Staten har det övergripande ansvaret för hälso- och
sjukvårdspolitiken samt för lagstiftning, utbildning och
forskning.
Landstingen och de landstingsfria kommunerna
Göteborg, Malmö och Gotland har huvudansvaret för att
hälso- och sjukvården kommer invånarna till del.
Riksförsäkringsverket och de 26 försäkringskassorna
administrerar utbetalningen av sjukpenningen. De regler,
som avgör vilken kompensation som skall utbetalas till den
sjukpenningberättigade, fastställs av riksdagen. När de
formella kraven upppfylls, utbetalas sjukpenningen
automatiskt. Någon övre gräns finns alltså inte för hur
mycket försäkringskassorna totalt får utbetala till de
försäkrade.
Möjligheterna för den sjuke att få vård och behandling
har i hög grad betydelse för när och hur länge han får
sjukpenning. Stor betydelse därvidlag har den enskilde
läkarens bedömning av den sjukes behov.
Sjukvårdshuvudmännens förutsättning att ge den sjuke
vård enligt fastställd diagnos påverkar således
sjukförsäkringssystemets uppgifter såväl direkt som
indirekt. Men någon direkt koppling mellan landstingens
insatser i hälso- och sjukvården och försäkringskassornas
utgifter för sjukpenningen finns inte i nu gällande system.
Finansieringen
Sjukvården finansieras till ca 70 procent av landstingen
och staten. Sjukförsäkringen svarar för knappt 20 procent
och patienterna för drygt 10 procent.
Sjukpenningen
finansieras till 15 procent med
statsbidrag och till ca 85 procent
genom arbetsgivaravgifterna.
Förtidspensioneringen finansieras till ca 10 procent med
statsbidrag och till ca 90 procent
med arbetsgivaravgifter. Därtill kommer
primärkommunernas bidrag till det kommunala
bostadstillägget.
Av de totala utgifterna till följd av sjukdom åtgår över
30 procent
till försörjning av dem, vilka på grund av
sjukdom eller handikapp inte kan arbeta. Knappt 70 procent
av utgifterna avser sjukvård.
Under senare hälften av 1980- och början av 1990-talet
har utgifterna för sjukpenning ökat väsentligt snabbare än
sjukvårdens kostnader. Ändock har under det senaste
årtiondet såväl den medicinska som tekniska utvecklingen
inom sjukvården varit mycket kostnadskrävande. Samtidigt
har allt fler människor fått bot för sina åkommor.
Till en del kan de kraftigt ökade
sjukpenningkostnaderna vara ett resultat av skilda
huvudmannaskap. Beroende på gällande regelsystem har
det inte varit möjligt att göra avvägningen om en ytterligare
ökad satsning på sjukvården skulle kunna bidra till en
minskning av utgifterna för sjukpenning och förtidspension.
Hälso- och sjukvårdslagen
I 2 § Hälso- och sjukvårdslagen sägs: Målet för hälso- och
sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för
hela befolkningen.
Innebörden i lagens övergripande målsättning är att alla
som drabbas av ohälsa skall ges hjälp så långt detta är
möjligt. Genom diagnostik, botande och lindrande
verksamhet skall sjukdomsförloppet stoppas och en för
tidig död undvikas. För att minska konsekvenserna av
funktionsnedsättning skall rehabiliterande åtgärder sättas
in liksom omvårdnad, som ger den handikappade stöd med
det dagliga livets aktiviteter. Av central betydelse är
härvidlag att undanröja hälsorisker och därmed förhindra
sjukdom eller skada.
Landstingen och de landstingsfria kommunerna skall
planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i
befolkningens behov. Planeringen skall även omfatta den
hälso- och sjukvård som erbjuds av annan än
landstingskommunen.
