Förvärvsfrekvensen bland invandrarkvinnorna är
betydligt lägre än bland motsvarande svenska kvinnor. I
Stockholms län har invandrarkvinnorna dock en högre
förvärvsfrekvens än invandrarmännen. För en del
invandrargrupper, framför allt för dem som kommer från
länder utanför Europa, är förvärvsfrekvensen under 50 %.
Jämfört med svenska kvinnor befinner sig
invandrarkvinnorna på en än mer begränsad
arbetsmarknad. I storstadsområdena är det inte heller
ovanligt att de kombinerar flera deltidsjobb med obekväma
arbetstider.
I ett läge med lågkonjunktur och även spirande rasism
har invandrarkvinnorna ett mycket tungt lass att bära.
Erfarenheter från tidigare lågkonjunkturer visar att de har
mycket svårt att komma tillbaka till fasta jobb om de blir
arbetslösa. Befintlig statistik visar att långtidssjukskrivning
och förtidspensionering är vanligare bland invandrare än
bland svenskar, och detta gäller i synnerhet de ''tidiga''
arbetskraftsinvandrarkvinnorna.
Den dolda arbetslösheten kan antas vara betydande
bland invandrarkvinnorna, men här saknas forskning. Vilka
är hindren för att få arbete, vilka åtgärder behöver vidtas
för att främja invandrarkvinnornas inträde på
arbetsmarknaden är exempel på frågor som behöver redas
ut.
Regeringen bör uppdra åt invandrarverket att särskilt
redovisa vilka åtgärder som kan behövas på olika
samhällsområden för att stärka invandrarkvinnornas
ställning. I en sådan redovisning bör arbetsmarknadsfrågor
och vuxenutbildningsfrågor vara viktiga delar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppdrag till invandrarverket att
redovisa åtgärder för att stärka kvinnornas ställning i
samhället.
Stockholm den 27 januari 1992
Ines Uusmann (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Lahja Exner (s)