Skattelättnad för privat underhåll och drift av vissa mangårdsbyggnader
Sammanfattning
Välfärdslandet Sverige har råd med vård och bevarande
av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Vård och
underhåll av byggnader har alltid varit den enskilda ägarens
ansvar. Den nya skattelagstiftningen som trädde i kraft den
1 januari 1991 försvårar dock för många fastighetsägare att
uppfylla detta ansvar. Detta gäller särskilt för
mangårdsbyggnader på jordbruksfastigheter. Dessa slott
och herrgårdar utgör en god del av landsbygdens
kulturhistoriskt värdefulla byggnader och en ovärderlig del
av vårt kulturarv. Skattelagstiftningen måste därför snarast
ändras så att avdrag för underhåll av dessa byggnader
återinförs och stimuleras.
Bakgrund
Sverige har ett unikt kulturarv i vårt byggnadsbestånd,
en stor del utgörs av slott och herrgårdar i privat ägo som
är mangårdsbyggnader på jordbruksfastigheter. Stora som
små egendomar har de senaste åren drabbats av
ekonomiska problem. Stora förändringar i samhället gör att
det är svårt att bibehålla sådan lönsamhet i jord- och
skogsbruk att kostnader för underhåll av värdefullt,
gammalt och ofta mycket dyrbart byggnadsbestånd kan
täckas.
Skatteomläggningen som trädde i kraft den 1 januari
1991 upphävde dessutom avdragsrätten för underhåll av
jordbrukets fastigheter. Det negativa resultatet av dessa
faktorer är ett stort hot mot det svenska kulturarvet. Det
kan också bli en mycket dyr affär för staten att ta över
ansvar och underhåll för de fastigheter ägarna ej orkar med.
Privat ägande och underhåll av värdefulla
mangårdsbyggnader måste värnas och uppmuntras
De flesta huvudbyggnader på egendomar bebos ännu av
sina ägare. Det bör dock noteras att det i enskilda fall kan
handla om hundratusentals kronor i underhåll per år för
fastighetsbeståndet på en enda egendom. Större slott eller
herrgårdar nyttjas dessutom sällan mer än till en begränsad
del som boutrymme, men behöver trots detta vård, tillsyn
och underhåll. Det skall också noteras att ansvaret för en
större egendom knappast kan ses som en avundsvärd
uppgift i dag.
Kulturminneslagen 1988, 1 kap. 1 § säger: ''Det är en
nationell angelägenhet att skydda och vårda vår
kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.'' Staten bör
därför inte, i rimlighetens namn, försvåra möjligheten för
privata ägare att ta detta ansvar genom onödigt tunga
skattebördor.
Det är angeläget att öka medvetande hos både ägare och
samhälle om godsens betydelse för andra än enbart deras
innehavare. Här har regeringen ett ansvar bl.a. genom att
så långt som möjligt skapa rimliga ekonomiska
förutsättningar för ägarna att vårda sina kulturskatter och
ta sitt ansvar.
Näringsfrihet och avdragsrätt
Skattelagstiftningen skall omgående ändras så att
avdragsrätt för underhåll och drift av kulturhistoriskt
värdefulla mangårdsbyggnader återinförs.
Mangårdsbyggnad på jordbruksfastighet övergick från
den 1 januari 1991 från att vara näringsfastighet till att bli
privatbostadsfastighet. Detta begränsade möjligheterna att
göra avdrag för underhåll. Det innebär därför att dessa
mangårdsbyggnader bör återföras till att bli
näringsfastigheter och avdragsrätten i rörelse tillämpas som
tidigare. Tekniskt sett görs detta enklast genom ändring
eller tillägg i 5 § i kommunalskattelagen. Det innebär också
att man i beskattningshänseende får tillämpa
förmånsbeskattning för bostad, detta utgör dock inget
större problem om man ser till tidigare tillämpning av denna
regel.
Möjligheten att göra detta avdrag för drift och underhåll
skulle endast gälla byggnader av särskilt kulturhistoriskt
värde. Avdragsrätt bör beviljas för byggnader som är
särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett
område av denna karaktär. Om byggnaden utpekats som
särskilt värdefull inom ramen för den kommunala
planeringen eller är förklarad som byggnadsminne skall
även det medföra avdragsrätt. Saknas ett sådant
beslutsunderlag bör ett intyg från länsstyrelsen om att
byggnaden har sådant värde kunna ersätta det.
Det är svårt att uppskatta den exakta kostnaden för
staten då någon särskild statistik för dessa fastigheter ej
finns att tillgå. Det bör dock nämnas att intäkten för
naturaförmån ger ett avsevärt tillskott. Mot bakgrund av
underskottet i statens finanser kan detta anses som en
orimlig reform, men kostnaden bör ses som en satsning på
kulturminnesvård och ställas mot vad det skulle kunna
komma att kosta om staten skulle ta över underhållet för
dessa fastigheter i framtiden. Hänsyn bör också tas till det
stora kulturvärde som finns i dessa mangårdsbyggnader.
Underhåll och renovering skapar dessutom arbetstillfällen i
den svårt drabbade byggbranschen.
Att återinföra avdragsrätten för underhåll av
mangårdsbyggnader är en investering i vårt kulturarv och
definitivt lönsamt för statsfinanserna på sikt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att systemet med begränsade möjligheter att göra avdrag för
underhåll av mangårdsbyggnader på jordbruksfastigheter
utgör ett hot mot värdefull kulturbebyggelse,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återinförande av avdragsrätt för
underhåll och drift av mangårdsbyggnader av
kulturhistoriskt värde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i 5 §
kommunalskattelagen.
Stockholm den 24 januari 1992
Anne Sörensen (nyd)
Harriet Colliander (nyd)