Vårdköer trots stora vårdsatsningar
Ett alltmer tilltagande problem för hälso- och
sjukvården är de många gånger helt otillfredsställande
väntetider, som förekommer inom vissa specialiteter eller i
vissa vårdområden. Inom några områden i sjukvården finns
alltför långa väntetider inför operation och alldeles för
långa sjukskrivningstider till följd av otillräckliga
sjukvårdsresurser. De långa väntetiderna kan på sina håll
bero på personalbrist. Men oftast ökar väntelistorna
beroende på att sjukvårdshuvudmännen inte har haft
ekonomiska eller praktiska möjligheter att avsätta
nödvändiga resurser till aktuell verksamhet. Det bör dock
påpekas att sjukvårdshuvudmännen under av staten givna
ekonomiska förutsättningar arbetar intensivt för att komma
till rätta med de oönskade köerna.
Otillräckliga sjukvårdsresurser
Utvecklingen på det medicinsk-tekniska området och
den förändrade åldersstrukturen har medfört att efterfrågan
på hälso- och sjukvård ökar för varje år. Denna ökade
efterfrågan har dock av sjukvårdshuvudmännen inte kunnat
tillgodoses i önskad utsträckning på grund av omfattande
statliga besparingsåtgärder. Större skattehöjningar än som
skett av landstingsskatten har heller inte bedömts möjliga.
För åren 1992 och 1993 råder överenskommelse om
skattestopp för hela kommunsektorn. Ambitionen är ju
dessutom den att på sikt sänka den sammanlagda
kommunala utdebiteringen till 30 kronor
per skattekrona.
Nya finansieringsformer måste därför komma till för att
lösa sjukvårdshuvudmännens ekonomiska behov.
Sjukvården behöver ökade resurser
Den medicinska och tekniska utvecklingen inom hälso-
och sjukvården ger större möjligheter till hjälp i allt högre
åldrar. Det gäller människor med hjärtproblem, förstörda
höfter och knän eller nedsatt syn till följd av grå starr. Det
gäller också stora handikappgrupper.
Det gemensamma problemet är att de nya och för många
människor vidgade möjligheterna till en förbättrad hälsa
och därmed lyckligare liv skärper kraven på ökade
ekonomiska resurser hos sjukvårdshuvudmännen.
Samordning saknas
Ett stort problem för hälso- och sjukvårdens finansiering
i Sverige är bristen på samordning mellan sjukpenning och
sjukvård. I stället för att ta ett gemensamt grepp för
patienterna fattas nu besluten om den sjuke på olika sätt.
På grund av otillräckliga ekonomiska resurser tvingas
sjukvårdsmannen ställa den svårt sjuke på en lång
väntelista, samtidigt som sjukpenning oftast utgår under
mycket lång tid medförande en stor kostnad för
sjukförsäkringssystemet. Dessutom är det välkänt att ett
tidigt kirurgiskt eller medicinskt ingrepp i ett
sjukdomspanorama oftast leder till färre komplikationer
och mindre biverkningar för den sjuke. Både staten och
landstingen skulle göra betydande ekonomiska vinster om
man kunde föra över delar av sjukpenningkostnaderna till
sjukvårdshuvudmännen för delfinansiering av vissa delar av
sjukvården. Några exempel härpå är
kranskärlsoperationer, höft- och knäledsoperationer samt
kataraktoperationer.
Samverkan mellan sjukvården och
sjukvårdsförsäkringen
Den svenska sjukvårdsmodellen har målsättningen att
alla skall få vård på lika villkor och denna vård finansieras
solidariskt av medborgarna. För att inte dessa
grundläggande principer skall urholkas är det nödvändigt
att hälso- och sjukvården ges bättre ekonomiska
förutsättningar att klara sina ålagda uppgifter.
Dessa ökade sjukvårdskostnader kan finansieras genom
överföring från den allmänna sjukförsäkringen. Genom
ökade insatser inom hälso- och sjukvården kan
sjukvårdshuvudmännen bidra till att minska
sjukförsäkringens utgifter för sjukpenning och
förtidspension. Därmed skapas också utrymme för en
omfördelning av den allmänna försäkringens resurser från
kontantstöd till nödvändiga insatser inom vårdområdet,
vilket ger ökade möjligheter att minska mänskligt lidande
och ge de sjuka människorna ett bättre och lyckligare liv.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning mellan hälso- och
sjukvården och sjukförsäkringssystemet.