Vänsterpartiet har många gånger föreslagit en rad
åtgärder som, om de förverkligades, skulle kunna bidra till
att invandrarpolitikens målsättningar uppfylldes.
Men det går lätt att konstatera i dag att ett
förverkligande av den av riksdagen fastställda
invandrarpolitiken är mer avlägset än någonsin. Framför
allt gäller detta frågor som berör invandrarnas situation i
samhället och på arbetsmarknaden.
Det arbete Invandrarverket bedrev tidigare har upphört
till förmån för akuta insatser inom flyktingmottagandet.
Invandrarverkets uppgifter beskrivs enligt följande:
fortlöpande bevaka behovet av åtgärder för att främja
invandrares och språkliga minoriteters sociala och
kulturella situation i Sverige, uppmärksamma berörda
myndigheter på sådana behov samt verka för att vidtagna
åtgärder samordnas och att myndigheternas handläggning
av ärenden enligt utlännings- och
medborgarskapslagstiftningen är effektiv,verka för
samordning av samhällsinformation till invandrare samt
svara för sådan samhällsinformation till invandrare som inte
ankommer på annan myndighet och för information till
allmänheten i invandrarpolitiska frågor,svara för sådan
dokumentation om invandrares och språkliga minoriteters
sociala och kulturella situation som inte ankommer på
annan myndighet,vara kontaktorgan mellan samhället
och invandrare, språkliga minoriteter samt deras
sammanslutningar.
Det är en väsentlig skillnad på hur verkets arbete bedrivs
i verksamhetsplaner och andra dokument och det arbete
som görs i verkligheten. Orsaken till det kan diskuteras,
men det vore ärligare om verket talade om att man i
nuvarande läge inte kan uppfylla ovan nämnda
arbetsuppgifter och också talar om varför.
Till att börja med är det viktigt att man ser till att det
blir möjligt för vanligt folk att komma i kontakt med verket
överhuvudtaget, vilket är helt omöjligt i dag. Detta är det
minsta man kan begära av ett statligt verk.
Det är uppenbart att man håller på att rasera ett långt,
mödosamt och tålmodigt uppbyggnadsarbete vad gäller
invandrarpolitiken. Detta sker samtidigt som alarmerande
rapporter talar om ökad brottslighet bland
invandrarungdomar och utländska medborgare.
Andra minst lika alarmerande rapporter talar om
invandrarungdomarnas och andra generationens
invandrares ökade andel bland personer med psykiska och
psykosomatiska problem.
Som alla känner till blir flyktingar så småningom
invandrare och följaktligen föremål för invandrarpolitiska
åtgärder från stat, kommuner och landsting. Vi anser att
ansvaret ska ligga där frågorna primärt behandlas och inte
på ett särskilt statligt verk. Vi har inget kvinnoverk för
kvinnofrågor, ungdomsverk för ungdomsfrågor o.s.v. Detta
behandlas utförligt i vår motion om Invandrarverket.
De viktigaste frågorna på invandrarpolitikens område i
dag är de som berör invandrarnas situation på
arbetsmarknaden.
En konstant hög arbetslöshet, utslagning och
diskriminering berör andra generationens invandrare och
förvärras i lågkonjunkturen.
De utländska medborgarnas förvärvsfrekvens har
minskat under hela 1980-talet. Minskningen är störst inom
gruppen utomnordiska medborgare.
Den pågående strukturella omvandlingen inom
arbetsmarknaden och speciellt inom näringsgrenarna
industri, handel och restaurang bidrar till ökad arbetslöshet
för invandrarna. Drygt hälften av de utländska
medborgarna arbetar inom dessa näringsgrenar jämfört
med en tredjedel för svenska medborgare.
En annan orsak till invandrarnas dåliga
arbetsmarknadssituation är en allt mer näringslivsanpassad
arbetsmarknadspolitik som främst syftar till att
tillfredsställa näringslivets behov i stället för att skaffa jobb
åt dem som är arbetslösa eller riskerar att bli det.
En tredje orsak är de nya, mycket avancerade och
annorlunda krav på utbildning, prestation och ålder, som
industrin ställer i dag. Det är krav som flertalet av
invandrarna inte kan motsvara.
Detta skapar en tilltagande yrkesmässig, social och
ekonomisk segregation i samhället där en växande grupp av
människor blir kroniskt arbetslösa eller hänvisade till
lågavlönade serviceyrken.
Till den gruppen hör större delen av invandrarna och
framför allt kvinnor och ungdomar.
Bland flyktingarna som har kommit under senare år
finns en stor andel personer som har högre utbildningar. Ett
problem för denna grupp är att få sina meriter rättvist
värderade inför fortsatta studier och på arbetsmarknaden.
Det är därför angeläget att berörda myndigheter skyndsamt
åtgärdar denna fråga.
