Under budgetåren 1990/91 resp. 1991/92 tilldelades
försäkringskassan 500 milj.kr.
för köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster.
Beloppet fördelades mellan kassorna med ledning av
antalet utrednings- och rehabiliteringsärenden föregående
budgetår.
Enligt riksförsäkringsverkets ekonomiska redovisning
förbrukade kassorna för budgetåret 1990/91 drygt 269
milj.kr., dvs. 53 %
av tilldelade medel. Sammanlagt hade 12 178
tjänster för yrkesinriktad rehabilitering köpts.
Kassorna fick en ny roll som köpare av
rehabiliteringstjänster. Startsträckan blev därför relativt
lång och köp av tjänster kom igång ganska sent under
budgetåret. Mer än hälften av medelsförbrukningen, 1,5
milj.kr., har skett under sista kvartalet. Många kassor har
uttryckt farhågor för att anvisade medel för budgetåret
1991/92 inte kommer att räcka till.
Utvärderingen av resultatet av köp av tjänster har ännu
inte kunnat fullgöras på grund av den korta tid som förflutit
sedan åtgärderna sattes igång. De resultat som kassorna
hittills redovisat tyder dock på goda effekter, där enskilda
försäkrade kunnat återgå i arbete på grund av den köpta
tjänsten. Genomgående är försäkringskassorna positiva till
möjligheten att köpa yrkesinriktade rehabiliteringstjänster.
Man upplever att man fått en annan status i samarbetet med
arbetsgivaren och andra rehabiliteringsaktörer.
Det som däremot är och har varit ett problem är att det
är mycket svårt att få arbetsgivaren att betala utrednings-
och rehabiliteringsinsatser för sina anställda.
Arbetsgivarorganisationerna centralt har gått ut med
rekommendationer att enbart bekosta
rehabiliteringsåtgärder inom det egna företaget och söker
därför inte heller bidrag från arbetslivsfonden.
Detta innebär sammantaget att kassan hamnat i en svår
situation som finansieringsansvarig för
rehabiliteringsinsatser, den måste därför få en mera flexibel
möjlighet att använda pengar för yrkesinriktad
rehabilitering. Det finns dock en del exempel där
arbetsgivare stått för hela eller delar av utrednings- eller
utbildningskostnaden alternativt lönen under
rehabiliteringen.
Med nuvarande regler är det inte ett särskilt intressant
förhandlingsläge för kassan att stå för
utbildningskostnaderna om arbetsgivaren står för lönen,
eftersom kassan har ''obegränsade'' medel för sjukpenning
och mycket begränsade medel för köp av
rehabiliteringstjänster.
I riksförsäkringsverkets rapport till regeringen om
ohälsan och insatser mot den (RFV anser 1990:5) har
försäkringskassans roll bl.a. beskrivits enligt följande:
I de fall rehabilitering bedöms vara nödvändig gäller att
ta ställning till vilka åtgärder som behövs och är lämpliga.
Därefter skall kassan se till att de kommer till stånd.
Det nya blir att kassan för att effektivisera
rehabiliteringen i vissa fall kan bekosta de tjänster som den
försäkrade kan behöva.
Som grundläggande princip gäller att försäkringskassan
skall samarbeta med arbetsgivaren om lösningar i
rehabiliteringsärenden som rör redan anställda. I de fall
arbetsgivaren även efter eventuellt stöd från
arbetslivsfonden inte kan bekosta t.ex. den utredning som
behöver ske som ett led i rehabiliteringen är det i första
hand försäkringskassan som har rehabiliteringsansvaret.
Med hänvisning till ovanstående kan vi konstatera att
kassans nya roll som köparen av tjänster endast delvis fått
den effekt som tydligen avsetts.
Före den 1 juli 1990 kunde försäkringskassan remittera
ärenden till AMI/AF för utredning. I de fall då man kom
fram till att den försäkrade inte kunde återgå till något
arbete hos sin arbetsgivare såg arbetsförmedlingen till att
utbildning kom till stånd och bekostade även denna med
arbetsmarknadsmedel.
Nuläget är att försäkringskassan i många fall, med de
ytterst begränsade ekonomiska ramar som tilldelade medel
för köp av tjänster utgör, hamnar i den situationen att
försäkrade som efter utredning vid AMI/AF
rekommenderas arbetsmarknadsutbildning måste gå
sjukskrivna lång tid innan utbildning kan komma till stånd
därför att medel för utbildningskostnader saknas.
Arbetsförmedlingens ansvar har avgränsats till personer
som saknar arbetsgivare. Det förekommer även fall där
sjukskrivningen så småningom övergår i en förtidspension
på grund av detta.
Även om det inte blir alltför många fall som slutar i
pension så blir det ofta en fördröjning innan
rehabiliteringsåtgärder kommer igång med därav följande
ökade sjukpenningkostnader. De grupper som detta gäller
är framför allt sådana som har arbetsgivare på annan ort än
bostadsorten eller personer med mycket lång sjukskrivning
och där arbetsgivaren inte ser någon möjlighet att personen
kan beredas arbete på sin gamla arbetsplats.
Förslag till åtgärd
Det är viktigt att försäkringskassan får fortsatta medel
för köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster såsom
utredning, träning och aktivering.
I de fall försäkringskassan kunnat köpa
rehabiliteringsplatser har detta hittills gett goda resultat. På
grund av de begränsade medel som finns för köp av tjänster
är dock farhågorna stora för fortsatt utslagning från
arbetsmarknaden. Detta trots den ökning av anslaget för
köp av rehabiliteringstjänster som föreslås i prop.
1991/92:100 bil.
6.
För att stoppa denna utslagning måste ytterligare
medel tillföras för finansiering av utbildningsplatser. De
alternativ som föreslås är följande:
1. Eftersom erfarenheterna från budgetåret 1990/91 är så
positiva bör försäkringskassan kunna använda sig av
försäkringsanslaget för att köpa utbildningsplatser då det
visar sig att rehabiliteringen fördröjs på grund av att ingen
annan är beredd att finansiera åtgärden eller att
arbetsgivaren är beredd att stå för lönekostnaderna.
2. All utbildning som krävs för att återfå arbetsförmågan
hos en person som inte kan återgå till sin arbetsgivare är att
betrakta som arbetsmarknadsutbildning och skall därför
finansieras med arbetsmarknadsmedel.
Om inte denna fråga får en snar lösning befarar vi att
ohälsotalet kommer att öka på nytt eftersom
försäkringskassan kommer att tvingas ge fler förtidspension
i stället för att man kan erbjuda en
arbetsmarknadsutbildning och därmed möjlighet att
konkurrera på arbetsmarknaden. Det är viktigt att man gör
en lokalanpassad rehabilitering och att detta sker i samråd
mellan försäkringskassorna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster.
Stockholm den 23 januari 1992
Lena Boström (s)
Georg Andersson (s)
Mats Lindberg (s)
Rinaldo Karlsson (s)
Carin Lundberg (s)