
10 § lagen (1977:306) om dryckesskatt bör därför ha
följande lydelse:
10 § Skatten på spritdrycker, vin och maltdrycker tas ut
med belopp som framgår av följande uppställning.
n
Alkoholhalt
Skatt, kronor per liter
volymprocent
grundbelopp
tilläggsbelopp
över
2,25
högst
3,5
3:50
''
3,5
''
5
10:00
''
5
''
7
12:00
''
7
''
10
17:10
''
10
''
13
26:70
''
13
''
16
36:60
''
16
''
19
47:50
''
19
''
24
47:50
5,10 för hel
volymprocent som
överstiger 19
''
24
''
29
73:00
5,50 för varje hel
volymprocent som
överstiger 24
''
29
''
34
100:50
6,20 för varje hel
volymprocent som
överstiger 29
''
34
''
39
131:50
7:40 för varje hel
volymprocent som
överstiger 34
''
39
168:50
7,50 för varje hel
volymprocent som
överstiger 39
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att 10
§ i lagen (1977:306) om dryckesskatt skall ha den lydelse
som anges i motionen,