Våra pensionärer har lovats en säker och trygg
ålderdom. Alla minns vi de bombastiska uttalandena om
det stora starka samhället som skulle ta hand om de sina,
om hur onödigt det var att spara själv när staten garanterade
ålderdoms- och sjukvård. Gärna medalj men först en rejäl
pension...
Stora debatter, stora reformer, stora löften.
Många människor trodde förstås på de yviga löftena.
Därför finns det i dag gamla människor som känner sig
lurade för att inte säga bedragna. De lever under
existensminimum och har av regeringen fått en utredning i
present.
Det vittnar inte om någon större medmänsklighet att tala
om för de gamla att de alltid kan gå till Socialen om det
kniper.
Det finns något som heter rättvisa. Det finns också något
som heter personlig integritet och stolthet.
Därför är det mycket angeläget för alla politiskt
verksamma och ansvariga att se till att det inte finns några
pensionärer som tvingas leva under existensminimum.
Det är närmast groteskt att i vårt genomdatoriserade och
superregistrerande samhälle påstå att man inte snabbt
skulle kunna hitta ett sätt att kompensera dem som hamnat
i knipa på grund av det som andra kallade århundradets
skattereform!
Är det rädslan för att någon skall få ett par kronor för
mycket? Gäller millimeterrättvisan våra egna fattiga och
gamla samtidigt som miljardbelopp fastställs till s.k.
utvecklingshjälp där man inte ens vet om pengarna når fram
till adressaten.
Det är de politiska orimligheter som dessa som skapar
politikerförakt.
Givetvis finns det metoder att mycket snabbt se till att
alla pensionärer blir ersatta upp till nivån för
existensminimum. Vi kräver att detta skall vara utrett och
genomfört före mars månads utgång och att ersättning skall
utgå retroaktivt fr.o.m. 1 januari 1992.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i pensionsutbetalningarna att ingen pensionär
tvingas leva under existensminimum utan i stället
tillförsäkras en skälig levnadsnivå,
2. att riksdagen beslutar att ändringen enligt yrkande 1
skall genomföras retroaktivt fr.o.m. den 1 januari 1992,
3. att riksdagen fattar beslut i ärendet redan före mars
månads utgång 1992.
Stockholm den 27 januari 1992
Ian Wachtmeister (nyd)
Johan Brohult (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Lars Andersson (nyd)
Leif Bergdahl (nyd)
Kenneth Attefors (nyd)
Sten Söderberg (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)
Arne Jansson (nyd)
Dan Eriksson (nyd)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
i Stockholm