I december 1989 skärpte den dåvarande
socialdemokratiska regeringen asylpolitiken tillfälligt i så
måtto att asyl huvudsakligen endast skulle beviljas de
utlänningar vilka kunde definieras som flyktingar enligt
Genèvekonventionens definition. Moderata Samlingspartiet
och Centern ställde sig bakom regeringsförslaget.
Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avvisade
detsamma.
Under tiden 1988 till och med 1991 har 150.000
utomnordiska personer fått tillstånd att bosätta sig i
Sverige. Ungefär 65.000 har fått stanna enligt reglerna om
asylrätt (varav huvudparten av humanitära skäl). 75.000 har
fått tillstånd att bosätta sig i Sverige enligt reglerna för
anhörighetsinvandring.
Antalet som bedömts vara flyktingar enligt
Genèvekonventionens definition uppgick under nämnda tid
till knappt 10.000!
Dessa siffror är rensade från adoptivbarn,
gäststuderande och sådana vilka fått arbets- och
uppehållstillstånd enligt bestämmelserna för
arbetsmarknadsinvandring, samt sådana vilka faller under
den nordiska arbetsmarknadslagstiftningen.
I slutet av 1991 beslutade den nuvarande regeringen om
en återgång till den asylpolitik som gällde före
decemberbeslutet 1989. Detta innebär rimligtvis att vi
framöver kommer att ge asyl åt i huvudsak andra
asylsökande än de vilka uppfyller Genèvekonventionens
krav. Beslutet är beklagligt, orättvist och inhumant mot
bakgrund av den globala flyktingsituationen i världen och
dessutom skiljer vi ut oss jämfört med den praxis som råder
i övriga Västeuropa!
Det hävdas ofta i asyldebatten att flyktingpolitiken inte
får bli ett konjunkturinstrument. I detta kan instämmas så
länge vi i huvudsak beviljar asyl åt konventionsflyktingar.
Då däremot asylbegreppet utvidgas finns det skäl och
definitivt starka sådana för att börja se hur många som har
det svårt i dagens Sverige.
Sverige befinner sig i dag i ett ytterst besvärligt
ekonomiskt läge. Vi tvingas till ovälkomna besparingar och
neddragningar i syfte att på sikt erhålla balans i landets
ekonomi. De av regeringen föreslagna åtgärderna är
nödvändiga, men upplevs säkert av många som
betungande. Ingen som följer med i debatten i press och
andra media kan undgå att konfronteras med de många
svårigheter många människor upplever.
Arbetslösheten är nu högre än någonsin, och det finns
inget som talar för en ändring i det korta perspektivet.
Bostadsbristen för ungdomar är akut i våra storstäder.
Många sjuka och äldre upplever vård och omsorg som
undermålig och det med all rätt. På många håll i landet är
skolor i ett miserabelt skick. Exemplen kan dessvärre
mångfaldigas.
Nu kan det med all rätt hävdas att mycket av det
uppräknade kan härledas till gamla missgrepp och felaktig
politik. Men situationen är som den är, och det kommer att
ta lång tid att komma till rätta med alla problem och
svårigheter.
Att i ett sådant läge utvidga asylbegreppet är utmanande
mot medborgarna och får som effekt att förtroendet för
politiker och deras verksamhet minskar. Det kan inte vara
rättvist och humant att majoriteten av de asylbeviljade åter
skall vara sådana som genom egna resurser och kontakter
sökt sig till Sverige. Detta särskilt med tanke på de tyvärr
alltför många som sitter under svåra förhållanden i världens
flyktingläger!
I flyktingdebatten talas det ofta om ett slags Columbi ägg
som skulle vara lösningen på många problem, nämligen att
låta asylsökande arbeta under utredningstiden. Detta är i
dagsläget och säkert under lång tid framöver enbart
teoretiska resonemang då arbetslösheten ökar kraftigt i
Sverige! Dessutom har enligt Invandrarverket försök med
sådan verksamhet gjorts i Norge, men dessa har nu i
huvudsak stoppats. Orsaken var att många sökte asyl i
avsikt att under en kort tid få ett jobb.
Sverige bör, efter förmåga, bevilja asyl åt i huvudsak
konventionsflyktingar. I stället för att utvidga asylbegreppet
måste den största delen av insatserna gå till flyktingar vilka
befinner sig i världens tyvärr alltför många läger. I denna
åsikt erhålles säkert instämmande av FN:s
flyktingkommissariat och regeringarna i de länder som
hyser det stora antalet flyktingar, där ansvariga
myndigheter utsätts för enorma problem och svårigheter!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges flyktingpolitik.
Stockholm den 22 januari 1992
Sten Andersson (m)
i Malmö