Vänsterpartiet är positivt till ett utvecklingsarbete som
är inriktat på att de som använder sjukvården ska få en
bättre och effektivare vård och behandling. Men vi är
oroade för att den utveckling som nu pågår innebär att
människor stängs ute från vården av kostnadsskäl.
Den statligt reglerade patientavgiften inom den öppna
hälsooch sjukvården är avskaffad med motivering att
sjukvårdshuvudmännen mer effektivt skall kunna styra
tillgång och efterfrågan genom att differentiera
patientavgifterna mellan olika typer av mottagningar.
När det gäller patienternas egna avgifter så infördes ett
egenkostnadstak på 1 500 kr/år.
Det ska baseras på kostnaderna för vårdbesök och
läkemedelsinköp. Nu föreslås en ytterligare höjning av
kostnadstaket till 1 600 kr/år.
Sjukvårdens
avgifter har sedan den s.k. 7-kronan
infördes år 1970 i det närmaste tredubblats i förhållande till
den allmänna prisnivån. Avgiftsnivån får inte bli så hög att
människor av ekonomiska skäl avstår från att söka
sjukvård. I de flesta landsting tar man i dag 100 kronor för
ett läkarbesök och 60 kronor för en sjukvårdande
behandling. Under jourtid och vid hembesök är avgiften
ännu högre, omkring 150 kronor, vilket är ett av resultaten
av differentieringsmöjligheterna.
Avgiftstaket beräknas i år för de flesta landsting ligga vid
1 200 kronor.
Vänsterpartiet anser att taket ska sänkas från 1 500
kronor till 1 200
kronor och från den nivån indexregleras. Vi vill
också att hänsyn ska tas till människor som periodvis får
höga månadskostnader på grund av sjukdom, exempelvis
dialyspatienter. Ett högt egenkostnadstak ger dessa ett
otillräckligt skydd och vi vill ha en begränsning av de
avgifter som kan tas ut under ett kvartal. Vi har tidigare
föreslagit ett tak på 300 kronor men vi vill nu avvakta vad
kommittén som utreder denna fråga kommer fram till.
En annan situation som ger höga kostnader är när en hel
familj drabbas av sjukdom. Vänsterpartiet anser att det bör
finnas tak även när det gäller dessa kostnader, och vi är inte
främmande för att införa någon form av familjekort för att
reglera patientavgifternas storlek.
För många är regelbunden fotvård nödvändig och har
därför till följd av skattereformens kostnadsökningar
kommit att bli en betungande utgift. Den grupp som har det
svårast är diabetikerna, men även andra grupper har
drabbats, främst en del handikappade och pensionärer som
för sin hälsa och sitt välbefinnande måste anlita fotvårdare.
Vi anser därför att rätten att få medicinsk fotvård skall
inräknas i lagen om allmän försäkring och ingå i
högkostnadsskyddet även om tjänsten ges i annan regi än av
sjukvårdshuvudmännen.
Avgiftsfinansiering av kommunala och
landstingskommunala tjänster ökar och slår mycket hårt
mot den enskildes ekonomi. Människor med
funktionsnedsättningar är även mycket beroende av
färdtjänsten och egenavgiften vid sjukresor bör även den
ingå i högkostnadsskyddet.
Läkemedelsförmåner
Regeringen föreslår nu vissa förändringar i
avgiftssystemet för prisnedsatta läkemedel. Vad gäller
synonympreparaten så kan det accepteras att ett system
med referenspriser införs. Övriga förändringar som föreslås
bör däremot vänta tills Merkostnadskommitténs arbete är
slutfört och remissbehandlat.
Vi menar också att Merkostnadskommitténs 0-direktiv
måste slopas eftersom det annars uppstår problem med att
underlätta för vissa ekonomiskt svaga grupper i samhället.
Kommittén arbetar med en översyn av systemet med
läkemedelsförmåner för att skapa bättre rättvisa mellan
grupper som har betydande kostnader till följd av sjukdom
och handikapp och beräknas vara klar den 1 juli
1992.
Socialförsäkringsutskottet säger i sitt betänkande
1991/92:SfU3 att ''Utskottet anser att resultatet av denna
utredning ävensom redovisningen av den pågående
utvärderingen av avregleringen av avgifterna inom
sjukvården bör avvaktas'' innan förändringar görs i
avgiftssystemet.
En patient med behov av 8--10 olika mediciner får en tre
gånger så stor kostnad för läkemedel med nuvarande förslag
för egenavgifter.
Många människor har som en följd av kroniska
sjukdomar eller som en negativ inverkan av läkemedel stora
problem med tänderna, vilket leder till avsevärda kostnader
för tandvård. Vi anser att för dessa patienter, där risk för
tandproblem föreligger skall den förebyggande och
behandlande tandvården vara fri.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om höjning av
högkostnadsskyddets tak till 1
600
kr.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett högkostnadsskydd där taket
är satt till 1
200 kr. per år,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om indexreglering av
högkostnadsskyddet inom sjukvården,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av familjekort för
sjukvårdsavgifterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning för medicinsk fotvård
enligt lagen om allmän försäkring,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att egenavgiften vid sjukresor
bör ingå i högkostnadsskyddet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att invänta
merkostnadsutredningens förslag innan förändringar görs i
avgiftssystemet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopande av 0-direktiven till
merkostnadsutredningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tandvård för patienter i vissa
riskgrupper inte skall vara avgiftsbelagd.
Stockholm den 22 januari 1992
Berith Eriksson (v)
Johan Lönnroth (v)
Rolf L Nilson (v)
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)
Annika Åhnberg (v)