Rygginstitutet har sedan 1961 bedrivit yrkesinriktad
rehabilitering av människor med nack- och ländryggbesvär.
Verksamheten drivs som stiftelse och stiftarna är
skogsbruket/skogsindustrin samt byggnadsindustrin.
Verksamheten har byggts upp i nära samarbete med
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Rygginstitutet driver sin
verksamhet enligt självkostnadsprincipen dvs utan
vinstintresse och står öppet för alla yrkesgrupper. Syftet
med verksamheten är bland annat att minska
sjukskrivningstiden för dem som genomgår rehabilitering,
minska sjukpensioneringarna samt förbättra
arbetsanpassningen. Rygginstitutet arbetar även med
forskning och utvecklingsarbete inom området för
belastningsergonomi. För att sprida Rygginstitutets
erfarenheter hålls utbildning för personal vid
länsarbetsnämnder, försäkringskassor och
företagshälsovård. I dag bedriver Rygginstitutet
verksamhet i Sundsvall, Torpshammar, Växjö och Luleå.
Rygginstitutets specifika kompetens har påpekats såväl av
rehabiliteringsutredningen som i regeringsproposition om
rehabilitering och rehabiliteringsersättning.
Totalt kan 1 200 personer rehabiliteras årligen.
Rehabiliteringen vid Rygginstitutet är upplagd som en kurs
och kurstiden är fem veckor. Vid institutet arbetar
sjukgymnaster, ingenjörer/ergonomer, träningsledare,
psykolog och ortopedläkare m fl.
För att genomgå Rygginstitutet krävs läkarremiss,
rehabiliteringsplan samt att man står till arbetsmarknadens
förfogande.
Remitteringsväg och finansiering
Fram till och med 1991-06-30 rekryterades elever till
Rygginstitutet via arbetsförmedlingen och nästan all
utbildning vid institutet bekostades genom att deltagarna
erhöll utbildningsbidrag enligt bestämmelserna i
förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning
(FAMU). Som regel fick deltagarna sjukpenning, vilket
samordnades med utbildningsbidragets dagpenning.
Vid tillämpningen av FAMU har utbildningen jämställts
med utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet.
Denna syn på utbildningen medgav också att
rehabiliteringskostnaderna ersattes som kursavgift.
Nya regler
Efter juni 1991 har Riksförsäkringsverket (RFV) och
AMS kommit överens om att AMS finansierar
rehabiliteringen för varslade och arbetslösa och RFV
finansierar rehabiliteringen för anställda. Vid tillämpningen
av de nya bestämmelserna om rehabiliteringsersättning
enligt lagen om allmän försäkring har
Riksförsäkringsverket inte jämställt utbildningen vid
Rygginstitutet med utbildning i det reguljära
utbildningsväsendet. Detta innebär att när någon av
försäkringskassan remitteras till Rygginstitutet för
utbildning måste kurskostnaden finansieras med de medel
försäkringskassan tillförts för köp av rehabiliteringstjänster.
Däremot utges övrig ersättning, rehabiliteringspenning,
resekostnadsersättning etc enligt AFLs regler. Medlen för
köp av tjänster blir därmed inte det tillskott för kassornas
arbete med rehabilitering som de avsågs bli utan en
omfördelning från anslaget för arbetsmarknadsutbildning.
Resultatet blir att de medel som försäkringskassan fått
för köp av yrkesinriktad rehabilitering inte räcker till. Som
exempel kan nämnas att i Västernorrland har de senaste tio
åren, 300 personer årligen, rehabiliterats vid Rygginstitutet.
När försäkringskassan tar över räcker medlen endast till 120
personer årligen. Vid Rygginstitutet i Växjö finns
uppenbara svårigheter att fullfölja de avtal som de har med
försäkringskassorna i Blekinge och Kalmar län. Dessa
problem gäller de flesta försäkringskassorna i landet.
Resultatet blir att man tvingas sjukskriva människor i
väntan på rehabilitering vilket motverkar reformens syfte
att rehabilitera flera och korta sjukskrivningsperioderna.
Förslag
De författningsmässiga grunderna (23 § FAMU och 4 §
förordningen 1991:1321) om rehabiliteringsersättning är
lika. Därför bör också utbildningen vid Rygginstitutet ha
samma status oavsett om ersättning skall utges enligt
FAMU eller AFL och rehabiliteringsförordningen. Därmed
uppnår man också riksdagens syfte att korta
sjukskrivningarna och rehabilitera flera.
Utbildning vid Rygginstitutet bör som tidigare jämställas
med utbildning i det reguljära utbildningsväsendet.
Kostnaderna för rehabiliteringen kan då även i
fortsättningen anses utgöra en kursavgift och, i den mån
inte medlen för köp av rehabiliteringstjänster används,
ersättas med stöd av 4 § i förordningen om
rehabiliteringsersättning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om köp av rehabiliteringstjänster vid
Rygginstitutet.
Stockholm den 24 januari 1992
Sigge Godin (fp)
Charlotte Branting (fp)