Under lång tid var de s.k. undantagspensionärerna en grupp som med all rätt ansågs orättvist behandlad, trots ständiga påpekanden främst från centerpartiet gentemot den dåvarande regeringens passivitet i frågan.
Nu är det problemet äntligen löst. Det finns emellertid ytterligare en liten grupp människor som lever bara på sin folkpension. De får inget pensionstillskott och därmed inte heller något kommunalt bostadstillägg (KBT).
För att överhuvudtaget kunna överleva hänvisas de till att söka socialhjälp. Men många äldre vägrar att uppsöka socialbyråer för att, som de upplever det, förnedra sig till att be om hjälp.
Det är här fråga om människor som oftast arbetat hela sitt liv och mestadels haft familj och barn att dra försorg om. Därför anser de sig vara berättigade till åtminstone det blygsamma stöd som tillfaller de annars sämst ställda grupperna i samhället: pensionstillskott.
Denna begäran har hitintills inte kunnat villfaras. Allt tyder på att bakom ställningstagandet ligger ett strikt juridiskt resonemang, som rent juridiskt en gång må ha haft sin relevans. När numera konsekvenserna blivit uppenbara -- social misär i många fall -- ter sig sambandet mellan orsak och verkan utan all rimlig proportion. Här borde istället nåd gå före rätt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att förbättra de allra sämst ställda pensionärernas situation.
Stockholm den 27 januari 1992 Ulla Tillander (c)