Kampen mot främlingsfientlighet och rasism måste föras
oförtrutet, kontinuerligt och konsekvent. Det är visserligen
värdefullt med enstaka kampanjer och manifestationer som
direkt svar på illdåd, slagord och nazistiska tendenser i t.ex.
skolorna. Det löser emellertid inte de underliggande
orsakerna till att sådana företeelser överhuvud taget
förekommer.
Det finns inte någon patentmedicin mot rasism. Den
måste bekämpas på flera sätt -- i stort och smått.
De senaste två årtiondenas stora invandring har
inneburit en stor förändring av det svenska samhället med
många nya etniska, nationella och religiösa grupper. Detta
har självklart ställt krav på öppenhet, tolerans och kunskap
hos det svenska folket. I stort har denna förändring gått
konfliktfritt även om det finns enstaka och ofta upprörande
exempel på motsatsen. Jämfört med många andra
europeiska länder har vi också, genom aktiva
invandrarpolitiska åtgärder, kunnat undvika en stark
segregation mellan landets gamla och nya invånare. Sådan
segregation föder också konfrontation -- ibland våldsam.
I Sverige har det heller inte funnits jordmån för något
politiskt parti att nå rikspolitisk framgång med ett rent
rasistiskt eller främlingsfientligt budskap. Den absolut
viktigaste förutsättningen också för framtiden är en stark
politisk sammanhållning kring de demokratiska värdena.
Detta utesluter inte en öppen debatt om invandringen
och dess villkor. Tvärtom måste människor få svar på sina
frågor, få ifrågasätta, få ta ställning till eventuella alternativ
också på detta politikområde. Färdiga uppfattningar från en
moralisk elit föder bara misstänksamhet och misstro. Detta
har bland andra den norske samhällsforskaren Ottar Brox
pekat på.
I ett sådant debattklimat blir man heller inte särskilt
motiverad att skaffa sig kunskap om invandringen eller
invandrarpolitiken. Utan kunskap blir man ett lätt byte för
de som odlar myter och sprider medvetna lögner.
Det finns också all anledning att sprida kunskap om den
snabba internationaliseringen och vad den har kommit att
innebära för människors rörlighet mellan länder och över
kontinenter. Det torde kommma många tillfällen i samband
med EG-debatten att belysa den frågan.
Berörda myndigheter -- framför allt Invandrarverket --
måste fortsatt och offensivt framställa och sprida
informationsmaterial.
Myndigheterna når dock långt ifrån alltid ut till de
många människorna. Folkbildningen vilar på aktiva
folkrörelser och deras bildningsförbund. Dessa
organisationer går nu i spetsen för en imponerande
kampanj för ökad förståelse och medmänsklighet. Det sker
genom att sprida ökad kunskap och genom att skapa
mötesplatser. I annat sammanhang har vi motsatt oss de
kraftiga neddragningarna av anslagen till folkbildningen.
Det är gott och väl att särskilda medel avsatts till kamp mot
rasismen med det är bara den livskraftiga folkrörelsen som
kan utnyttja sådana riktade resurser.
Det är också i mångt och mycket bildningsförbunden
som bär ut och sprider alla de aktiviteter som tillsammans
utgör det mångkulturella Sverige. Folkbildningens breda
kulturverksamhet behövs för att stärka den egna nationella
identiteten och samtidigt kunna öka förståelsen för
invandrarnas och andra nationers kulturmönster.
Invandrarnas egna organisationer är en god resurs och
viktig målgrupp i denna folkbildning. De kan mycket om
sina egna grupper och kan fungera som brobyggare.
Invandrarna behöver också lära sig mera om Sverige, om
svenskar, om varandra.
Skolans roll när det gäller att fostra till tolerans och
solidaritet är odiskutabel. Så gott som alla barn har i dag
skol- eller klasskamrater med invandrarbakgrund. Detta
borde betyda att kommande generationers vuxna är mera
vana att umgås och samarbeta med människor av olika
ursprung. Tyvärr har ju också barn och ungdomar visat sig
särskilt mottagliga för mytbildning och fördomar. Den extra
satsning på skolan och lärarnas bildning som föreslås i den
socialdemokratiska partimotionen om grundskolan är
därför mycket angelägen.
Massmedierna har en viktig roll för att bevaka det som
sker i samhället på detta område. Massmediabevakningen
av rasistiska handlingar och organisationer kräver dock
varsamhet. Risken att ge rasisterna för stor uppmärksamhet
måste vägas mot faran att förringa deras betydelse. För att
klara en sådan balansgång krävs kunskaper både om
rasismen och om invandringens alla positiva sidor.
Journalister bör erbjudas fördjupning och fortbildning på
detta område.
En ytterligare möjlighet som vi vill peka på är en skärpt
lagstiftning, både när det gäller rasistiska dåd och när det
gäller diskriminering av invandrare. Det utredningsarbete
som pågått och pågår bör så snabbt som möjligt resultera i
beslut hos regering och riksdag.
Det som nu anförts kan sammanfattas i följande
punkter:politisk sammanhållning kring de demokratiska
värdenaaktiv invandrarpolitiköppen debatt om
invandringens betydelse och dess villkorökade
kunskaper om internationaliseringenfakta och
informationsmaterialstöd till folkrörelser, folkbildning
och kulturstöd till skolan och lärarutbildningen
fortbildning av journalisterskärpt lagstiftning
Riksdagen bör uttala stöd för en sådan bred ansats i
kampen mot främlingsfientligheten och rasismen. Detta bör
ges regeringen tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot rasism och
främlingsfientlighet.
Stockholm den 24 januari 1992
Maj-Lis Lööw (s)
Maud Björnemalm (s)
Georg Andersson (s)
Lahja Exner (s)