med anledning av proposition 1991/92:138 Ändringar i utlänningslagen (1989:529), m.m.
Vänsterpartiet framförde i sin partimotion
(1988/89:Sf29) med anledning av propositionen om ny
utlänningslag att den nya lagen skulle komma att innebära
att barn oftare skulle tas i förvar eftersom kravet på
synnerliga skäl utmönstrades ur lagtexten. I motionen
hemställdes att riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna ''att barn endast bör få tas i förvar i
yttersta undantagsfall och att den hittillsvarande
tillämpningen av lagen inneburit förvar av barn i alldeles för
hög utsträckning''.
Socialförsäkringsutskottet avstyrkte bifall till
motionsyrkandet och uttalade att man hade svårt att finna
fog för påståendet att de nya reglerna skulle ge större
utrymme för förvarstagande av barn. Enligt utskottet gav
de föreslagna bestämmelserna garantier för att förvar skulle
komma att tillgripas endast om det fanns mycket starka skäl
för åtgärden.
Riksdagens majoritet gick på utskottets linje, men
förslaget blev med stöd av regeringsformen 2 kap 12 § 3 st
vilande i 12 månader innan det slutgiltigt antogs av
riksdagen.
Vänsterpartiet har därefter flera år i rad under den
allmänna motionstiden återkommit med yrkanden om
införande av totalförbud i utlänningslagen mot barnförvar
sedan det visat sig att antalet förvarstagna barn steg
dramatiskt efter de nya bestämmelsernas införande.
Folkpartiet har också bl.a. i en partimotion
(1990/91:Sf646) med Bengt Westerberg och Birgit Friggebo
som första och andra namn krävt totalförbud mot
förvarstagande av barn med följande motivering:
''Hundratals barn blir varje år inlåsta endast av det skälet att
deras familjer sökt asyl. Att överhuvudtaget frihetsberöva
barn strider helt mot rättsmedvetandet och principen om
likhet inför lagen. Varje möjlighet att ta barn i förvar måste
därför utmönstras från svensk lagstiftning.'' Detta var
uttryck för en klok och humanitär inställning våren 1991 och
är det fortfarande våren 1992. Vänsterpartiet ser inget skäl
att ändra inställningen att barnförvar måste förbjudas helt.
Avsaknaden av remissförfarande
Regler om frihetsberövanden är alltid oerhört väsentliga
ur integritetssynpunkt. Det är därför det finns
bestämmelser om detta område bl.a. i regeringsformens 2
kap. och i Europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter. Mot den bakgrunden är det synnerligen
anmärkningsvärt att regeringen ansett att det inte varit
behövligt att inhämta remissyttranden i
lagstiftningsärendet.
Förvar vid avvisning till hemlandet
I propositionen (s. 10) anförs som grund till varför
förvarsmöjligheten måste finnas kvar vid avvisning med
omedelbar verkställighet till ''första asylland'' att ett
genomförande av verkställigheten i allmänhet måste ske
snabbt om den inte skall äventyras. Det finns ingen
utredning i propositionen som underbygger detta
påstående. I alla händelser gäller detta påstådda behov av
skyndsamhet inte avvisning till hemlandet. I det fallet finns
över huvud taget inget försvar för att behålla möjligheten
att ta barn i förvar. Dessutom strider det mot
barnkonventionens artikel 37 där det stadgas att barn får
berövas friheten endast som sista utväg.
Reglerna i utlänningslagen bör ändras att gälla barn
under 18 år i stället för barn under 16 år eftersom det är den
åldersgränsen som gäller enligt FN:s barnkonvention.
Reglerna om offentligt biträde i rättshjälpslagen bör
ändras så att kravet i barnkonventionens artikel 37 om att
frihetsberövat barn skall ha ''prompt access to legal
assistance'' uppfylls. ''Prompt'' har innebörden ''omgående''
och inte ''snarast'' som anges i den svenska översättningen.
Vänsterpartiet vill som framgått att barnförvar helt skall
förbjudas. I propositionen föreslås vissa begränsningar av
möjligheterna att ta barn i förvar jämfört med gällande rätt.
Givetvis föredrar vänsterpartiet att dessa förändringar
genomförs om alternativet är att nuvarande reglering skall
fortsätta att gälla.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud
utan undantag mot förvar av barn under 18 år,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att 6
kap. 3 § andra stycket utlänningslagen skall ha följande
lydelse:
Detta gäller inte om
1. det är sannolikt att barnet kommer att avvisas enligt 4
kap. 1 § eller 2 § och att förordnande om omedelbar
verkställighet enligt 8 kap. 8 § till annat land än hemlandet
kommer att meddelas eller fråga uppkommer om
verkställighet av ett sådant beslut om avvisning, och
2. det finns en uppenbar risk för att barnet annars håller
sig undan och därigenom äventyrar en verkställighet som
inte bör fördröjas,
3. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, hos regeringen
begär förslag om sådan ändring av bestämmelserna om
offentligt biträde i rättshjälpslagen att dessa bringas i
överensstämmelse med barnkonventionens artikel 37.