Brånemarksystemet innebär att nya tänder förankras i
käkbenet med titanskruvar. Skruvarna växer ihop med
käkbenet och ger patienten känslan av att ha nya, egna
tänder. Uppföljande patientundersökningar har visat att
Brånemarksystemet ger mycket goda resultat och att
patienterna anser att metoden ger starkt ökad livskvalité.
För dessa patienter, med mycket svåra tandproblem, är
behandling med konventionella metoder inte något
alternativ.
Brånemarksystemet har successivt växt sig starkt, både i
Sverige och utomlands. Från mitten av 80-talet och fram till
och med 1990 har ca 20.000 svenska patienter behandlats.
Ca 8.000--9.000 patienter uppskattas under 1992 bli
behandlade med Brånemarksystemet. Av dessa beräknas ca
60 procent vara helt tandlösa, och resterande 40 procent är
partiellt tandlösa.
Från och med 1 juli i år har i RFVs föreskrifter införts
förändringar vad avser behandling med implantatsprotetik
(käkbensförankrade broar). Efter s.k. förhandsprövning
utesluts vissa typer av tandlöshet från möjligheten att få
ersättning via tandvårdsförsäkringen. Reglerna för
prövningen är så utformade att de utgör ett hinder för
många patienter att få bästa möjliga behandling mot
tandlöshet. Vissa patientgrupper diskrimineras.
Förhandsprövningen utgör inget problem för en helt
tandlös patient -- men vid partiell tandlöshet innebär de nya
bestämmelserna helt ologiska och medicinskt oförklarliga
skillnader i bedömningen av olika typer av tandlöshet.
I korthet innebär de nya bestämmelserna följande:
Vid enstaka tandförlust framför kindtänderna medges
ersättning endast om implantatet omges av två helt intakta
tänder. En lagning i en av dessa tänder medför alltså att
ingen ersättning utgår för implantatet. Det finns inga
odontologiska skäl för att det skall vara på det viset.
När det gäller implantatbehandling vid partiell
tandlöshet krävs antingentotal tandlöshet bakom första
framtanden på en sida ellertotal tandlöshet i fronten, från
kindtand till kindtand i överkäken eller i underkäken
ellertotal tandförlust bakom hörntänderna på båda sidor
i en käke.
Här kan det alltså bli så, att i ett fall där implantat
bedöms vara den absolut bästa lösningen för patienten kan
tandläkaren vara tvungen att ta bort friska tänder för att
ersättning ur tandvårdsförsäkringen skall komma i fråga.
Att med hjälp av implantat få ersätta två eller tre
förlorade tänder bredvid varandra blir mycket svårt, trots
att detta är en åtgärd som i många fall ger ett bättre
utgångsläge för att lösa framtida problem med fortsatt
tandlossning. Implantatet gör att man inte är beroende av
patientens kvarblivna egna tänder i en traditionell s.k.
brygga. Problemet med dessa tänder är att de kan förloras i
ett senare skede.
Bestämmelserna gör det omöjligt för tandläkaren att i
varje läge inom ramen för tandvårdsförsäkringen kunna
erbjuda den behandling som är bäst för patienten.
Som bestämmelserna utformats är det rimligt att anta att
50--70 procent av de patienter som normalt skulle behandlas
för partiell tandlöshet med hjälp av implantat nu förlorat
möjligheten till ersättning från tandvårdsförsäkringen. Det
rör sig alltså om 2.000--2.500 patienter, eller ca 25 procent
av alla som söker implantatbehandling idag. Det är viktigt
att påpeka, att förändringen i taxan innebär att den som
efter förhandsprövning nekas ersättning och ändå genomför
implantatbehandling får 0 kronor i ersättning -- dvs. inte ens
ersättning med ett belopp som motsvarar kostnaden för en
alternativ, konventionell behandling.
Skälet för att skapa dessa nya bestämmelser kan bara
vara ett försök att minska kostnaderna. Hur stor kan då
besparingen bli?
Den totala kostnaden för implantatbehandling är idag ca
250 miljoner kronor. Av denna summa svarar patienten för
25 procent, landstinget för 20 procent och
tandvårdsförsäkringen för resterande 55 procent.
Den totala kostnaden för tandvårdsförsäkringen är ca
3.700 miljoner kronor per år. 3--4 procent av denna
kostnad, eller knappt 140 miljoner kronor per år, går till
implantatfallen. Den maximala besparingen för
riksförsäkringsverket av de restriktioner som införts den 1
juli kan uppskattas till ca 25 procent av de 140 miljoner
kronorna. Det blir ca 35 miljoner kronor, eller knappt en
procent av den totala kostnaden för tandvårdsförsäkringen.
För att åstadkomma en besparing som motsvarar 1
procent av kostnaderna för tandvårdsförsäkringen
utestängs en fjärdedel av alla implantatpatienter helt från
ersättning.
Inskränkningarna från den 1 juli drabbar alltså ca 2.500
människor som lider svårt av sin tandlöshet.
Besparingseffekten motiverar inte diskrimineringen av
denna problemgrupp.
Den besparing som görs måste också vägas mot den
oerhörda förbättring i livskvalité som uppnås för patienter
som behandlas med Brånemarksystemet. Kostnaden för
implantatbehandlingen kompenseras också av att det
framtida vårdbehovet för patienten ofta minskar.
I den översyn av tandvårdsförsäkringen som aviserats
bör det tillses att önskvärda besparingar fördelas mera
rättvist över samtliga som behöver tandvård och utan att
implantatpatienterna diskrimineras på det sätt som skett.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en justering i
tandvårdsförsäkringen som motverkar diskriminering av
implantatpatienter.
Stockholm den 24 januari 1992
Ingbritt Irhammar (c)
Bengt Kindbom (c)