Biodling utgör ett klassiskt exempel på en verksamhet
där en väsentlig del av intäkterna inte tillfaller dem som
utövar verksamheten utan i stället ger upphov till intäkter
för andra. Dessa positiva s.k. externa effekter uppkommer
genom binas pollineringsarbete. Värdet härav överstiger
värdet av honungsproduktionen och tillfaller andra än
biodlaren.
Professor Åke Hansson, Lund, har i undersökningar
påvisat att t.ex. blåbärsskörden per 100 blåbärsblommor
blivit tre gånger större i områden med bigårdar jämfört med
områden där bigårdar saknas. Man kan se det som att
biodlingen genom pollineringsarbetet betalar en skatt till
det allmänna.
Biodlarens intäkter understiger således väsentligt det
samhällsekonomiska värdet av verksamheten. Svensk
biodling är i dag ur samhällsekonomisk synpunkt på för låg
nivå och bör därför stimuleras. Tyvärr går utvecklingen
genom en i detta fall alltför stelbent skattelagstiftning och
tillämpning åt andra hållet.
I den skattereform som riksdagen 1989 beslutade om
finns bl.a. en uttalad ambition att i utbyte mot rejält sänkta
marginal- och företagsskatter avskaffa obeskattade
förmåner.
Riksskatteverket företog i slutet av 1970-talet en
utredning om lönsamheten i biodling vilket ledde fram till
att från beskattning undanta biodling där antalet samhällen
uppgick till maximalt 15 st. Undantaget gällde dock inte
biodlare som även har annan inkomst av trädgårdsrörelse
eller jordbruk. Denna praxis övergavs efter
skattereformen. Nu är i princip den minste biodlare
bokförings- och deklarationsskyldig.
Omläggningen har upprört landets hobbyodlare.
Antalet biodlare i Sverige har på några år sjunkit från ca 20
000 ned till nuvarande ca 16 000 st. Under 1991 sjönk
medlemsantalet i Sveriges biodlares riksförbund med ca
1 500. Ca 80 % av biodlarna är över 60 år och har mindre än
10 bisamhällen.
Efter skattereformen fastslogs en värdegräns på 5 000 kr
under vilken bär-, svamp- och kottplockare icke blir
skatteskyldiga. Trots att den samhällsinsats som landets
biodlare gör är oändligt mycket större riskerar stelbent
byråkrati att en mängd pensionärer slutar med sin hobby.
Försäkringar från riksskatteverket om att man inte har för
avsikt att jaga hobbyodlare av bin har inte hejdat avgången.
Lantbruksnämnden i Värmland, som har särskild
expertis på biodlingsområdet, har utrett lönsamheten inom
biodlingen. På basis av denna har Sveriges biodlares
riksförbund gjort en ekonomisk sammanställning som visar
att det genomsnittligt ej uppkommer någon vinst på
hobbyverksamhet med 10 st. bisamhällen.
Sammanställningen har tillställts riksskatteverket.
En av landets två yrkesbiodlareorganisationer, Yrkes-
Biodlarna, har i Bitidningen 1/1992 förklarat att man inte
har några invändningar mot att hobbyodlare med upp till 10
samhällen befrias från krav på bokföring och deklaration.
För att Sverige skall få behålla en frodig grönska, ett
stort antal pensionärer känna sig motiverade att fortsätta
med en värdefull hobby och samhället därmed spara utgifter
för statliga bin och biskötare bör i förevarande fall sunt
förnuft tillåtas segra över kineseri.
Regeringen bör snarast fastställa gränsen för högsta
antalet samhällen för skattebefrielse vid hobbybiodling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattebefrielse för
hobbybiodling.
Stockholm den 23 januari 1992
Bengt Rosén (fp)
Elver Jonsson (fp)