med anledning av prop. 1991/92:117 Avdragsrätt för avgifter till arbetsgivarorganisationer
Inledning
Genom beslut av höstriksdagen 1991 slopades
löntagarnas skattereduktion för fackföreningsavgift fr.o.m.
beskattningsåret 1992. Samtidigt aviserades ett förslag till
vårriksdagen 1992 om begränsning av avdragsrätt för
avgifter till arbetsgivarorganisation.
I föreliggande proposition föreslås att arbetsgivares
avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för avgift till
arbetsgivarorganisation avskaffas till den del den inte avser
konfliktändamål.
Personlig levnadskostnad eller omkostnad för
inkomsternas förvärvande?
Frågan om avdragsrätt för fackföreningsavgift har varit
föremål för överväganden i olika sammanhang sedan mitten
av 1940-talet. Även frågan om en begränsning av
arbetsgivarnas avdragsrätt för motsvarande avgifter har
utretts tidigare.
Medlemsavgifter betraktas i skattelagstiftningen i regel
som privata levnadskostnader. Privata levnadskostnader är
i princip inte avdragsgilla.
Lagstiftningen på framförallt arbetsmarknaden har
medfört ökade uppgifter för löntagarnas fackliga
organisationer. Detta har bland annat lett till en höjning av
medlemsavgifterna.
Det är en grundläggande princip i inkomstbeskattningen
att det enbart är utgiftens karaktär som avgör om ett
företags eller en persons kostnader är avdragsgilla eller ej.
Formen för eller organisationen av en viss verksamhet bör
sakna betydelse för den skattemässiga bedömningen.
Av många skäl är det rimligt att betrakta löntagarnas
fackliga avgifter som en regelrätt utgift som har ett direkt
samband med tjänst.
Vad gör fackföreningarna?
Fackföreningarna har en mängd uppgifter. Av dessa
uppgifter intar vad som skulle kunna betecknas som
kontraktsarbete den helt dominerande uppgiften. Arbetet
rör bl.a. löner, arbetsmiljö, arbetarskydd,
medbestämmande och arbetsrätt.
Av den totala resursåtgången för fackföreningarna
svarar detta kontraktsarbete för ca tre fjärdedelar. En stor
del av dessa kostnader rör lokalt fackligt arbete,
uppskattningsvis något mer än hälften, och betalas direkt av
företagen. Denna kostnad är fullt ut avdragsgill för
företagen.
Av fackföreningsavgiften kan ca 60 procent uppskattas
gå till vad vi här betecknat som kontraktsarbete. Sedan
inkomståret 1992 är denna kostnad, som enligt vår mening
är en kostnad för inkomstens förvärvande, inte längre
avdragsgill för löntagarna. Här föreligger alltså en
skattemässig obalans mellan löntagarna och
arbetsgivarparten.
Av en fackförenings övriga uppgifter, såsom
arbetslöshetsförsäkring, marknadsföring, bevaka
myndighetsbeslut m.m., är det ett rimligt antagande att
ytterligare en del av medlemsavgiften går till kostnader som
är att betrakta som omkostnader för intäktens förvärvande
och bibehållande.
Skattemässig likabehandling?
Genom den nu föreslagna avdragsbegränsningen för
avgifter till arbetsgivarorganisationer hoppas regeringen
uppnå en likvärdig behandling av löntagarnas respektive
arbetsgivarnas kostnader för organisationsavgifter.
Emellertid måste det konstateras att det föreslagna
avdragsförbudet relativt lätt kan kringgås. Det kan ske
genom att bilda olika servicebolag till vilka man överför
uppgifter och frågor som idag sköts av en
arbetsgivarorganisation. Möjligheten att bilda sådana
servicebolag finns sannolikt också för fackföreningarna.
Det kan dock antas att arbetsgivarnas möjligheter till ett
sådant kringgående är enklare att uppnå. Avgifterna till
dessa servicebolag är momsbelagda. I motsats till
arbetsgivarna, som lyfter av momsen, tvingas nämligen
löntagarna betala moms på servicebolagets tjänster.
Därmed uppstår även i detta fall en skattemässig obalans
mellan arbetsgivarna och löntagarna.
Redan med nuvarande förslag uppstår en skattemässig
olikformighet. Arbetsgivarna kan betala sina fackliga
kostnader med enkelbeskattade inkomster, d.v.s.
inkomster som beskattas med enbart bolagsskatt (30 %).
Däremot måste löntagarna finansiera sina fackliga
kostnader med dubbelbeskattade inkomster, d.v.s.
inkomster som först beskattas med arbetsgivaravgifter och
därefter med inkomstskatt.
Verksamheten hos de fackliga organisationerna är i regel
mera mångsidig än hos olika organisationer på
arbetsgivarsidan. Som ovan påpekats har också många
arbetsgivare valt att fördela vissa verksamheter och frågor
till fristående organisationer, t.ex. Industriförbundet och
LRF.
Även om dessa organisationer inte ägnar sig åt
förhandlingsverksamhet finns det betydande likheter
mellan dessa organisationer och de etablerade
organisationerna på arbetsmarknaden. Det är också dessa
likheter som bör vara utgångspunkten vid en bedömning av
om avgifter till fackliga och andra organisationer ska stödjas
via skattesystemet.
Mot bakgrund av att propositionen enbart berör
arbetsmarknadens organisationer kommer det i realiteten
att finnas en brist på skattemässig neutralitet mellan
medlemsavgifter till olika intresseorganisationer.
Återinför skattereduktionen för fackföreningsavgift
Mot bakgrund av vad vi ovan sagt finns det fog för att
betrakta avgifter till löntagarnas fackliga organisationer
som en utgift för inkomsternas förvärvande. Fördelarna av
den fackliga verksamheten omfattar alla arbetstagare,
medan verksamheten till största delen finansieras enbart av
de fackligt organiserade.
Det är också ett vitalt samhällsintresse med starka parter
på arbetsmarknaden. Formen för eller organisationen av
denna verksamhet bör inte heller styra den skattemässiga
behandlingen.
Vi anser det riktigt och viktigt med ett systematiskt
riktigt skattesystem som ger samma förutsättningar för alla
typer av organisationer. Det föreliggande förslaget leder
som vi visat inte till en sådan likformig och neutral
skattebehandling av olika organisationer och
organisationsmedlemmar.
Vi avvisar därför propositionens förslag. Regeringen bör
i stället återkomma till riksdagen med förslag till återinförd
skattereduktion för fackföreningsavgift såsom den var
utformad för inkomståret 1991.
Vi anser också att det finns anledning att för framtiden
utreda hur beskattningen av medlemsavgifter för facklig
verksamhet på såväl löntagarsidan som arbetsgivarsidan bör
utformas i syfte att åstadkomma ökad skattemässig
likformighet och neutralitet mellan olika
intresseorganisationer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag i
syfte att återinföra skattereduktionen för
fackföreningsavgift såsom den gällde inkomståret 1991,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skattemässigt likformig och
neutral behandling av medlemsavgifter.
Stockholm den 21 april 1992
Lars Hedfors (s)
Bo Forslund (s)
Anita Johansson (s)
Bruno Poromaa (s)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Gunnar Nilsson (s)
Sverre Palm (s)
Karl Hagström (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Roland Sundgren (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Kaj Larsson (s)
Inger Lundberg (s)
Martin Nilsson (s)