I och med skattereformen tillämpas schablonvärderingen kronor 44:20 för en måltid av normal beskaffenhet. Undantag har gjorts för lärare vid vissa skolmåltider, för mål som inte innehåller lagad mat samt vid stordriftsfördelar, då maten kan tillhandahållas till ett lägre pris men på marknadsmässiga villkor.
Inom hotell- och restaurangbranschen föreligger sådana stordriftsfördelar, som medför lägre kostnader för produktionen av personalmaten.
Personalmaten skall vara husmanskost och avvika från restaurangens ordinarie utbud. Personalrum, kök och kökspersonal finns tillgängliga i och med att den ordinarie verksamheten bedrivs. Merkostnaden utöver råvarukostnaden är av marginell karaktär genom att personalmaten lagas samtidigt med gästmaten och stordriftsfördelarna utnyttjas.
De anställda inom hotell- och restaurangbranschen är enligt kollektivavtalet automatiskt inackorderade i kost. Kosten är sedan många år åsatt ett pris i kollektivavtalet och räknas upp med konsumentprisindex. Priset är beräknat efter arbetsgivarens faktiska kostnader för att parallellt med den ordinarie verksamheten producera personalmat.
Ett generellt undantag från att tillämpa förmånsvärdet kronor 44:20 borde kunna göras för anställda inom hotell- och restaurangbranschen på grund av att stordriftsfördelarna sänker de faktiska kostnaderna. En jämförelse med övriga länder i Europa visar, att hotell- och restaurangbranschen i dessa länder vanligtvis har speciella regler som avviker från näringslivet i övrigt när det gäller att värdera kostförmåner.
Under 1991 har många företag inom branschen ansökt om sänkt kostvärde hos de lokala skattemyndigheterna. Praxis har blivit, att skälen för sänkt kostvärde har accepterats men att en skiftande flora av värdering av kostvärdet har skett. Som exempel har nämnts, att ett exklusivt konferensslott fått tillämpa det lägsta kostvärdet medan ett stort cateringföretag inom flygbranschen fått ett minst 12 kronor högre kostvärde. Dessa värderingar har inte grundats på individuella bedömningar av de olika hotell- och restaurangföretagens karaktär utan synes ha skett mera slumpartat. Tillämpningen av olika förmånsvärden inom olika delar av landet ter sig svårförståelig inom branschen.
Hotell- och restaurangbranschen omfattar så många anställda, att det finns skäl att fastställa ett enhetligt förmånsvärde för kost och att därvid stordriftsfördelarna beaktas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdering av kostförmån för hotell- och restauranganställda.
Stockholm den 21 januari 1992 Inger Koch (m)