Sedan den 1 januari 1992 gäller ett nytt sjuklönesystem med så kallat arbetsgivarinträde och nya regler för rehabilitering. Avsikten härmed är i grunden sympatisk; såväl den korta som långa sjukfrånvaron skall på sikt reduceras genom att ett större ansvar i dessa frågor läggs på arbetsgivarna.
Reformen innebär att arbetsgivaren skall betala sjuklön till sjuk anställd under en fjortondagarsperiod. Sjukersättningen skall vara 75 procent av lönen under de första tre dagarna och 90 procent under de återstående dagarna.
Som en kompensation för nya kostnader i och med arbetsgivarinträdet har företagens sjukförsäkringsavgift från och med årsskiftet sänkts med 2,3 procentenheter. Avgiftssänkningen har beräknats motsvara företagens ökade kostnader för sjuklönereformen eftersom denna har förutsatts bli kostnadsneutral för företagen.
Redan nu, mindre än en månad efter att reformen trädde i kraft, finns det flera tecken som tyder på att avgiftsnedsättningen är för liten för att reformen skall bli kostnadsneutral. Exempel från många små och medelstora företag visar hur kostnaderna för företagen ökar markant om sjukfrånvaron vid dessa företag blir lika stor i år som i fjol. För att kostnadsneutralitet skall uppnås måste dels två karensdagar införas och därtill en ytterligare nedsättning av sjukförsäkringsavgiften genomföras. En översyn av nivån för avgiften bör därför ske omgående.
Sjuklönereformens kostnader måste också ses i skenet av det nya rehabiliteringsansvar som utgörande en del av reformen ankommer på arbetsgivarna.
Det åligger nu arbetsgivaren att upprätta en rehabiliteringsplan för den anställde om denne varit sjuk mera än fyra veckor i följd eller om han eller hon har många korta frånvarotillfällen. Den anställde kan också själv begära att en rehabiliteringsplan upprättas.
Rehabilitering av anställda utgör självfallet något mycket positivt. Det ligger också i företagens intresse. Den nya uppgiften innebär emellertid ytterligare en börda -- såväl administrativt som ekonomiskt -- som blir speciellt kännbar i de små och medelstora företagen. Arbetsgivaren skall upprätta en rehabiliteringsutredning vilken skall lämnas till försäkringskassan. Denna utredning skall sedan ligga till grund för en individuell rehabiliteringsplan. I den flora av ökade uppgifter som nu faller på företagen vore det rimligt att överväga att begränsa arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar till skador orsakade i och i anslutning till arbetet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i sjuklönereformen.
Stockholm den 27 januari 1992 Stig Bertilsson (m) Arne Andersson (m) Elver Jonsson (fp) Marianne Andersson (c) Fanny Rizell (kds)