Ersättning via det allmänna försäkringssystemet för psykologisk behandling m.m.
Genom 1990 och 1991 års s.k. Dagmar-avtal skapades
vissa bättre förutsättningar för enskilda att erhålla
psykoterapi och psykoanalys genom att landstingen fått
resurser att i begränsad utsträckning teckna avtal om
behandling hos privata vårdgivare. Genom detta tog den
långdragna frågan om ersättning för psykologbhandling och
psykoterapi ett steg framåt.
Socialstyrelsen valde, utifrån sin uppgift att godkänna
träffade avtal om psykoterapi, i sina rekommendationer till
Landstingsförbundet att med de resurser som stod till buds
för 1990 prioritera behandling hos specialistkompetent
psykoterapeut.
I sin information till landstingen inkluderade
Landstingsförbundet psykoanalytiker som
vårdgivarkategori.
Genom inriktningen på psykoterapi och psykoanalys på
specialistnivå möjliggjorde man för enskilda att i viss
utsträckning kunna få denna både tidsmässigt och
ekonomiskt resurskrävande behandling.
Staten och sjukvårdshuvudmännen har nu enats om
ersättningen för 1992. De avsatta resurserna är dock även
för 1992 otillräckliga.
Dessutom har dessa resurser i alltför ringa grad
kompletterats av sjukvårdshuvudmännens egna
resurstillskott, något som förutsätts i avtalet.
Vidare kan man se att huvudmännen i väldigt få fall --
trots köer till såväl offentliga som privata vårdgivare -- fört
upp behov av psykologisk behandling i de vårdgarantier
som nu upprättas.
Frågan om en mer generell ersättningsform för
psykologisk utredning och behandling -- där psykoterapi
och psykoanalys ingår -- aktualiseras därför ånyo.
De psykiska problemen åsamkar samhället mycket stora
kostnader både direkt och indirekt. En hel del av dessa
kostnader skulle kunna reduceras om adekvat behandling
sattes in på ett tidigt stadium.
Här kan särskilt nämnas de betydande kostnader som
åsamkas samhället på grund av att personer ej rehabiliteras
för återgång till arbetslivet. Det är otillfredsställande att
resurser från de särskilt avsatta medlen för tidiga
arbetsrehabiliterande insatser, liksom medlen för kortandet
av vårdköer -- vilket tidigare nämnts -- i sådan ringa
omfattning används för psykologisk utredning och
behandling.
Detta trots att forskningsresultat i allt större omfattning
pekar på de psykologiska faktorernas inverkan i dessa fall,
för såväl motivation som uppkomst av ohälsa, dvs. behovet
att arbeta med de psykologiska faktorer som kan såväl
motverka som bidra till motivation för rehabilitering liksom
de rent ohälsoframkallande faktorerna.
Den miljard kronor som innevarande år direkt satsas av
statsmedel för rehabiliteringsinsatser skulle med fördel till
en del kunna användas för att sluta avtal med psykologer --
såsom t.ex. skett i vårt grannland Finland -- så att erkänt
nödvändiga insatser kan göras för dem som har behov av
såväl tidig rehabilitering som att slippa ur årslånga
vårdköer.
Psykologisk behandling inbegriper mycker mer än
psykoterapi. Detta innebär att många typer av behandling
genom nuvarande inskränkning i tillämpningen av
Dagmaravtalet endast i undantagsfall kommer ifråga, vilket
innebär att flera mindre kostnadskrävande
behandlingsalternativ ej tillämpas.
Innan en psykologisk behandling utförs, görs en
kvalificerad psykodiagnostisk bedömning för att kartlägga
intellektuella, emotionella, personlighetsmässiga, sociala
och beteendemässiga störningar och tillgångar och deras
relation till klientens nuvarande och tidigare livssituation.
Till den kvalificerade psykodiagnostiken hör att kunna
välja behandlingsalternativ -- men också att kunna avråda
från en behandling som är inadekvat i sammanhanget.
Genom att träffa rätt val av behandlingsmetod bidrar den
legitimerade psykologen till att den enskilde får rätt
behandling samtidigt som det blir samhällsekonomiskt
effektivt.
I legitimerade psykologers kompetens ingår att bedriva
psykologisk behandling. Sådan inkluderar olika metoder,
t.ex. rådgivning, krisintervention, funktionsträning,
desensibilisering, stödbehandling, par- och
familjebehandling, relationsbearbetning, gruppbehandling,
självförtroendeträning samt psykoterapi på icke-
specialistnivå. Vidare ingår att vid somatiska och
psykomatiska besvär samt vid stark smärtupplevelse bidra
med psykologiska behandlingsinsatser. Inom områdena
hälsopsykologi och neuropsykologi har psykologiska
behandlingsmetoder utvecklats.
Allt fler personer överlever svåra trafikolyckor men med
stora funktionsnedsättningar, vilket orsakar problem att
leva ett fullvärdigt liv. Utifrån funktionsanalys och med
hjälp av t.ex. kognitiv träning kan stora insatser göras av
legitimerade psykologer för rehabilitering av skallskador
som uppkommit i detta sammanhang eller på annat sätt,
t.ex. via arbetsskador. Motsvarande rehabiliteringsinsatser
är tillämpliga på många av de fall av förslitningsskador,
arbetsrelaterade stressymtom, psykisk ohälsa som skapas
inom arbetslivet och som riskerar att leda till tidig
utslagning från arbetsliv liksom övrigt socialt liv.
Det är givetvis nödvändigt att satsa på behandling på
specialistnivå, såsom psykoterapi och psykoanalys, men
inte tillfyllest att stanna vid denna nivå. Det är därför av
största vikt att även psykologisk behandling hos legitimerad
psykolog ersätts via försäkringskassan på samma sätt som
gäller för behandling av somatiska sjukdomar. Detta behov
måste bli föremål för fortsatta överväganden. Samtidigt
måste psykologer användas i allt högre grad när det gäller
fördelningen av medlen för tidig och samordnad
rehabilitering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning genom det allmänna
försäkringssystemet för psykologisk behandling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelningen av medlen för tidig
och samordnad rehabilitering.