Sammanfattningsvis nödgas man konstatera att om
ingenting görs vad gäller invandrarnas situation på
arbetsmarknaden och i samhället i övrigt, och om
invandrarnas utslagning och segregation tillåts fortsätta, så
kommer vi på 1990-talet att ha inte ett B- eller C-lag i
samhället utan ett underproletariat med förödande
konsekvenser för samhällsutvecklingen. Den öppna
rasismen kommer då att finna gynnsam grogrund till skam
för arbetarrörelsen och de värderingar den säger sig
representera.
För att undvika en sådan utveckling bör tre principer slås
fast för samhällets insatser.
Samhället skall tillhandahålla svenskundervisning,
yrkesutbildning och lämplig praktik på sådana ekonomiska
villkor att var och en kan delta. Kvalifikationer, förvärvade
i Sverige eller utomlands, skall accepteras av arbetsgivare
utifrån kvalifikationernas faktiska värde.
Lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden
måste genomföras.
Satsningar på invandrarungdomar
Vänsterpartiet anser att det krävs ett sammansatt
åtgärdsprogram för att stötta de arbetslösa
invandrarungdomar som är, eller håller på att bli, utslagna.
Till en del kan detta bestå av åtgärder och förstärkningar på
arbetsmarknadsutbildningens område, på
arbetsförmedlingar, på skolans och utbildningens och på
fritidens områden. Men detta är inte nog. Det fordras
framför allt ett intensivt arbete för att överhuvud taget få
kontakt med dessa ungdomar.
Vänsterpartiet föreslår att resurser skall ställas till
kommunernas förfogande för ett socialt stödprojekt för
invandrarungdom. Detta bör organiseras så att invandrare
anställs för att arbeta inom sin egen nations- och
språkgrupp. Vi tror att detta är en förutsättning för att
komma förbi barriärer av främlingskap och
språksvårigheter. Det kan dessutom vara en utgångspunkt
för att skapa förutsättningar att bygga upp en nationell
identitet hos invandrarungdomarna. Arbetet måste
självfallet bygga på uppsökande verksamhet, men bör ges
en fast bas i form av lokalutrymmen i invandrartäta
bostadsområden. Stor frihet måste lämnas när det gäller
verksamhetens konkreta utformning för att den skall kunna
anpassas till skilda förhållanden. De invandrare som skall
arbeta med verksamheten måste ges en grundlig utbildning
för att finna sig väl tillrätta bland svenska institutioner inom
sociala och andra vårdområden, inom utbildningssystemet
och inom arbetsmarknadsväsendet. Detta är nödvändigt för
att invandrarungdomarna skall få det konkreta stöd de
behöver i olika situationer.
Invandrarorganisationerna har en avgörande betydelse i
den verksamheten. Det är viktigt att de personer som skall
arbeta åtnjuter ett stort förtroende inom den egna
nationsgruppen och att verksamheten bedrivs i nära och
kontinuerligt samarbete med invandrarorganisationerna.
Vänsterpartiet har i tidigare framlagda motioner
utförligt motiverat behovet av ökade insatser på en rad
områden inom invandrarpolitiken. De områden som vi
anser anslagsmässigt bör prioriteras är bl.a.
organisationsstödet till invandrarorganisationernas
kulturella verksamhet, stöd till verksamhet bland
invandrarkvinnor och stöd till vissa avgränsade projekt.
Kvinnoverksamheten har ökat markant under de senaste
åren. I stor utsträckning har invandrarkvinnor organiserat
sig inom ramen för de nationella riksförbunden, som i regel
är utpräglade familjeorganisationer. Inom flera nationella
riksförbund har man bildat kvinnoutskott och sektioner
både på central och lokal nivå. Invandrarverkets projekt för
greker, turkar och jugoslaver visar tydligt behovet av
stödjande verksamhet för kvinnor bland de gamla
arbetskraftsinvandrarna.
Vänsterpartiet anser att med tillräckligt stöd från det
svenska samhället kan invandrarorganisationerna göra
viktiga insatser för barn, ungdomar och kvinnor i de egna
grupperna. Förutsättningar finns för att driva verksamhet
på ett sätt som inte bryter mot välbekanta normer och
värderingar utan i stället stärker invandrarungdomarnas
och kvinnornas identitet och förankring i den egna kultur-
och språkgruppen. Invandrarföreningarna har också
särskilda förutsättningar att engagera ungdomar med
bristande kunskaper i svenska språket och svårigheter att
utnyttja det svenska fritids- och kulturutbudet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning i
enlighet med vad i motionen anförts om arbetsfördelningen
mellan olika departement och statens invandrarverk,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
för att starta ett socialt stödprojekt bland
invandrarungdomar i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till
invandrarorganisationerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskundervisning,
yrkesutbildning och praktik,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden.1
Stockholm den 26 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)