I Sverige har många flyktingar funnit en fristad när de
tvingas fly från förföljelse och terror. Det är angeläget att vi
i vårt land visar humanitet och medmänsklighet genom att
låta människor på flykt få en dräglig tillvaro hos oss.
Den invandring som historiskt sett skett till Sverige har
varit till gagn för hela det svenska samhället. Detta
förhållande gäller främst arbetskraftsinvandringen, men
även de flyktingar som fått stanna har på många sätt berikat
vårt land.
Emellertid har den stora flyktingström som på senare år
gått till Sverige medfört en hel del problem.
Påfrestningarna för mottagningsapparaten -- polisen,
invandrarverket och dess handläggare, förläggningarna och
så vidare -- har varit stora.
De långa handläggningstider, som det i många fall blivit
tal om, har för de asylsökande varit påfrestande. Den
påtvingade sysslolösheten och ovissheten om de får stanna i
Sverige eller inte har för många blivit stora
irritationsmoment, där till och med psykiska problem har
uppstått.
På förläggningsorterna uppstår ibland spänningar
mellan de asylsökande och den bofasta befolkningen. Detta
är särskilt vanligt i mindre orter när antalet flyktingar är
stort i förhållande till antalet bofasta invånare.
Även om huvuddelen av de asylsökande väl anpassar sig
till de regler, bestämmelser och lagar som gäller måste dock
konstateras att avvikelser från detta mönster förekommer.
Inbrott, skadegörelse och annan brottslig verksamhet ligger
enligt vissa uppgifter ofta på en högre nivå i
förläggningsorterna än i omgivande orter. Det kan inte
uteslutas att vissa flyktingar ligger bakom detta förhållande.
Vid bedömningen av asylärenden vägs flyktingens
brottsbelastning in som en viktig faktor. När det gäller
konventionsflyktingar måste självfallet stor hänsyn tas till
vad som kan hända flyktingen vid återkomsten till
hemlandet. Enkelt uttryckt kan inte en asylsökande sändas
tillbaka till ett land där han eller hon riskerar livet även om
grova brott begåtts i Sverige. I dessa fall skall vederbörande
dömas efter svensk lag, dock utan utvisning.
För de facto-flyktingar, och i de fall flyktingskälen är
svagare än i det förra fallet, bör bedömningen vara en
annan.
Vi anser att för dessa skall den brottsliga verksamhet
som de begår i väntan på beslut i större utsträckning än
hittills vägas in i bedömningen. Den praxis som tillämpas
bör få en strängare utformning.
Det är även viktigt att polisen får sådana resurser att
dessa brott i större utsträckning kan förhindras. Annars
föreligger en uppenbar risk att enskilda eller grupper av
ortsbefolkningen på förläggningsorterna själva försöker
träda i polisens ställe. Detta bör förhindras genom att
polisen fullt ut klarar dessa uppgifter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrad praxis i asylärenden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisresurser för att förhindra
brott.1
Stockholm den 23 januari 1992
Bertil Danielsson (m)
Leif Carlson (m)